Fredag
Mellan Stockholm och Linköping är det två timmars bilfärd. Jag vred om nyckeln halv tio. Vi var framme efter tre. Jag har aldrig någonsin varit med om en slöare start på ett konvent. Först gick bakluckan inte att stänga, sen tappade jag bort den ena Micke, sen skulle jag tanka, sen tappade jag bort den andra Micke, sen hittade jag den första Micke och han skulle hämta upp lite grejjer i vasastan, sen ringde min sambo och sa att den andra Micke var hemma hos oss, sen blev den första Micke sugen på fyllekäk, sen åkte vi åt fel håll i Linköping. Första mötet blev därefter.
Som vanligt på konvent var det skitbökigt att checka in. Det krävdes minst fyra framgångar i Persuade för att få den nödvändiga informationen. Ändå visade det sig dag två att jag saknade ett band som krävdes för att sova, men som jag fick med hänvisning till att jag var uppskriven på en sovsal och detta rimligtvis innebar att jag skulle just sova. Och jag är fortfarande mycket tveksam till om jag betalat vad jag skulle betala. En grej till framtida konvent skulle kunna ett kvitto. Då skulle man kunna visa upp det när någon undrar om man får vara där/sova/duscha/spela. Och så skulle konventet veta att man betalt. Bara en idé. En annan idé är att ha en prislista vid incheckningen. En tredje att kunna ta emot pengar, och slippa vänta på C som är och lyssnar på föreläsningen “Åt vilket håll ska brösten peka”.
Däremot kan ingen ta ifrån dem att det var en jävligt fin pin. Kanske den finaste jag fått från ett konvent.
Vi satte upp vårt bord och plockade fram vårt stuff. Succén uteblev.
Jag övergav skeppet och gick för att spela Griftehjärta/Svavelvinter med Go Go Power Rangers. Det var ok, men jag hade mycket högre förväntningar. Trots en kunnig spelledare och en bra grupp lyckades vi inte foga samman delarna. Det är svårt att sätta fingret på vad som hände, men reglerna passade inte riktigt formatet, formatet passade inte äventyret och äventyret passade inte vår spelstil. Synd. Förhoppningsvis lyckas vi bättre nästa gång.
När jag kom tillbaka packade vi undan och spelade några brädspel. Det första hette Quicksand och hade två regler. Jag fuckade upp den ena regeln, Micke2 glömde bort den andra. Grundidén i spelet är att man ska komma först i mål, och genom att inte avslöja vilken spelpjäs som är ens egen ska man lura de andra att hjälpa en dit. Det funkade askasst, eftersom a) det var för lätt att komma på vem som var vem; och b) det inte spelade någon roll eftersom man var tvungen att använda de kort man hade på handen. Kanske kan det passa för dagisbarn eller inavlade.
Efter det spelade vi All wound up. Även det är ett racerspel, men här gäller det att fly kyrkogården med sin zombie. För att göra detta samlar man på styrkort, som man spelar ut. Den som spelar flest kort av en sort under en giv, vinner rätten att göra det som kortet säger: svänga på sin zombie, svänga motståndaren eller skruva upp sin zombie. Att skruva upp zombien är en rolig gimmick och gör att ens figur går lite oförutsägbart – som sig bör när det kommer till odöda. Problemet är förstås den taffliga kvaliteten i alla wind up-toys och dessa plastgubbar var verkligen inget undantag. Micke2 fick konstant agera mekaniker, medan vi andra frenetiskt bankade i bordet för att få gubbarna att sluta haka upp sig och fortsätta framåt. Bankandet var stundtals kul, spelet ok men buggigt.
Sen drog vi till Hamlet och bärsade.
Lördag
Dagen efter släntrade vi runt och tittade på några människor i Steampunk-kläder som tävlade om att ha den bästa kostymen. Hon som hade den näst bästa vann, men det var ändå ok för tävlingen blev förskjuten med en halvtimme för att vi skulle vänta på att hon skulle komma till konventet och på sätt och vis hade det känts snopet om all väntan lett till ingenting. På det hela taget en lyckad tillställning. Däremot har jag mina dubier om Cosplay i allmänhet. Som utomstående tycks det handla om 50% kläder och 50% fritt fram att ful-flörta, vilket känns lite besvärligt.
På eftermiddagen packade vi upp bordet igen och hade återigen ingen succé. En snubbe i mjukisbyxor stod och drog sig i snasen precis framför våra ansikten och pratade om sina favoritsystem utan att någon bett honom göra någondera. Konventet var nästan slut, två böcker var sålda och vi hade inte lyckats spela något spel som imponerat. Krisen var här. Så vi drog till indierummet och stod där i tjugo minuter utan att förstå vem som hade hand om det och hur man skulle göra för att få vara med, och Linconaktien fortsatte dala. Vi var på väg att bli förbannade på riktigt när jag som tur var kom på bot: SARZ spelbar. Jag ska säga det rätt ut: ni är hjältar och ni gjorde mitt konvent. Det är fantastiskt att det sitter tre människor bakom disken som är lika delar kunniga, socialt kompetenta och osjälviskt entusiastiska; som hjälper en att välja ut ett spel, förklarar reglerna och under spelets gång kommer och frågar om det går bra eller om man behöver hjälp med något samtidigt som de snurrar på en asstor tredimensionell labyrint. De är det levande beviset för att nörd/geek-debatten fel ute – i verkligheten handlar det inte om det är bra eller dåligt att vara nörd, det handlar om huruvida nörden är bra eller dålig. SARZ är yppersta kvalitet.
Vi spelade två spel: det ena var asbra och det andra var defekt. Det asbra hette Callisto och är som Through the Desert fast utan tematiskt fluff och kräksfärger. Vi spelade tre eller fyra omgångar tillsammans med Galtmannen-författaren och hedersknyffeln Love Kölle och snart hade vi utvecklat vårt eget fluff om regeringskoalitioner och stormakter. Det bästa med spelet var att det alltid var roligt, hade fem regler som inte gick att missförstå, var lagom taktiskt och lämnade utrymme att läsa in egna tolkningar.
Det andra spelet hette Carnival och var ett kort och tärningsspel som gick ut på att bygga ett nöjesfält. Spelet hade en stor brist och det var att det använde kort och tärningar. Korten kunde bara läggas ut i serie och tärningarna bestämde vilka drag man fick göra. I början av spelet är man hindrad av tärningarna – många drag är ogiltiga innan man påbörjat sina serier. Mot slutet av spelet är man istället hindrad av sina kort – många kort kan inte användas eftersom man har kompletta serier. Den som spelar flera gånger kommer säkert hitta en taktik som går ut på att hålla sig i mitten av spelet så länge som möjligt, alltså att satsa på halvfärdiga serier istället för fulla. Vi andra väljer ett annat spel istället.
Sen tackade vi för oss, bytte flyers med Kölle och drog som traditionen påbjöd till Hamlet. På väg dit mötte vi en kille som supit bort rösten och en tjej som verkade livrädd för att gå till McDonalds. På vägen tillbaka förstod vi varför.
Ett lyckat konvent alltså.
Söndag
Som grädde på moset fick jag ett trevligt mess från Power Rangers gruppledare när jag kom hem. Som ett sista gott intryck från helgen. Tack.
På båda bilderna är det alltså jag som står till höger…
> Så vi drog till indierummet och stod där i tjugo
> minuter utan att förstå vem som hade hand om det
> och hur man skulle göra för att få vara med, och
> Linconaktien fortsatte dala.
Äsch! Det där var inte kul. Indierummet har ju varit höjdpunkten på konvent för mig de senaste fem+ åren. Men fler än du har kommenterat på att det är lite lurigt att komma in. Jag tror att det beror på att de som är där och arrangerar är så öppna, spontana och uppslukade av det hela att de missar att nykomlingar inte inser att det bara är att hugga vem som och höra efter när nästa spel börjar.
Jag hoppas att ni vågar ge det ett nytt försök nästa gång ni är på konvent.
Och ja. SARZ är fantastiska. Jag ser till att alltid gå en vända dit och höra mig för om vilka spel som är nya för året. Oftast går jag därifrån med ett nyförvärv.
Jag har också upplevt att det varit svårt att veta både vad indierummet erbjuder men också få uppmärksamhet bland arrangörer mitt konstaterade är att det i mångt och mycket är ett arrangemang för vänner till rollspel.nu och redan frälsta. Om man vill nå andra utanför den kretsen bör man se över arrangemanget, kanske kolla lite på hur SARZ arbetar?
Det här är något som jag har försökt påpeka om och om igen. Att alla arrangörer inte kan låsa upp sig i spel, ofta där flera arrangörer spelar i samma spel – utan att någon hela tiden måste sitta och ta emot nytt folk. Jag minns en incident på GothCon där alla spelledare sprang iväg och åt tillsammans och lämnade kvar mig och en arrangör där båda snart skulle dra. Folk kom in och vi kunde inte visa de till spel. Jag ogillar att behöva göra sådant.
Ta gärna upp det här på Rollspel.nu för det är något indierummet i syd (Lin- och GothCon) måste bli bättre på. Att arrangörer tar ansvar att styra upp spelandet, så att någon finns kvar att pitcha fler spel till folk.
Till deras försvar kan jag väl tillägga att det droppar in 1-2 personer ibland och för att fylla upp grupper så måste flera spelledare (eller arrangörer) vara med. Det här tycker jag Wilhelm (från “norra indierummet”) är bra på, där han kan temporärt hoppa ur spel för att ta emot folk. Om än det är för att säga att allt är fullt och att de får återkomma senare.
Ingen skugga ska falla över indierummet för att de är uppslukade av att spela sina spel. Men jag håller med om att det vore bra med en jour-wilhelm – någon som kan växla mellan att vara inne i spelet och att vara välkomnande.
Det ligger i rollspelsformatet att man inte vill störa någon som spelar, så kanske en plingklocka à la manuell ostdisk? Då kan man ha den framme för att säga “välkommen att störa, vi kommer så fort vi kan” men också ta bort den för att säga “stör ej”. Eller en lapp “vi tar emot från klockan 12 och varje hel timme framåt”.
Mest så man vet hur man förväntas agera: gå, störa, återkomma eller bara ta ett spel och ösa loss.
Det här var ett väldigt bra förslag. Ska ta upp det i förslag i framtida indierums-diskussioner.
På SävCon har vi ett samarbete med konventet. Vi tar dels föranmälda lag (som får förtur på valet av spel i pitchsessionen) dels har vi dropin under perioder som går i takt med passchemat.
Lag som plötsligt visar sig vara spelledarlösa kommer och får en spelledare. Lag som är någon spelare kort får låna en av våra spelledare för att kunna köra arrangemanget de anmält sig till. Finns det spelledare kvar efter det kör de igång ett spel själva.
Det skall inte förnekas att indierummet är en balansgång mellan att spela så mycket som möjligt och att vara tillgänglig för besökare. Senast jag var på GothCon kostade det 500kr i timmen, om jag slog ut reskostnader och hotell osv. I den situationen är det inte lätt att välja att sitta vid entrén i förhoppningen att det skall komma en spelbar grupp besökare en timme in ett spelpass, när en annan spelledare erbjuder att dra igång ett spel.
Jag tror det hela också handlar om att fråga sig som arrangör varför man är där. Vad är målsättningen och syftet med indierummet? Är målet att själv spela och umgås, få nya personer att testa rollspel eller att vara en slags akut för inställda spelmöten? Om man som arrangör är tydlig med detta vet man också som besökare vad som kan förväntas. Ett annat bra exempel att ta inspiration från är Rollspelsbaren.
Nu är väl Rollspelsbaren nedlagd, medan Indierummet lever… 🙂
Kul rapport! Missade tyvärr Lincon i år (igen), får försöka få till det nästa år. För min del vore det bättre om det låg på hösten! Nu hamnar det lite i kölvattnet på Gothcon.
Vore kul att höra lite mer om era erfarenheter av Griftehjärta och Svavelvinter. Jag har inte själv spelat scenariot, men väl läst det, och det har ju ett ganska annorlunda och fritt upplägg. Vad, mer exakt, syftar du på med “formatet” i detta fall?