Före tiden då man visste vad brädspel och rollspel var, fanns det bara Drakborgen. Jag minns mitt första möte med dess fruktade murar. Omslaget till spelet skrämde mig redan vid första mötet. På fritids var det spelet som endast de äldsta spelade och det var nog en fråga om mod. Vågade man spela? Utgångspunkten var hopplös. Du fick din karaktär tilldelad, naturligtvis fick du Bardor Bågman. Om det var 15% chans att överleva Drakborgen så hade kanske Bardor Bågman 5%. Din utrustning: Fyra bilar och en medelmåttig fysik.
Vad väntade dig där inne? De höga murarna kring borgen avslöjade inget om dess mörka inre. Mörka oändliga gångar fyllda med skräck och död. Det är desperationen snarare än äran som drivit äventyrarna in i dess inre. En hopplöshetens labyrint. Jag skulle säga att det inte finns något brädspel som fyller en med samma känsla som Drakborgen. Än idag kan den där känslan från det första mötet på fritidsgården kom till en. Det fanns varken tid att vara försiktig för då skulle natten ta en och borgens verkliga fasor vakna eller att med brutal kraft slå sig in till borgens mitt. Förhoppningen stod till att finna något vad som helst av värde att kunna ta med sig ut.
Det som främst skrämde mig var inte draken i borgens mitt, om man möte döden där inne visste man iaf att man hade varit nära segern utan istället var det gångarnas lömska fällor, giftiga tusenfotingar och jättespindlar. Desperationen när man sårad famlar genom gången, dricker ur flaskan man funnit och finner att istället för att innehålla läkande egenskaper istället är ett paralyserande gift. Den värsta döden kom långsamt vid skymningen, instängd innanför Drakborgens mörka murar. Det fanns inga vackra slut.
Drakborgen var det första spelet som riktigt satte sig kvar hos mig. Det var den känslan som lockades en till det första rollspelsmötet. Ett självplågeri att utmana sig själv mot omöjliga odds. De första versionerna av Drakar och demoner erbjöd sällan belöningar men alltid oförlåtande utmaningar som hämtade ur Grymkäfts fällor. Nu ligger Drakborgen i källaren men nu med Fantasy Flight Games nysläpp av spelet som lockat inte bara mig utan en hel generation att uppleva borgens fasor kommer den att hamna på spelbordet igen. Den nya versionen kommer sannolikt att sakna den gamla skräcken men den kommer att leva kvar hos mig.
Jag hade en dröm som liten. Den återkom natt efter natt. Drömmens upphov kom nog från mina möten med Drakborgen. Jag stod uppe på dess massiva murar och tittade ut över ett öde skogslandskap. Vi var där för att möta dess hopplösa inre, sedan tog drömmen slut. Vem vet vad som möte dem där inne. Sannolikheten säger att de aldrig sågs till igen. Nu var det många år sedan drömmen återkom.
Jag överlevde Drakborgen.
Läs mer om den nya versionen på Fantasy Flight Games webbplats.
http://www.fantasyflightgames.com/edge_minisite.asp?eidm=115&enmi=DungeonQuest
Läs mer om de äldre versionerna på boardgamegeek.com
http://www.boardgamegeek.com/boardgame/472/dungeonquest
Ett av fjolårets kanske märkligaste projekt är Drakborgen: återväckt. Ett gäng entusiaster har kontaktat Dan Glimne och de andra skaparna av Drakborgen och uppenbarligen fått tillstånd att göra en egen version baserad på originaltexter och original-illusar. Hur detta förhåller sig till FFG är ytterst oklart; just den typen av tveksamheter som spelbranschen verkar vara full utav.