Det var inte igår som rollspelet Warhammer 40k: Dark Heresy släpptes trots detta har jag haft svårt som spelledare att ta den till bordet. Själva tanken att spela i en redan stark värld där redan många känner till sättningen kan inte vara fel, på pappret iallafall. När man väl började sätta in sig i rollspelet fanns det något som tog emot. Vad var det som var problemet?
Den märkliga världen
Min första tanke var att anledningen till problemet bestod i att sälja in spelet och motivera mig själv var den redan så etablerade världen. Spelarna var på olika kunskapsnivå beroende på vilka som hade spelat figurspelet. En del hade redan bestämt sig vad spelet skulle innehålla med andra inte förstod någonting. Det var alltså svårt som spelledare att etablera sin syn på 40k-världen, spelarna hade nämligen redan börjat skapat sin egen värld. Man ville helt enkelt inte hålla sig inom ramarna för Dark Heresy, alltså spela inkvisitor.
Hur berättar man det otroliga?
Det stora frågan för mig som spelledare var, hur är det tänkt att spelet ska spelas? Istället för att gissa införskaffades äventyrsboken Purge the Unclean för att se hur de ville att spelet skulle spelas. Den värld som presenterades var långt från något jag tidigare rollspelat. Här presenterades en värld som var så oändlig, otrolig och omöjlig. Jag fick svårt att se var någonstans i denna värld som spelarna skulle få plats eller höra hemma. Det visade sig snart under våra spelmöten att jag hade svårt att beskriva världen. Den var helt enkelt för mycket av allt. Städerna bestod av otroliga 100 mils spiror eller vandrande titanter. Värdhusen bestod av fallna ruiner med hundhuvuden.
Den omöjliga och otroliga karaktären
När spelet väl kom till bordet uppstod genast problem med att skapa karaktärer. Spelarna hade delvis svårt att veta vad de skulle spela, vilken bakgrund de hade och hur de höll ihop. Här gjorde sig kunskapen om världen påmind. Den redan etablerade världen låg som en tyngd över kreativiteten, antingen förstod man inte vad som menades, för att spelarna inte hade någon förkunskap eller så tyckte man helt enkelt inte att det stämde eller saknades.
Den allra svåraste blev karaktärerna de levde alla i svartvit värld full av dubbelmoral. Den kejsardyrkande huvudinkvisitorn bestod till hälften av kätterska cybernetiska implantat. Man framförallt hur beskriver man dessa rollfigurer när de är hälften robot, har en liten tjänare som ser ut som en kerub samtidigt som man är så tjock att man svävar runt med hjälp av ett gravitonbälte.
Problemet var visualiseringen. Jag försökte vara realistisk vid mina beskrivningar av världen och karaktärerna, när det inte finns någon realism i spelet. När jag spelleder nästa gång ska jag istället inte spara på krut, strunta i alla konventioner och ta till med det mest oändlig, otroliga och omöjliga. Förhoppningsvis följer spelarna med mig på färden.
Fler omöjliga karaktärer
Vill ni titta på flera omöjliga och otroliga karaktärer så finns det via Fantasy Flights webbplats.
http://app.fantasyflightgames.com/dark-heresy/art-characters.shtml
Under vissa omständigheter skulle jag faktiskt vara mycket nöjd att spela just den där mannen. Vad jag däremot aldrig skulle vilja vara med om är att vara någon annan; den helt vanliga jeppen som skall försöka samexistera med doktor drasuts tarotkortsmaskin och käppben. Bygga någon sorts egen stämning? Kontemplera smutsen och skräcken i den enorma, tomma universum? Skit i det när pannlampan börjar pulsera och doktor sätter den gröna josgasen i halsen.
Fråga: Fars?
Svar: /quit
Min direkta tanke är om det finns någon annan än just Dr. Drasuts och hans vänner? Hur lever man som en vanlig knegare i 40k:s universum? Tänk att vara en arbetare bland miljoner i någon av kejsarens bolterfabriker. Ständigt övervakade av ett paranoit prästerskap som går runt och försöker kontrollera maskinsjälarna. Vad gör man om kvällarna? Finns det några normala nöjen? Vad är populärt på bio?
Jag menar att de inte får plats varken i 40k. För att kunna spela spelet ska man tänka som spelet. Nämligen att dessa människor är obetydliga offer för kejsaren, inte värda att nämnas varken i denna historia eller i imperiets rullor. Den vanliga mannen är död! Länge leve kejsaren!
En annan fråga är hur man hanterar en samlig sånna karaktärer och slentrianen. Hur man gör för att komma iåg att ens medspelare har en tarotautomat, en josgasmask och en fotogenlampa på axeln efter fem-sex möten.
Och hur man spelar en sån karaktär efter samma tid…
Det är väldigt svårt att se dessa varelser i huvudtaget göra saker på slentria. Jag tror t.ex. aldrig att de köper ny utrustning, äter mat eller sover.