Såhär inför julen har vi det stora nöjet att lotta ut (eller snarare TÄVLA ut – just det lotteriinspektionen) Anders Fagers bok Svenska Kulter. Signerad, till på köpet. Det ni!
Anders Fager är inte bara författare, nej han är också en pionjär inom svenskt rollspel. Fager (då Johansson) arbetade på Äventyrsspel/Target games och har storverk som Monstret som slukade Stockholm på sin meritlista. Följaktligen belönas han också med en hög position i piruetts statusschema.
För de flesta rollspelare är dock Anders Fager mest känd som hjärnan bakom Spindelkonungens Pyramid – det första rollspelsäventyr som gavs ut på svenska. Ever. I detta smakfullt gulbruna äventyr skall våra hjältar finna tre statyetter åt en enbent man. Fram flödar åttiotalsfantasin när äventyrarna ger sig av ut i Toorra-öknen, på gränsen till det fjärran landet Faar. Förutom spexiga namn erbjuder pyramiden också 20 rum, korridorer och faror.
För att tävla om ett signerat exemplar av Anders Fagers bok Svenska Kulter, gör så här:
Skriv en kort kommentar med ett minne från Spindelkonungens pyramid: vad har etsat sig fast, och varför? Vinnaren meddelas per epost i början av vecka 48.
Har du inte spelat Spindelkonungens pyramid? Ingen fara, skriv om ett annat tidigt rollspelsminne.
Inga Rollspelsminnen? Då går det bra att gissa på hur många gånger ordet “marmor” förekommer i Spindelkonungens pyramid. Nu borde alla kunna vara med och tävla!
Har tyvärr aldrig spelat äventyret. Men “marmor” förekommer åtskilliga gånger, det känner jag på mig, och utan tvekan fler gånger än “mormor”. Så en vild gissning är 17 gånger.
🙂
Har bara ett minne och det är “Tombola”. Det där satans rummet i mitten som man kom in i igen och igen och igen. Och som det absolut inte fanns någon mening med.
Jag har alltid hatat Spindelkonungens Pyramid på grund av det rummet. Och jag kan inte med ordet “tombola” så utan tvekan har det etsat sig fast.
Ja, tombola-rummet är ju något av en favorit. En favorit av den typen att man inte riktigt kan bestämma sig för om det är bra eller dåligt.
“- Tag en lott!”
Tombolarummet är och förblir en klassiker! En milstolpe i svensk rollspelshistoria.
Jag minns att ett av rummen hade ett golv av papp som gjorde att man trillade rakt ner i någon slags fällgrop.
Åratal efter den händelsen använde jag fortfarande en käpp för att undersöka golven i varje nytt rum eller korridor som jag gick in i. Inte för att jag någonsin hittade en liknande golvfälla igen. Men jag knackade med käppen i golven i alla fall.
Helt galet! Det är sådana skador som sitter i länge. Jag får assosciationer till Bond-filmen “Man lever bara två gånger”, där kratern är gjord av plåt men alla tror att det är vatten tills de är en halvmeter ifrån den och kastar en sten för att se om den sjunker.
Mitt första rollspelsminne var på fritis. Jag och J va prospects, och fick inte riktigt va med i rollspelsrummet. Istället satt vi utanför, läste monsterboxen och drömde oss bort.
Jag skapade Guldalven (som Silveralven fast snyggare. och värdefullare, får man förmoda).
J tyckte att jag var lite för konventionell och skapade istället en Aluäjn – en sorts alv-cyborg med display på bröstet och nån sorts ET-finger som fungerade som känselspröt.
När de större barnen kom ut ur rollspelsrummet en efter en, efter att deras rollpersoner dukade under för grottans fasor, förklarade de myndigt att vi var dumma i huvudet som hittade på sådant som inte fanns, stal våra teckningar och stats och drog oss i håret. Där någonstans grundlades mitt ambivalenta förhållande till alver…
Nu relaterar ju inte det här till Spindelkonungen, eller inte direkt i a f. För vem vet: kanske var det frustrationen över pappgolvet och tombolarummet som kanaliserades ut över mig och J och Guldalven och Aluäjnen.
Nu började jag spela först 2002, men det första spelmötet var inte fy skam för det. Vi hann med att gå till anslagstavlan på torget för att kolla efter uppdrag, spöa orcher ala ninja turtles och döda en stor drake och tre halvdrakar. Det var i chronopia, minus staden.
Det här är förstås MER än jag hunnit med under 14 år! Jag har aldrig fått döda en drake. Eller kollat en anslagstavla heller. FAN!
Kanske är ikväll spelkvällen då allting förändras.
Ett av mina första minnen är när folk i min spelargrupp började lära sig reglerna till dod 91 och med lära sig reglerna menar jag såklart hur man fuskade utan att SL kunde bevisa fusket.
Bland annat lyckades Daniel (som alltid spelade animist) kombinera lite olika besvärjelser så att psy-poäng genererades. Han testade om det fungerade genom att lägga TÖRNBUSKE med oändlig effektgrad. Altor gick under och vi fick alla göra nya gubbar nästa vecka.
Henrik som alltid spelade en stor fighter lyckades en gång få STY nog till att ha ett tvåhandssvärd i varje hand och la reseten av sina poäng på att bli ambidextriös samt köpa hjältarnas-handbok förmågan trippelhugg. Hans karaktär kunde bara hugga med sina svärd. Men jävlar vad den kunde hugga.
Själv var jag lite för dålig på att fuska och la i stället ned energi på att mina karaktärer skulle överleva längst och med hjältepoäng var bättre än alla andra. Det gick för det mesta bra, förutom för den stackars samurajen som jag suttit hemma och skrivit maffig Usagi Yojimbo inspirerad (plagierad) bakgrund till ett helt jävla jullov dör tio minuter in i sitt första möte.
Det var ösigt värre förr.