Det är lätt att konstruera egna äventyr. Härom veckan gick Jocke igenom hur man kan göra för att hitta en bra intrig till sitt äventyr. Men att börja med intrigen är bara ett sätt. Idag visar vi en annan modell, som struntar i intrigen och fokuserar på platserna istället.
Utgå från en miljö. Tänk på en fantasieggande plats som du sett i verkligheten, på film eller kanske bara hört talas om. Under en bro eller i ett kalkbrott. I drakens håla eller i en uttjänt fusionsreaktor. På en svävande stad ovan molnen. Det spelar ingen roll vad det är för en plats, bara den sätter igång din fantasi. Fundera vad som skulle kunna hända på den platsen. Kanske är det en eldstrid. Kanske ett kamelrace eller ett möte med ett gäng monstruösa mutanter. Tänk gärna på dramatiska händelser.
När du funderat ett tag är det bara att försöka para ihop den eller de platser som du funderat över med den eller de händelser som du funderat över. Vips har du en scen – alltså ett avsnitt som är viktigt för handlingen. Fortsätt tills du har två eller tre scener. Om du har svårt att komma på flera scener, är det praktiskt att sno dem från filmer. Ett annat knep är att fråga sina spelare: “vad skulle ni vilja göra i Torgorods dimsvepta ruiner?”.
Nu är ditt äventyr nästan klart. Det enda som krävs är att sätta scenerna i en lämplig ordning, och hitta på vad som binder scenerna samman. Ibland är det lätt. Ibland är det svårare. Om du har svårt att hitta på vad som binder ihop scenerna kan du fundera över gemensamma nämnare. Om rollpersonerna träffar Leonore LaFontaine i första scenen är det säkert hon som äger oljetankern där scen två utspelar sig. Eller så kanske rollpersonerna istället letar efter henne. Då kanske de hittar ett registreringsbevis i första scenen. AHA – Leonore äger en oljetanker. Dags att ge sig dit!
Några klassiker för att binda ihop scener:
1) Någon i scen 1 säger åt rollpersonerna att gå till scen 2: “En oljetanker är kapad av pirater. Ni måste hitta den och frita gisslan”
2) Scen 1 och scen 2 är etapper på samma resa: “Ni måste ta er till Gibraltar innan veckan är slut. Min kontakt Leonore kan hjälpa er”
3) Scen 1 och scen 2 ligger geografiskt nära: “i slutet av grottgången finns en dörr. Ni hör vansinniga ljud från andra sidan”
4) Ett föremål/en företeelse som finns i scen 1 ägs av/hänger ihop med en person i scen 2: “när ni förbereder er att spränga domedagsmaskinen ser ni Yentrang Holdings logotyp. Det är de som ligger bakom alltihop!”
5) Något/någon finns med i båda scenerna: “I ruinstaden Eier blir ni övermannade av doktor Lambrosius, som stjäl artefakten och flyr i sin Cessna. Ni måste bege er till hans hemliga gömställe för att hämnas.”
Fortsättning följer på måndag.
sen jag började med Coriolis har jag fattat hur bra scener är. Just nu skriver jag på hur man gör det bra äventyret och då är scentänk himla viktigt – och då brukar jag alltid länka till Revolverspels länk om scener (som jag inte hittar just nu).
Det stora problemet (om det är ett problem) är att scenupplägget kan leda till öppen eller dold rälsning.
Du har helt rätt om rälsningen, även om jag (till skillnad från många andra) generellt sett föredrar räls.
Men alla sätt att skriva äventyr på är behäftade med sina egna problem. Därför tror jag att det kan vara bra att komma ihåg att det finns flera ingångar, för att kunna hitta vägar runt de problem som man stöter på när man skriver.
Som en generalisering vill jag påstå att det finns åtminstone tre beståndsdelar av ett äventyr: personer, händelser, platser. Alltså finns det åtminstone tre tydliga utgångspunkter – att börja med handling/intrig, att börja med platser/scener, eller att börja med personer/relationer. Alla med sina egna problem och sina egna möjligheter.
Bra tanke med de tre utgångspunkterna – gillar. Ang rälsning har jag egentligen bara upplevt det som problem när den är öppen. Dold rälsning som man inte märker kan man knappast klaga på. Däremot får man känslan på vissa ställen att man e andra-klassens-rollspelare om man tycker det är bra.
Med scenskrivan äventyr blir det ibland ett akut problem – om det blockerar. Min generella tanke är annars att det viktiga är inte övergången mellan scenerna – hur den går till el om den är rälsar. Det viktiga är frihet att lösa konflikterna i scenen fritt.
Ofta är rälsning en del av paradigmet i rollspel (trad) och man har ju en sorts avtal i en grupp när man spelar att följa vissa ofta oskrivna premisser. Så länge alla har samma ide är det inget problem.
Tycker att scenbyggande är en jättebra idé. Intressant läsning!