Dagens Nyheter publicerade för ett par veckor sedan ett intressant debattartikel, “Varför är fotboll så mycket viktigare än datorspelande?” Där ifrågasätter Daniel Kardefelt-Winther mediadebatten om TV-spel och beroende. Inget nytt under solen, naturligtvis är alla som debatterar helt okunniga i ämnet. Inte helt förvånande då det brukar vara så när spelhobbyn diskuteras. Han går så långt som att säga att det inte finns någon väletablerad klinisk diagnos för datorspelsberoende. Kardefelt-Winther menar att själva definitionen av beroendet är att andra saker i livet blir lidande. Problemet är att den som avgör vad som blir lidande är föräldrarna som har sällan någon egentlig kunskap i spelhobbyn.
Nu kommer vi till den spännande klämmen, nämligen vad Orvar Säfström sa under seminariet “Spel spelar roll” som arrangerades av Statens Medieråd 7/2. Han ställde sig frågan: Hur många föräldrar drar fram en stol och sätter sig och hejar på barnet när hon spelar datorspel?
Vuxenvärlden anser att det är slöseri med tid medan att spela fotboll inte är det, menar Daniel Kardefelt-Winther. Samtidigt spelar 90% av dagens barn datorspel. Det är alltså en de viktigaste kulturella uttrycken för barn och ungdomar. Samtidigt som spelandet är en av de viktigaste kommunikationsplattformerna för barn idag. Det kanske finns en orsak till att man lägger ner så pass mycket tid så att det ibland går till överdrift?
“Gamla förklaringsmodeller om beroenden används hellre än att på allvar försöka ta reda på varför barn blir så pass intresserade av datorspel att det ibland går ut över deras sömnbehov eller läxor. [….] Barn behöver föräldrar som engagerar sig på ett positivt sätt i deras fritidsaktiviteter, inte föräldrar som avfärdar deras intressen som tidsslöseri och ständigt hotar med att förbjuda aktiviteten eller rycka ur sladden.”
Jag skulle vilja säga att den typ av diskussion kan appliceras på debatten om spelhobbyn i stort. Denna typ av farlighetstendenser har rollspelshobbyn stött på och vi kanske t.o.m. stött på den själva från vuxenvärlden. Hur kommer det sig att spel generellt anses som tidsslöseri?
Jag tror att en orsak kan vara rädslan för eskapismen, verklighetsflykten. Samtidigt har aktiv deltagarkultur i stort haft det svårt att hävda sig mot passiv deltagarkultur, såsom teater eller TV-tittande. (Lyssna gärna också på Märklighetstrogets intervju med Gabriel Widing om deltagarkultur.) Det stora skillnaden i debatten är att nu finns det röster som talar för spelandet, som hobby och kultur. Personer som vågar och vill stå upp för spelhobbyn. Samtidigt som att 90% av dagens unga spelar spel tror jag att vi går mot en acceptans av spelhobbyn i stort.
Jag tror att man gör sig en otjänst att sätta någonting över något annat. Det enda vi kan konstatera är att fotboll är mer spritt än spel i media. Ska vi ha någon medial motsvarighet till sport så får vi ratta in koreanska tv-kanaler.
—
Något relaterat jag har tänkt på är, och nu ska jag skapa en halmdocka, om någon skulle fråga mig vad jag haft för nytta av rollspel.
Att besvara den frågan är ett misslyckande för hobbyn. Varför? Jo, för att om jag svarar på den frågan så visar jag att hobbyn måste försvaras. Att hobbyn har såpass starka nackdelar att jag måste visa upp något för att väga upp till dem.
Jag spelade fotboll i 21 år och under den tiden så förbrukade jag minst 1500 kr per år på medlemsavgifter och utrustning samtidigt som jag fick benet avsparkat, en tackling deformerade min axel, en nickduell slog upp ett fem centimeter sår i huvudet, jag har haft otaliga stukningar och vrickningar samt en del hjärnskakningar, min ljumske har fått en permanent skada pga. att jag sköt en boll ouppvärmd, jag har slagit ut flisor ur tänderna i närkamper och två gånger har jag fått en sådan skada att jag knappt har kunnat gå på två veckor – en av de incidenterna gjorde exempelvis att framsidan på hela mitt högra smalben var blått.
När det kommer till rollspel så har det ökat mitt intresse för beteendevetenskap och kroppsspråk, att traggla igenom engelska regelböcker när jag var 17 gjorde att jag skrev tre fel på nationella provet i Engelska, jag har lärt mig att rita, rollspel väckte mitt intresse för retorik, jag har tryckt böcker, knutit affärskontakter, fått designintresse och -kunskaper, överraskat lärare med mitt ordförråd, läst massor av böcker – både fantasy och SF-böcker men också böcker i efterforskningssyfte, jag har förbättrat mig i skrift, via forum och konvent så känner jag folk i hela Sverige, etc., etc.
Jag har aldrig fått frågan om nackdelarna i fotboll. Jag har aldrig förklarat fördelarna med rollspel. Däremot har jag hört från andra de positiva effekterna av fotboll och de negativa effekterna av rollspel (alt. datorspel). Varifrån har folk fått de intrycken?
Media.
Intressant!
Jag har fått förklara fördelarna med rollspel nästan varje gång jag har tagit upp det med nya människor, inte direkt för att jag fått frågan om vad fördelarna är på en gång, inte förrän att jag själv har börjat halvt rosa spel i stort har frågor börjat hagla in. Det ligger en återkoppling i den tidigare tråden angående geek schame i det tror jag. Själv har jag aldrig direkt stuckit under stolen med att jag är nörd, däremot upplever jag från många att det finns en oro för att ställa för mycket frågor även fast man kan vara intrsserad och det gör kanske inte saken bättre att jag pratar om det offentligt utan någon skam alls.
Jag håller med om att det är irriterande att spel i stort inte får mer plats när det är en så stor del av många människors liv, precis som fotboll är. Jag kan tycka att jämförelsen inte är riktigt rättvis då fotboll har hängt med ett tag, det fanns ju innan bilen ens var uppfuntad, medan datorspel och rollspel har funnits med endast 30ish år. Det är tystnaden runt det som fascinerar mig mest, spelbranchen omsätter rent av sjuka summor och finns i var mans hem, delvis genom reklam och att många idag har en consoll eller liknande.
Jag gillar det Rickard säger startkt, jag tror att om vi spelnördar tillsammans väljer att snarare belysa förelarna med spel så kommer och intresset och det mediala pådraget att öka det är jag övertygad om. Jag tror också att det kan vara en intressant sak att kolla med någon Korean som är kunnig i ämnet på hemmaplan, för att se hur det gick till där och ställa det i relation till vad som hänt och händer här.
Jag tänker att med rollspel verkar det nästan vara tvärt om; en massa föräldrar som desperat försöker indoktrinera sina barn att spela Drakar och Demoner istället för att vara ute och leka…
Du skriver att
“Daniel Kardefelt-Winther mediadebatten om TV-spel och beroende. Inget nytt under solen, naturligtvis är alla som debatterar helt okunniga i ämnet. Inte helt förvånande då det brukar vara så när spelhobbyn diskuteras. Han går så långt som att säga att det inte finns någon väletablerad klinisk diagnos för datorspelsberoende. Kardefelt-Winther menar att själva definitionen av beroendet är att andra saker i livet blir lidande.”
Till att börja så måste jag säga att Daniel Kardfelt- Winther inte är forskar i området datorspelsberoende utan forskar om internetberoende (men han och många andra forskare säger att det går hand i hand) Så att kalla Daniel okunnig på området känns inte trovärdigt.
Har du läst några vetenskapliga rapporter som bevisar att det finns en klinisk diagnos på att datorspelande är en diagnos. Jag har inte gjort det och skulle bli glad om jag fick se en.
Sist jag hörde så är Datorspels beroende inte godkänt av varken DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) eller internationella systemet för klassificering av sjukdomar och hälsoproblem.
Jag tänker så här, JA, det är ett problem om vardagen blir lidande, tex, man sköter inte sin hygien, betalar inte sina räknar, går inte till jobbet/ skolan. MEN frågan är är det ett primärt tillstånd eller sekundärt?
Det har forskats i området i säkert 15 år. Och det rapporter jag har läst så är man fortfarande osäkra och man pratar fortfarande om det som ett fenomen. Det har föreslagits att regeringen ska godkänna det som en diagnos, men man måste ju fortfarande hålla sig till fakta.
Ställd dig frågan
Är datorspelande ett intensivt intresse?
Är datorspelande ett intensivt intresse som går över styr?
Är datorspelande en effekt för att du av andra skäl inte orkar med vardagen (depression)
Eller är du faktiskt datorspelsberoende? Och hur vet du av fakta det?
Jag tycker absolut att datorspel är ett intresse som är värt att lägga ner tid på. Även fast jag själv aldrig har fastnat för det. Jag har fastnat för träning istället, och skulle, om kroppen tillät det, lägga ner lika mycket tid på det som någon som har ett intensivt intresse för datorspelande. Är jag träningsberoende då? Nej, för det är bara ett intensivt intresse och det roligaste jag vet i hela världen.
Det gamlingarna inte fattar i den här diskussionen är att den är en hobby som dom inte förstår sig på och då är det enligt dom ett problem. För att dom har andra referenser än dagens ungdomar. När dom var unga var det idrott som lockade och man hängde med polarna vid korvkiosken. Så gör oftast inte dagens ungdomar.
Så spela på, men sköt skolan, jobbet, relationer och sist men inte minst din hygien 😀
Alltså, jag tror att du missförstår Johans aningen klumpiga formulering i början av inlägget.
Du har missat början av meningen, både i din tolkning och citering (du har valt att hoppa över “Där ifrågasätter… “) . Vilket jag i ärlighetens namn också gjorde när jag läste om texten nu idag.
I alla fall, det du opponerar dig mot finns inte riktigt; Johan skriver att debatten är kass och att det David säger är vettigt, typ. Därefter skriver han i princip ett referat av debattinlägget.
Vilket tyder på att vi antingen kände oss tvungna att hålla hög takt, att mars 2012 var en riktigt usel månad på nyheter om spel eller att vi gjort en målgruppsanalys som säger att våra läsare inte läser DN debatt. Vad som är sant är svårt att veta, så här långt senare.
Tråkigt nog är Märklighetstroget inte kvar på internet idag, Gabriel Widing intervjun är värld att lyssnas på igen, den med.
Ja, jag satt länge och läste första stycket för att faktiskt försöka förstå vad han menade, inte är det hel enkelt. Och ett tag så tänkte jag att han tyckte att Daniel hade rätt, men efter formuleringen …”Han går så långt som att säga att …” så tyckte jag att det var en negativ inställning.
Det Johan också skriver är “Inget nytt under solen, naturligtvis är alla som debatterar helt okunniga i ämnet” precis efter att han har nämnt Daniel förstärkte bara den tron om att Johan hade en negativ inställning.
Det gäller väl att tydligt formulera sig med vad man tycker är bara och dåligt i ett forum inlägg annars kan det nog allt för lätt missförstås.
Daniel är nog den enda forskaren i ämnet (ja eller det var ju internetberoende) som har något riktigt vettigt att säga tycker jag. Han är grymt kritiskt mot dagens forskning. Läser man andras rapporter så blir man bara irriterad och tänker ” Va fan hur många år har inte gått sen första studien som kom 1998, hur mycket pengar har spenderats? Och dom har inte lyckats komma fram till något. Hur länge kan man egentligen diskutera en diagnos, Och hur lång tid ska de ta innan de drabbade får hjälp ?
För visso finns redan hjälp mot datorspelsberoende, men jag är väldigt nyfiken på hur många de metoderna har hjälpt… Det kanske man borde ta reda på…