…ligger dimman lila på marken, här finns fruktansvärda hemligheter begravna och sjuka varelser krälar i mörkret. I varje fall gör de det i James Raggis Hammers of the God. Vi spelade igenom det på en och en halv kväll, och förutom att jag blandade ihop två rum, tog bort en återvändsgränd och lade till en lönngång körde vi det direkt ur lådan.
Äventyret innehåller inte så mycket strid, utan är mest utforskande av olika rum. I början får man välja: gå höger eller rakt fram, efter det är äventyret påfallande linjärt. Ett rum leder till ett annat, som leder till ett annat, och sen till ett annat. Känslan av räls förstärks också av den historia som rummen berättar och utav den textmassa som Raggi använder för att beskriva dem. Samtidigt innehåller äventyret många spektakulära platser, vilket gjorde att åtminstone min spelargrupp hade överseende med den linjära strukturen. Mer tumult blev det när det visade sig att dvärgfästet knappt innehöll några skatter.
Sammanfattningsvis förvånades jag lite över det översvallande mottagande Hammers of the God har fått. I mina ögon är det ett ganska medelmåttigt äventyr, med intressanta platser och goda idéer men linjär design och ett tungläst upplägg. En splatbook i äventyrsform, kanske.
Jag tycker det var helt ok men det skrämmer mig en aningen om det här är någon slags “top tier”. Slemfaktorn är klart påklistrad och en hel del rum är till sin konstruktion tämligen krystade. Men klart spännande på ett slags “undrar vilka tokigheter som händer i det här rummet”.
I slutändan vill jag nog få ut lite mer av mina rollspelsupplevelser även om det är en skön off-beat.
+1 inte för att det på något sätt va dåligt. men om den ligger på en “top list” så är jag föga sugen på att spela en dungen som inte ligger där. (egen skrivet borträknat)