När icke-rollspelare frågar oss rollspelare vad vi håller på med så finns det ett gäng standardsvar, som ingen särskilt väl beskriver aktiviteten rollspel och som än mindre förklarar varför det är kul och hur en vuxen kan prioritera sina gamla gymansiekompsiar i stället för sitt nyfödda barn en kväll i veckan.
Du har kört de här svaren själv och antagligen precis som jag känt att de haltar. Rollspel har tex ganska lite med improviserad teater att göra, du förväntas allt som oftast inte improvisera, och folk som säger att det liknar teater måste helt enkelt aldrig varken spelat själva eller ens gått på en föreställning.
Ja, det förekommer medbestämmande och visst gestaltade i rollspel men det är lite som att förklara att en bil är ungefär en säng efter som man kan sova både i en säng och i en bil.
Sen kommer den där grejen när orden tar slut.
Förr eller senare säger jag som rollspelare “Du får följa med och testa någon gång” icke-rollspelarens svar är då i nio fall av tio “Nej, men jag kanske kan få följa med och titta på”
Vilket såklart inte går, och är en till punkt där den värdelösa teaterliknelsen haltar, rollspel har näst intill inget värde för en betraktare, eller i alla fall inte som vi på Boningen spelar för oss själva. Vi är publiken, en till yttre betraktare skulle vara mycket märkligt. För att inte tala om hur dåliga skådisar många av oss blir under press. Vi skulle framstå som idioter och betraktaren skulle inte ha kul, så det är inte en lösning som ligger i någons intresse. Framför allt så skulle den inte förmedla vad som är kul med rollspelshobbyn.
Och här sitter vi fast, ingen förstår någon annan och en viss känsla av alienering uppstår. Om vi sen går vidare till att du kanske håller på med OSR och icke-rollspelaren säger “jag körde lite vampire när jag var ung, satt med några polare och låtsades ha ångest – det var rätt fett; är det det ni gör?” så blir det ÄNNU svårare att fortsätta prata.
Lösningen har hittills vart att klara av ämnet så jävla snabbt som möjligt, själv så brukar jag flytta fokus till Boningen efter som en blogg är en aktivitet de flesta icke-rollspelare har mycket mer bekantskap och förståelse för, så kan vi prata om något som båda är med på i stället.
Det här funkar jättebra för ytligt bekanta, men någon som man träffar varje dag, typ din partner eller jobbarkompis som du spelar Dota 2 med ibland på helgerna, eller vem fan som helst som i vuxen ålder kommer in i din nära bekantskapskrets. Antingen får ni komma överens om att de aldrig kommer att förstå grunden i din hobby, eller så kan du skicka dem länkarna till två avsnitt av TableTop, den där youtube-serien där den där killen som typ är star trek spelar brädspel.
Varför just två klipp borde inte ett räcka?
NEJ! Det behövs två avsnitt för att förklara att hobbyn är något sånär bred, i det första så spelar de Dragon Age, vilket är ett traddigt och nybörjarvänligt spel som ligger lagom nära popkulturen efter som det är baserat på Biowares fantastiska och stortäljande datorspel.
I det andra så spelar de Fiasco, ett indiespel där man spelar typ Fargo, det är en tydlig genre och det är tydligt hur reglerna tar fram rätt sorts berättelse.
Givetvis är avsnitten gjorda för att tittas på, vilket ökar värdet för betraktaren mot att sitta med i rummet när vi andra spelar.
Jag tycker att förklaringen »rollspel är som radioteater, fast utan lyssnare (så vi spelar bara för att själva ha kul) och med nästan inget manus«. Jag tycker att den täcker in det mesta utan att vara överdrivet lång. Men jag har inte haft läge att testa den i skarpt läge sådär jättemånga gånger.
jag tycker att den förklaringen haltar efter som den inte förklarar meningen med regler och vad som är kul med det, eller för den delen allt annat som pågår off.
Däremot tror jag att det kan ligga något i beskrivningen “det är ungefär som mass effect”.
Jag brukar säga att när det är fullmåne så går vi ut och dödar folk.
…
Lustigt nog har vi fått en hel del tillökning i rollspelsgruppen under senaste tiden.
nu är det länkar till rätt klipp också….
Jag brukar säga: “Det är interaktivt sagoberättande. Tänk er att en person berättar en historia, fast de andra gestaltar huvudpersonerna i historien och får berätta vad de gör.”
Det roliga med Dragon Age är att jag har aldrig känt mig så inte-nere-med-kidsen som när vi körde det på Dragons Lair.
Vi hade peppat asmycket och tänkte att det var det perfektaste nybörjarspelet och kände oss hur pedagogiska som helst, men när vi samlade ihop kidsen och satte igång så visade det sig att det inte var en jävel som hade hört talas om Dragon Age förutom Jocke…
De tyckte dock att stuntsen var roliga, medan vi som spelat mer inte var lika imponerade av dem.
Det var ju dock inget problem för dem att spela spelet.
Absolut inte. Men det tror jag mest berodde på att de spelade med oss. Och då menar jag inte oss som i att “vi som är så bra” utan som i “vi som är jävligt sugna att spela”.
Tar man väl steget att vara med så är resten nedförsbacke, tror jag. Så jag håller med dig, men tänker att det nog inte skulle varit något problem för dem att spela något annat spel heller. Dragon Age ÄR ett utmärkt nybörjarspel för att reglerna är lättlästa och att spelet baseras på ett datorspel. Men reglernas utformning spelar bara roll för den som läser dem, och för den som inte spelat datorspelet (eller som verkade vara fallet med dem: inte ens hört talas om det) är det troligtvis inte lättare att sätta sig in i Ferelden än Forgotten Realms. På sätt och vis skulle man till och med kunna tänka sig att det är något _svårare_. D&D världarna var “först” och kunde således muta in det mest generiska. Alla efterföljande världar måste vara lite mer skruvade eller Grimdark eller High för att sticka ut. Du är en alv(TM), men in Ferelden är alver inte långa och eviga och smarta utan korta och fattiga tjuvar.
Jag vet inte om det ena eller det andra är enklare.
Fördelen med Dragon Age är att introduktionen till världen redan har gjorts i dataspelet. Har man inte spelat Dragone Age förfaller hela den potentialen. Jag tänkte på samma sak när vi spelade nya Star Wars Beginners Boxen, att den stora fördelen är att man inte behöver berätta ett strunt om världen för alla vet redan vad Tattoine är för plats och vad en Wookie eller en YT1300 är för något.
Om man kommer till Forgotten Realms som ny är allt detta ren gallimatias. Precis som Star Wars, om man inte sett en enda av filmerna. Det finns således potential i världar som så många känner igen. Svavelvinter är bra för gamla 80-talist rollspelare men för en ny generation säger det absolut ingenting exempelvis. Men de kan i sin tur ha läst de nya fantasyromanerna. Därför blir också D&D eller Drakar och demoner har därför stora fördelar därför att de var först och etablerar sig i popkultur som standardrollspel, alltså är chansen att nya spelare förstår världen utan förklaring större. Det avgörande är alltså att slippa förklara världen i huvudtaget, den ska redan vara känd. Då kan fokus istället förskjutas på själva rollspelandet, regler och tärningar. Det är tillräckligt svårt att spela än roll, om man inte ens förstår den värld personen agerar i, blir uppgiften omöjlig.
Min fråga är om det verkligen håller för rollspel i stort att vara beroende av andra medier. Jag gillade Luke Cranes utläggning i Master Plan om Mouse Guard rollspelet som visserligen är baserat på en serie men skulle stå på egna ben. Det är fortfarande ett spel med spelregler, inte interaktiv teater eller “som en film”.
Bra skrivet – rollspel borde vara mer än kopplat till andra medier om du nu menade det 🙂
Det fungerar nog att dra in andra i hobbyn via andra medier. I huvudtaget fungerar det ju så med annat, dataspel på filmen, filmen på boken och brädspel på dataspelet etc.
Men min brasklapp är att man inte får likna själva utövandet, rollspelandet, med andra typer av medier. Rollspel är inte teater, film eller serietidning utan just ett spel. Det är samma värld men något annat, vi får inte lura oss själva att tro att Dragon Age rollspelet är samma sak som Dragon Age dataspelet. Så ja fast med ett litet kanske på slutet. Ungefär så tänker jag. =)