Svart av kval, vit av lust

Svart av kval, vit av lust är ett nytt svenskt rollspel om vampyrer av Simon Pettersson. Det är ett samberättarspel där rollen som scensättare roterar runt bordet. I huvudtaget är det ett spel i samma stil som det omtyckta Fiasco. Spelet är snyggt och ger med sina klara bildspråk en visuell känsla som om du skulle korsa Vampire the Masquerade och en iPhone.

Rent spelmässigt går Svart av kval.. ut på att spelarna spelar vampyrer och tillsammans etablerar ångestladdade scener. En annan av spelarna representerar med sin relation vampyrens mänskliga sida. Spelet saknar helt spelvärld utan det är något som spelarna etablerar när de skapar sina vampyrer. Därför blir det gruppens egna uppfattningar som kommer att avgöra hur de kommer fungera, allt från glimrande diamanter till gotiska monstrum.

Var finns då reglerna i Svart av kval..? Jo det finns en spelmekanik där spelarna kan utföra s.k. Bestkommandon mot varandra. Dessa kommandon representerar monstren inom vampyren som gör sig påmind genom att andra spelare helt enkelt försöker ta över kontrollen över vampyren. Vägra och ta en blipp, ge med dig och lämna tillbaka en blip. Dessa blippar kan sedan användas av andra spelare för att förvägra dig användandet av Besten, vilket ger vampyren övernaturliga krafter.

Konflikter löses genom en hierarkisk skala: Vampyrjägare och folkmassor vinner över äldre vampyrer, som vinner över yngre vampyrer som i sin tur vinner mot vanliga människor. Om två karaktärer befinner sig på samma hierarkiska nivå avgör scensättaren vem som vinner. När du vinner konflikten får du möjlighet att berätta vad som händer. Men det här verkar ju stelt kan aldrig yngre vampyrer vinna mot van Helsing? Jo genom att släppa lös Besten kan de få övernaturliga förmågor och hamna högst upp i hierarkin. Det går också att släppa lös Besten för att tvinga andra karaktärer att göra som man vill. Andra spelare kan förvägrar vampyren Besten genom att ta en av dess blippar och lägga tillbaka i skålen då hamnar den längst ner i konfliktshierarkin.

Svart av kval, vit av lust påminner väldigt mycket om ett annat skräcksrollpel, nämligen Dread. Båda saknar i princip en tydlig setting och traditionell karaktärsgenerering. Istället förmedlar spelet att ni som spelargrupp själv ska skapa setting och dess inneboende principer. Karaktärerna får utgå från era tidigare erfarenheter av genren. Spelet fyller, precis som Dread, istället sina sidor med tips hur ni som grupp ska klara av den starkt improviserade miljön som spelet förutsätter. Det kan bli lite mycket att läsa alla dessa förslag, inte för att de är dåliga, utan för att de ställer höga krav på spelarna utan att de får regler att luta sig emot. I huvudtaget är detta ett spel som inte lämpar sig för nybörjare. Det är ett spel för personer som är erfarna inom improvisation och redan har stora kunskaper inom ämnet vampyrism och World of Darkness.

Om jag hade fått önska mig 10 sidor till av spelet skulle dessa innehålla just olika settings i likhet med Fiasco. Där jag som spelare får stöd att påbörja spelet genom en etablerad värld och frön till karaktärer. Jag önskar också att det fanns tydligare riktlinjer hur spelet ska avslutas, som jag förstår det kommer Svart av kval… att pågå tills ni tycker det är klart. Det vore önskvärt med ett tydligare mål, exempelvis att en av er står som segrare eller att gruppen spelat ett visst antal scener.

Är Svart av kval, vit av lust för dig? Om ni är en grupp som tycker reglerna är i vägen, inte har problem att improvisera och gillar att engagera er i PvP är detta rollspel för er. Om ni sedan tidigare tycker att Fiasco är roligt men tycker att stämningen kan bli för komisk och reglerna är för hårt hållna är det också en bra indikation att det här är ert spel. Jag kanske också bör säga att spelet är gratis så varför tveka?

Den eviga frågan: Vad är det ni gör?

När icke-rollspelare frågar oss rollspelare vad vi håller på med så finns det ett gäng standardsvar, som ingen särskilt väl beskriver aktiviteten rollspel och som än mindre förklarar varför det är kul och hur en vuxen kan prioritera sina gamla gymansiekompsiar i stället för sitt nyfödda barn en kväll i veckan.

Du har kört de här svaren själv och antagligen precis som jag känt att de haltar. Rollspel har tex ganska lite med improviserad teater att göra, du förväntas allt som oftast inte improvisera, och folk som säger att det liknar teater måste helt enkelt aldrig varken spelat själva eller ens gått på en föreställning.
Ja, det förekommer medbestämmande och visst gestaltade i rollspel men det är lite som att förklara att en bil är ungefär en säng efter som man kan sova både i en säng och i en bil.
Sen kommer den där grejen när orden tar slut.

Förr eller senare säger jag som rollspelare “Du får följa med och testa någon gång” icke-rollspelarens svar är då i nio fall av tio “Nej, men jag kanske kan få följa med och titta på”
Vilket såklart inte går, och är en till punkt där den värdelösa teaterliknelsen haltar, rollspel har näst intill inget värde för en betraktare, eller i alla fall inte som vi på Boningen spelar för oss själva. Vi är publiken, en till yttre betraktare skulle vara mycket märkligt. För att inte tala om hur dåliga skådisar många av oss blir under press. Vi skulle framstå som idioter och betraktaren skulle inte ha kul, så det är inte en lösning som ligger i någons intresse. Framför allt så skulle den inte förmedla vad som är kul med rollspelshobbyn.

Och här sitter vi fast, ingen förstår någon annan och en viss känsla av alienering uppstår. Om vi sen går vidare till att du kanske håller på med OSR och icke-rollspelaren säger “jag körde lite vampire när jag var ung, satt med några polare och låtsades ha ångest – det var rätt fett; är det det ni gör?” så blir det ÄNNU svårare att fortsätta prata.

Lösningen har hittills vart att klara av ämnet så jävla snabbt som möjligt, själv så brukar jag flytta fokus till Boningen efter som en blogg är en aktivitet de flesta icke-rollspelare har mycket mer bekantskap och förståelse för, så kan vi prata om något som båda är med på i stället.

Det här funkar jättebra för ytligt bekanta, men någon som man träffar varje dag, typ din partner eller jobbarkompis som du spelar Dota 2 med ibland på helgerna, eller vem fan som helst som i vuxen ålder kommer in i din nära bekantskapskrets. Antingen får ni komma överens om att de aldrig kommer att förstå grunden i din hobby, eller så kan du skicka dem länkarna till två avsnitt av TableTop, den där youtube-serien där den där killen som typ är star trek spelar brädspel.

Varför just två klipp borde inte ett räcka?
NEJ! Det behövs två avsnitt för att förklara att hobbyn är något sånär bred, i det första så spelar de Dragon Age, vilket är ett traddigt och nybörjarvänligt spel som ligger lagom nära popkulturen efter som det är baserat på Biowares fantastiska och stortäljande datorspel.
I det andra så spelar de Fiasco, ett indiespel där man spelar typ Fargo, det är en tydlig genre och det är tydligt hur reglerna tar fram rätt sorts berättelse.
Givetvis är avsnitten gjorda för att tittas på, vilket ökar värdet för betraktaren mot att sitta med i rummet när vi andra spelar.

Rollspel i Wired

John Harper’s gratis rollspel Lady Blackbird har fått en rosande recension i Wired. Boningen har tidigare diskuterat spelet och det är en perfekt lösning för den där spelkvällen när ingen har förberett något men ni ändå vill fly in i fantasin. Du kan läsa recensionen på Wireds webbplats, men jag länkar in slutklämmen på recensionen:

“I really love Lady Blackbird and, based on the number of awards it’s won, so do a lot of other people. It delivers a fully-realized, story-driven session with absolutely zero prep time. Reading the rules takes less than 30 minutes from start to finish and you can start playing with completely unfamiliar players with almost no time spent explaining the rules. As such it’s perfect for convention and one-shot, impromptu games (although in my experience it usually takes a good 4-6 hours of play time to wrap up the story) and it is one of the reasons a copy of the game is in my “GM kit” at all times. The game also is a nice blend of narrative-focused play and mechanical crunch that works for most groups.”

Recensionen har resulterat i över 400 nedladdningar bara på första dagen (21 sept.), enligt John Harper. Rollspel kan alltså skapa intresse om de exponeras i mediabruset. Därför är det en väldigt bra nyhet. Det visade sig också att Wired även tidigare har gjort recensioner av rollspelen Fiasco och Mouse Guard.

Jag tycker rollspel skulle behöva större plats även i svensk media, nu när fantasy, sci-fi och nördkultur börjar bli mer normaliserad kultur, är också mer avsides spelkultur som rollspel ett rimligt steg. Hur kommer det sig att den enda platsen det går att få en recension på ett rollspel är i Fenix? Om rollspelen ska få en större utrymme och en möjlighet att överleva som spelform krävs att den tvingar sig in i flera medier än vad den gör idag. Jag tror kanske att en bra början är att fokusera på lokaltidningar och deras kultursidor. Det låter nära nog omöjligt även i mina ögon men även DN har börjat recensera och rapportera om digitala spel i kulturdelen, något som var omöjligt för 10 – 15 år sedan. Nu tänker säkert en del att svenskt rollspel finns på Internet, absolut, men det räcker inte.

Diana Jones Award 2011


Årets nomineringar till The Diana Jones Award 2011 har utannonserats. Vinnaren kommer att meddelas 3 augusti på GenCon. De nominerade är rollspelen, Dresden Files, Fiasco och Freemarket tillsammans med brädspelen Catacombs och Escape from the Aliens in Outer Space.

Oavsett vem som vinner är alla värda att spela och uppleva. The Diana Jones Award är verkligen ett pris som inger känsla av uppfinningsrikedom och kvalitet. Själv har jag egentligen inte spelat något av dem men sannolikheten att jag nu köper dem har ökat ofantligt. När det gäller rollspelen gör det ont att de ska vara så galet dyrt att beställa från USA.