Svart av kval, vit av lust

Svart av kval, vit av lust är ett nytt svenskt rollspel om vampyrer av Simon Pettersson. Det är ett samberättarspel där rollen som scensättare roterar runt bordet. I huvudtaget är det ett spel i samma stil som det omtyckta Fiasco. Spelet är snyggt och ger med sina klara bildspråk en visuell känsla som om du skulle korsa Vampire the Masquerade och en iPhone.

Rent spelmässigt går Svart av kval.. ut på att spelarna spelar vampyrer och tillsammans etablerar ångestladdade scener. En annan av spelarna representerar med sin relation vampyrens mänskliga sida. Spelet saknar helt spelvärld utan det är något som spelarna etablerar när de skapar sina vampyrer. Därför blir det gruppens egna uppfattningar som kommer att avgöra hur de kommer fungera, allt från glimrande diamanter till gotiska monstrum.

Var finns då reglerna i Svart av kval..? Jo det finns en spelmekanik där spelarna kan utföra s.k. Bestkommandon mot varandra. Dessa kommandon representerar monstren inom vampyren som gör sig påmind genom att andra spelare helt enkelt försöker ta över kontrollen över vampyren. Vägra och ta en blipp, ge med dig och lämna tillbaka en blip. Dessa blippar kan sedan användas av andra spelare för att förvägra dig användandet av Besten, vilket ger vampyren övernaturliga krafter.

Konflikter löses genom en hierarkisk skala: Vampyrjägare och folkmassor vinner över äldre vampyrer, som vinner över yngre vampyrer som i sin tur vinner mot vanliga människor. Om två karaktärer befinner sig på samma hierarkiska nivå avgör scensättaren vem som vinner. När du vinner konflikten får du möjlighet att berätta vad som händer. Men det här verkar ju stelt kan aldrig yngre vampyrer vinna mot van Helsing? Jo genom att släppa lös Besten kan de få övernaturliga förmågor och hamna högst upp i hierarkin. Det går också att släppa lös Besten för att tvinga andra karaktärer att göra som man vill. Andra spelare kan förvägrar vampyren Besten genom att ta en av dess blippar och lägga tillbaka i skålen då hamnar den längst ner i konfliktshierarkin.

Svart av kval, vit av lust påminner väldigt mycket om ett annat skräcksrollpel, nämligen Dread. Båda saknar i princip en tydlig setting och traditionell karaktärsgenerering. Istället förmedlar spelet att ni som spelargrupp själv ska skapa setting och dess inneboende principer. Karaktärerna får utgå från era tidigare erfarenheter av genren. Spelet fyller, precis som Dread, istället sina sidor med tips hur ni som grupp ska klara av den starkt improviserade miljön som spelet förutsätter. Det kan bli lite mycket att läsa alla dessa förslag, inte för att de är dåliga, utan för att de ställer höga krav på spelarna utan att de får regler att luta sig emot. I huvudtaget är detta ett spel som inte lämpar sig för nybörjare. Det är ett spel för personer som är erfarna inom improvisation och redan har stora kunskaper inom ämnet vampyrism och World of Darkness.

Om jag hade fått önska mig 10 sidor till av spelet skulle dessa innehålla just olika settings i likhet med Fiasco. Där jag som spelare får stöd att påbörja spelet genom en etablerad värld och frön till karaktärer. Jag önskar också att det fanns tydligare riktlinjer hur spelet ska avslutas, som jag förstår det kommer Svart av kval… att pågå tills ni tycker det är klart. Det vore önskvärt med ett tydligare mål, exempelvis att en av er står som segrare eller att gruppen spelat ett visst antal scener.

Är Svart av kval, vit av lust för dig? Om ni är en grupp som tycker reglerna är i vägen, inte har problem att improvisera och gillar att engagera er i PvP är detta rollspel för er. Om ni sedan tidigare tycker att Fiasco är roligt men tycker att stämningen kan bli för komisk och reglerna är för hårt hållna är det också en bra indikation att det här är ert spel. Jag kanske också bör säga att spelet är gratis så varför tveka?

Dread – rollspel om skräck och fallande torn

JengaVad är de mest svåra scenariot att lyckas med? Jag skulle svara att ett riktigt bra skräckscenario kan vara riktigt svårt. Rollspelet Dread, av Epidiah Ravachol, handlar just om att rollspela skräck. Vinnare av årets Helt klart en riktigt ordentlig utmaning. Före de senaste årens nostalgivåg fanns något som kallades indie. Spelen publicerades i A5-format men en låg illustrationsbudget, fokuserade på karaktärsspelande och innehöll någon typ av innovativ spelmekanism. Dread följer dessa tre punkter. Spelet är i A5-format, formgivningen är sparsmakad. Det finns inga illustrationer att tala om och framsida är vit som snö med en genreindikator i form av ett blodigt fingeravtryck.

Det finns inget egentligt rollspelsformulär istället skapar du som spelledare ett frågeformulär som spelarna får svara på innan spelstart. Det är dessa svar och frågor som utgör din karaktärsbeskrivning. Men hur går det här ihop, tänker ni förstås, var finns själva spelet? Inom rollspel idag tycks vi ha gått mot ökad minimalism bladn regelmekanismerna. Slå en tärning mot ett färdighetsvärde och modifiera sedan själv efter behag. Dread är för att vara ett indiespel otroligt regelfattigt. Det finns här en enda regel och den fokuserar kring kanske det mest unika med rollspelet, nämligen ett Jenga-torn. Om du som spelare vill göra något som är svårt och spelledaren vill se om du lyckas, får du dra ett eller flera block från det snart fallande tornet. Om tornet faller dör din karaktär. Fegar du ur och inte vågar dra kan du låta bli men då händer något fruktansvärt men du överlever. Så där har vi reglerna. Fattigt tänker ni, kanske tänker jag, men också oerhört intressant. Jag tror att det trots allt kan passa skräckgenren. Spelet är i grunden anpassat för scenario på omkring 4 timmar uppdelad i tre akter med 5-6 olika händelser i varje. Spelet är i praktiken ett rollspel i friformgenren med en enkel regelmekanik ovanpå. Det som gör att jag tror att det ändå funkar är att regelmekaniken, Jenga-tornet, tillför något. Nämligen spänning, osäkerhet och ångest. Något som är centralt i alla scenario i skräckgenren.

Spelet omfattar omkring 150 sidor och upptas huvudsakligen av råd och tips på hur du spelar skräck. Rollspelet vänder sig till en publik som aldrig spelat rollspel förut och här ställer jag mig verkligen skeptisk till om just Dread är spelet jag skulle börja med. Jag tror det är alltför abstrakt för att någon utan erfarenhet skulle förstå vad man ska göra. Anpassningen till en målgrupp helt utan erfarenhet av rollspel drar också ner själva läsupplevelsen då stort fokus läggs på att berätta hur man spelar rollspel. Texter som endast behövs för nybörjare till hobbyn. Jag tror snarare att spelet riktar sig till en mer erfaren målgrupp och då är dessa texter överflödiga. Det följer också med ett antal skräckscenarion att hämta inspiration från.

Dreads stora behållning är ändå de råd och tips om hur man spelar skräck. Därför skulle jag snarare se Dread som en guide till bra skräck än ett ordentligt rollspel. Men hur lite regler kan ett rollspel innehålla och ändå kallas för ett rollspel? Räcker det med en enda regel för att kvalificera? Oavsett ser jag fram emot att testa Dread och som hur mycket Jenga-tornet tillför.