Tag: indiespel

Dread – rollspel om skräck och fallande torn

JengaVad är de mest svåra scenariot att lyckas med? Jag skulle svara att ett riktigt bra skräckscenario kan vara riktigt svårt. Rollspelet Dread, av Epidiah Ravachol, handlar just om att rollspela skräck. Vinnare av årets Helt klart en riktigt ordentlig utmaning. Före de senaste årens nostalgivåg fanns något som kallades indie. Spelen publicerades i A5-format men en låg illustrationsbudget, fokuserade på karaktärsspelande och innehöll någon typ av innovativ spelmekanism. Dread följer dessa tre punkter. Spelet är i A5-format, formgivningen är sparsmakad. Det finns inga illustrationer att tala om och framsida är vit som snö med en genreindikator i form av ett blodigt fingeravtryck.

Det finns inget egentligt rollspelsformulär istället skapar du som spelledare ett frågeformulär som spelarna får svara på innan spelstart. Det är dessa svar och frågor som utgör din karaktärsbeskrivning. Men hur går det här ihop, tänker ni förstås, var finns själva spelet? Inom rollspel idag tycks vi ha gått mot ökad minimalism bladn regelmekanismerna. Slå en tärning mot ett färdighetsvärde och modifiera sedan själv efter behag. Dread är för att vara ett indiespel otroligt regelfattigt. Det finns här en enda regel och den fokuserar kring kanske det mest unika med rollspelet, nämligen ett Jenga-torn. Om du som spelare vill göra något som är svårt och spelledaren vill se om du lyckas, får du dra ett eller flera block från det snart fallande tornet. Om tornet faller dör din karaktär. Fegar du ur och inte vågar dra kan du låta bli men då händer något fruktansvärt men du överlever. Så där har vi reglerna. Fattigt tänker ni, kanske tänker jag, men också oerhört intressant. Jag tror att det trots allt kan passa skräckgenren. Spelet är i grunden anpassat för scenario på omkring 4 timmar uppdelad i tre akter med 5-6 olika händelser i varje. Spelet är i praktiken ett rollspel i friformgenren med en enkel regelmekanik ovanpå. Det som gör att jag tror att det ändå funkar är att regelmekaniken, Jenga-tornet, tillför något. Nämligen spänning, osäkerhet och ångest. Något som är centralt i alla scenario i skräckgenren.

Spelet omfattar omkring 150 sidor och upptas huvudsakligen av råd och tips på hur du spelar skräck. Rollspelet vänder sig till en publik som aldrig spelat rollspel förut och här ställer jag mig verkligen skeptisk till om just Dread är spelet jag skulle börja med. Jag tror det är alltför abstrakt för att någon utan erfarenhet skulle förstå vad man ska göra. Anpassningen till en målgrupp helt utan erfarenhet av rollspel drar också ner själva läsupplevelsen då stort fokus läggs på att berätta hur man spelar rollspel. Texter som endast behövs för nybörjare till hobbyn. Jag tror snarare att spelet riktar sig till en mer erfaren målgrupp och då är dessa texter överflödiga. Det följer också med ett antal skräckscenarion att hämta inspiration från.

Dreads stora behållning är ändå de råd och tips om hur man spelar skräck. Därför skulle jag snarare se Dread som en guide till bra skräck än ett ordentligt rollspel. Men hur lite regler kan ett rollspel innehålla och ändå kallas för ett rollspel? Räcker det med en enda regel för att kvalificera? Oavsett ser jag fram emot att testa Dread och som hur mycket Jenga-tornet tillför.

Rollspelsrebeller – OSG och indie

Matt Snyder skrev i veckan ett intressant blogginlägg, A role-playing rebellion, om Old School Gaming och indiespel. Han menar att de båda är ett uppror mot de regeltunga rollspelen som dominerat de senaste decennierna. Det är kanske ingen fantastisk insikt då det redan har sagts av många. Men det är en bra sammanfattning av läget samtidigt som det beskriver hur dessa uppror egentligen är ett försök att lösa ett gemensamt problem.

Problemet att många av dessa regeltunga spel är mer eller mindre ospelbara utan flera års erfarenhet av rollspel, samtidigt som de är väldigt tidskrävande. Beroende på våra inneboende preferenser föredrar vi antingen den ena eller den andra men det är en positiv utveckling av hobbyn i stort, oavsett vägval. Det finns nu en mycket viktig aspekt och det är att vi måste våga ta del av både indiespel och OSG. Därför det är här någonstans som rollspelen har sin framtid:

I think this rebellion is a good thing, not least of all because I suspect it’s not only about re-acquiring some good role-playing habits, but also because it is the one think role-playing games can do that computer or console games cannot, at least in any foreseeable future.

Den lille boka om rollespill – guide till rollspelens Norge

Alldeles nyligen kom Ole Peder Giævers bok Den lille boka om rollespill ut som gratis PDF eller som POD från lulu.com. Det är en intressant läsning där målgruppen är nybörjare till rollspelshobbyn och är tänkt att fungera som en kort 60-sidig introduktion. Författaren har många års erfarenhet av den norska rollspelshobbyn och är bland annat medskaparen till ett av Norges framgångsrikaste spel Itras by.

Boken fungerar också som en bra introduktion till den norska rollspelsscenen och det är med dessa ögon jag har läst den. Bokens fokus på är de nyare spelledarlösa indiespelen. Vilket är också de som har producerats i Norge de senaste åren, av ett fåtal författare, Matthijs Holter, Magnus Jakobsson, Tomas Mørkrid samt författaren själv. Jag undrar om spelhobbyn i Norge verkligen är så fokuserad kring ett par centrala gestalter? Är det en liknande utveckling som vi kan få i Sverige utan några stora aktörer som producerar rollspel?

En annan intressant notering traditionella rollspel i princip helt saknas i presentationen. Visserligen representerar författaren grenen av rollspel spelledarlösa indie-rollspel eller vad som här också kallas Norwegian Style. Frågan är om det rätt väg att gå för en nybörjare? Å andra sidan kan det vara svårt att svara på då alla jag känner som börjat spela rollspel gjort det med mer traditionella rollspel. Boken behandlar också hur rollspelen är organiserade i Norge, som är mycket likt svenska förhållanden. Kort ges också exempel på vilka metoder som används i rollspel för att skapa roller och konflikter.

Den starkaste delen i boken är råden till spelledare och spelare. Den vägledning som boken ger hade jag själv önskade att jag kunde fått i någon svensk tappning i början på min rollspelskarriär (istället för ”spelledaren har alltid rätt”). I efterhand kanske tips verka självklara men jag tycker att dessa råd även kan vara bra att läsa även med många års erfarenhet av rollspel bakom sig. Därefter följer ett kapitel om hur man skapar äventyr, kampanjer och spelvärldar. Även här får vi ypperliga tips på hur man kan lägga upp sitt spelande och hur vi kan underlätta och skapa bra berättelser.

Sammanfattningsvis är det en bok som innehåller fantastiska tips på hur man spelar rollspel och hur man skapar äventyr. Samtidigt så innehåller boken få tips på traditionella rollspel där spelare, spelledare och äventyr finns med. Det gör att jag delvis undrar hur bra boken är för nybörjare. Det kommer krävas mer än denna bok för att börja med rollspel men när du väl har satt igång är den kanske en garanti för att du kommer fastna.

 Jag rekommenderar Den lille boka om rollespill framförallt till de som redan spelar rollspel och vill få bra tips på hur man tar sitt spelande till en ny nivå eller som en guide för en någon som precis börjar spelleda. Boken får mig också att tänka på att det egentligen borde finnas större samarbeten mellan våra nordiska länder.

Du kan ladda hem boken gratis som PDF eller beställa den via länken nedan http://imagonem.org/den-lille-boka-om-rollespill/

Podcast: Canon Puncture

Canon Puncture show är en pratig podcast om rollspel. Fokus ligger på rollspel som skulle kunna kallas indie. Framförallt innehåller podcasten intervjuer, diskussioner om rollspelsprodukter, spelmöten och konvent.

Min absoluta favorit och varför jag kan rekommendera podcasten är de avsnitt som går under namnet Game Advocates. I dessa avsnitt argumenterar en gäst, varför just deras favoritrollspel är det bästa. Om du vill veta mer om ett rollspel innan du beställer det med dyr frakt från USA eller vill få idéer hur andra spel löst saker och ting är detta den perfekta början. Det är också inspirerade att höra någon tala entusiastiskt om sitt favoritrollspel.

Det finns 117 avsnitt av Canon Puncture Show, ladda ner avsnitten med Game Advocates, de andra kan vi faktiskt skippa. Ladda ner dem från iTunes eller deras webbplats.

 

Veckans Pepp 2: Trolljegeren

Ibland är vi på Boningen inte först, tex så är vi lite på efterkälken när det gäller hela indiescenen. En helt annan grej som flera har fattat innan oss är att Trolljegeren som nu är ute på dvd i vårt rikare och hurtigare grannland verkar vara den fetaste norska filmen sen Flåklypa Grand Prix. Dock är vi inte siste man på båten i något av dessa fall, så titta på hemsidan och trailern så ska vi försöka sätta oss in i allt det här med bomber, flaggor och sånt mumbo-jumbo som kidsen är nere med under helgen.

Möss, rymdskepp och poolen

Under SSK hade Boningen möjlighet att spela en omgång Mouse Guard och för mig var det första gången jag stiftade bekantskap med de tappra mössen och deras garde, första gången jag prövade Burning Wheel och sist men inte minst en ögonöppnare för poolen.

Bara några dagar senare laddade jag (allt för sent) ner Lady Blackbird, nu när jag har läst och förstått är det några saker jag skulle vilja prata om:

För det första så tyckte jag att Lady Blackbird hanterade poolen på ett väldigt bra sett. Varje spelare har sju tärningar och får välja hur många denne vill lägga på ett slag, misslyckas slaget får spelaren tillbaka tärningarna (och antagligen en besvärlig condition på köpet) OM slaget lyckas är tärningarna förlorade.
Givetvis måste spelarna försöka få tillbaka sina förlorade tärningar vilket görs genom att antingen spela upp en kort scen med en annan spelare där något om karaktärernas förflutna avslöjas eller genom att spela på sina karaktärsdrag.

Det här gör det indiespelen alltid verkar vilja göra (dvs. tvinga regler och rollspel att interagera med varandra) på ett mycket elegant sett. Om spelaren inte gillar sina karaktärsdrag så kan de helt avlägsnas (ex. riddaren ger bort sin sköld och sitt svärd) för nya, fräscha tärningar.

Det andra är att både Mouse Guard och Lady Blackbird kräver minimal förberedelse. I Fallet Lady Blackbird är det en karta, en bild och en introscen som behövs för att kicka igång handlingen, i Mouse Guard får spelledaren tänka ut ett uppdragsstoff och välja två besvärliga saker (väder, natur, vilda djur eller andra möss) som måste övervinnas sedan sköter spelet antagligen sig själv.

I och med att vi all blir äldre och många blandade plikter tar upp vardagen (jobb, wow, sambon, barnen, säsongspremiären av Dexter osv) är spel med kort förberedelse en skänk från ovan. Senaste gången jag skrev ett enkvälls scenario tog det lika lång tid att skriva som att spela och att sedan renskriva och layouta texten så att den går att lägga upp på internet tar ännu längre tid.

Det innebär inte att jag har några planer på att sluta skriva rollspelsprodukter, men det innebär att jag kan spelleda ett bra och givande möte en torsdag utan att behöva ta ledigt från jobbet två dagar i förväg.

Och det är en seger i sig.

Lady Blackbird går att ladda ner gratis, Mouse Guard är slutsålt.

Spelledare i TV spel

I det på många andra sett imponerande Neverwinter Nights  från fanns en för mig helt revolutionerande funktion, nämligen den att kunna spelleda egna äventyr för en grupp spelare, som alla satt hemma vid sin egen dator och sitt eget 56k modem, det var förhållandevis enkelt och kom med en hel del begränsningar, den tydligaste var att hur mycket spelledaren än modade spelet så spelade vi fortfarande Neverwinter Nights.

Om man ville göra något annat än att banka mobs i utkanten av Neverwinter så var det helt enkelt inte rätt forum. Det finns en del andra tv spel där viss möjlighet att spelleda ges, tex så styr en spelare i Left 4 Dead Zombie anfallet med möjligheter att tex. ta över en zombie, trigga överfall osv.

Att helt få göra sin egen historia och pressentera den i ett datorspel är alltså något som vi vanliga dödliga sällan, eller aldrig får uppleva.

Och så kommer det vara en stund till.
Men misströsta inte för indiespeldesignern Jason Roher har kodat ihop Sleep is Death, ett tvåspelar spel där den ena spelaren agerar spelledare och den andra spelare i realtid.  Spelaren  är en karaktär som kan gå, prata och interagera med saker, samtidigt som spelledaren är allt annat på skärmen.
Efter som grafiken är enkel går det fort att tillverka en egen karaktär, rymdbas, yxa eller vad spelet nu inte skulle ha ett färdigt objekt för, sedan läggs din skapelse in med de färdiga  och kan användas av alla andra Sleep is Deatjh spelare.

Begränsningen, som såklart också finns här är att det bara är två spelare samt att grafiken är pixlig. Om Sleep is Death slår i indiekrettsar tror jag att tex. Bioware eller Bethesda kommer utveckla fler spel där vi konsumenter får glädjen att spelleda.

Läs en bra text och kika på en session hos blogg-em-up.