Under SSK hade Boningen möjlighet att spela en omgång Mouse Guard och för mig var det första gången jag stiftade bekantskap med de tappra mössen och deras garde, första gången jag prövade Burning Wheel och sist men inte minst en ögonöppnare för poolen.
Bara några dagar senare laddade jag (allt för sent) ner Lady Blackbird, nu när jag har läst och förstått är det några saker jag skulle vilja prata om:
För det första så tyckte jag att Lady Blackbird hanterade poolen på ett väldigt bra sett. Varje spelare har sju tärningar och får välja hur många denne vill lägga på ett slag, misslyckas slaget får spelaren tillbaka tärningarna (och antagligen en besvärlig condition på köpet) OM slaget lyckas är tärningarna förlorade.
Givetvis måste spelarna försöka få tillbaka sina förlorade tärningar vilket görs genom att antingen spela upp en kort scen med en annan spelare där något om karaktärernas förflutna avslöjas eller genom att spela på sina karaktärsdrag.
Det här gör det indiespelen alltid verkar vilja göra (dvs. tvinga regler och rollspel att interagera med varandra) på ett mycket elegant sett. Om spelaren inte gillar sina karaktärsdrag så kan de helt avlägsnas (ex. riddaren ger bort sin sköld och sitt svärd) för nya, fräscha tärningar.
Det andra är att både Mouse Guard och Lady Blackbird kräver minimal förberedelse. I Fallet Lady Blackbird är det en karta, en bild och en introscen som behövs för att kicka igång handlingen, i Mouse Guard får spelledaren tänka ut ett uppdragsstoff och välja två besvärliga saker (väder, natur, vilda djur eller andra möss) som måste övervinnas sedan sköter spelet antagligen sig själv.
I och med att vi all blir äldre och många blandade plikter tar upp vardagen (jobb, wow, sambon, barnen, säsongspremiären av Dexter osv) är spel med kort förberedelse en skänk från ovan. Senaste gången jag skrev ett enkvälls scenario tog det lika lång tid att skriva som att spela och att sedan renskriva och layouta texten så att den går att lägga upp på internet tar ännu längre tid.
Det innebär inte att jag har några planer på att sluta skriva rollspelsprodukter, men det innebär att jag kan spelleda ett bra och givande möte en torsdag utan att behöva ta ledigt från jobbet två dagar i förväg.
Och det är en seger i sig.
Lady Blackbird går att ladda ner gratis, Mouse Guard är slutsålt.
Just tidsaspekten är väldigt intressant och något som talar för dessa typer av rollspel. Förberedelsetiden är det som suger absolut mest med rollspel. Jag tror att det också främjar improvisationsförmågan vilket i min mening är en av spelledarens viktigaste egenskaper samtidigt som det är något som också är unik en bordsrollspel. Kicken att vad som helst kan hända och att våra egna idéer är det som sätter gränserna finner man sällan i våra sidohobbys.
För att driva min tes MOT improvisation in i absurdum skulle jag vilja inflika att när vi för ett antal år sedan fick i uppdrag att spelleda improviserade scenarion, kom ALLA(!) med förberedda scenarion. Ett var till och med så förberett, att det relativt enkelt blev till ett konvents-scenario.
Det ser jag som en försvarsmekanism mot just rädsla att improvisera, dock upplevde jag inte den här övningen som ett misslyckade. Om du talar om när vi två och två skulle improvisera ligger det i min uppfattningen att denna övning även innehöll ett moment av förberedelser. Alltså är kritiken obefogad.
Jag tycker inte heller att det talar emot det faktum att improvisation fortfarande är ett av de viktigaste redskapen en spelledare kan använda sig av. Allt kräver naturligtvis också förberedelser och utan dessa faller spelet, det är här spelledarens vilja att berätta något speciellt ligger. Det behövs två ben för att stå stadigt: förberedelser och improvisation.
Jag vill invända två saker.
1. Det är inte särskilt kul att slåss mot en buske ett helt spelmöte
2. Även om det inte krävs särskilt mycket förberedelser för Lady Blackbird, tog det nog _minst_ 2 arbetsdagar att skriva ihop det.
1. Nej, men att under sitt pulsande över snövidderna gräva ner sig för att överleva och sedan höra hur en rovfågel landar ovanför bivacken (lyckat) alt. falla igenom snön i ens stor tunnel som leder till en övergiven stad (misslyckat) är det.
2. Jag sa inte att det gick snabbt att skriva Lady Blackbird, men här tycker jag att du har en poäng.
Spelledaren behöver dock investera mindre tid till förberedelser än låt oss säga till mutantscenariot som följde med Fenix.
1. Jag håller med. MEN detta beror på att du har en fantastisk fantasi. För många andra skulle en sådant äventyr kräva förberedelser – annars stannar äventyret vid att antingen komma runt busken, eller inte komma runt busken.
2. Jag håller med. MEN det beror lite på om man tycker det är mer krävande att läsa in, förstå och förklara ett nytt regelsystem, eller om man tycker det är mer krävande att läsa in, förstå och förmedla en berättelse. Och förstås hur de två är skrivna. Fast nu kommer jag lite från tråden.
Jag tror att saker som blir enkla för användaren inte är enkla för tillverkaren o tvärt om. Alltså kan det bli ett nollsumme-spel. Ska jag som spelledare lägga ned åtta timmar, eller ska ni som mina spelare lägga ned den tiden? Ska vi lägga ned tiden i eller utanför spel?
Det är en intressant tankeövning att försöka göra ett spel som snabbt ger förutsättningar för att skapa en berättelse. I och med att det är en av de största problemen med bordsrollspel är förberedelserna.
Men i grunden handlar det också om att spelledaren vill berätta något, men ibland kan man här behöva stöd. Vi är människor och kan inte varje vecka leverera epos.
Jag förstår dock inte resonemanget kring om spelare eller spelledare ska lägga ner tid, eller att ett spel som är enkelt inte är det för tillverkaren. Du får gärna utveckla den tråden så jag närmare förstår vad du menar.
Jocke säger: Lady Blackbird är bra – det kräver få förberedelser.
Jag säger: Det är för att någon (spelskaparen) redan har gjort alla förberedelser. Om man jämför en färdig produkt med något man skapar själv kommer jämförelsen bli sned.
= Spel som är enkla för användaren/spelaren behöver inte vara enkla att tillverka.
Vi tänker oss ett enkelt scenario, där vi är möss som skall gå mellan två städer. En av två saker händer.
a) spelledare/-skaparen gör förberedelser. SL hittar på, eller läser regler. SL kommer på en intrig (varför vi skall gå mellan städerna), och tre hinder/bomber/spännande scener/buskar som vi skall gå runt. SL funderar över vilken koppling våra möss har till den värld de befolkar. _spelarna_ i sin tur, kan mest gapa och ta emot.
b) spelledaren/-skaparen kör ad hoc. Gruppen improviserar gemensamt fram vad som händer (men spelledaren kan fortfarande vara tongivande). Gruppen bestämmer tillsammans varför de skall gå mellan städerna och vilka buskar som finns. När gruppen stöter på ett hinder, beslutar de gemensamt hur detta skall simuleras.
I båda fallen måste ungefär samma beslut fattas. Skillnaden är att i fall a bestämmer spelledaren mest, medan gruppen delar på kakan i fall b. När det kommer till kritan måste någon alltid fatta beslut.
= antingen lägger spelledaren ned tid, eller så lägger spelarna ned tid. Antingen läggs besluten (och därmed den tid de tar) innan spelmötet eller så händer de under spelmötet – alltså i spel.
Vad jag upplever, oavsett hur man gör är att förberedelser som kräver att spelarna ska göra saker mellan spelmötet – fallerar – allt som oftast. Det är därför jag just nu iaf tror på sl-förberedda scenarion. Sen tror jag en acceptans av rälsning kan påverka.
Med det menar jag att scener kan komma på varandra som i en film. Det är hur man löser scenen som är det viktiga – inte vilken scen man väljer att spela/i vilken ordning man välet scenerna.
Jag har ju inte spelat MG, missade de sessionerna, men det kändes inte som det var hur lätt som helst att komma in i.
Annars tror jag på planen att göra kortrollspel att köra på en kväll.
Barbarians of Lemuria som vi nu spelar är precis i rätt stil för det. Men man skulle vilja ha det i andra genrer.
Jag kan tycka att det finns massa speltekniska moment för att hjälpa berättande som kan göra att spelet upplevs komplicerat. Men i grunden är spelet extremt simpelt. De är väl dessa tekniska moment som egentligen ska ersätta fantasin eller agerandet när det brister.
Vi hade en regelgenomgång på SSK som t.ex. var oöverdrivet lång. Jag tror man skulle kunna spela spelet efter en spelgenomgång på 10 minuter inklusive världsbeskrivining. Om spelet fortfarande var i tryck skulle jag gärna försöka få det bevisat.
Du menar att det gått ur tryck helt? Tur att man har ett ex då 🙂
Jag hörde att det är listat för nytryck när jag letade efter ett osålt ex.
OT men hur får jag uppdateringar på att någon svarat på mina inlägg?
Jag ska villigt erkänna att jag suger på WP. Men det ska finnas en liten ruta som heter “Notify me of followup comments via e-mail. You can also subscribe without commenting”
Det verkar som att nytrycket kommer att bestå av en s.k. lyxbox.
http://trollandtoad.com/p301224.html
Hmmm, en regelpresentation av Mouse Guard på tio munuter var ett intressant projekt, kanske värt att testa. Om inte lyxboxen, som är bekräftad, känns lockande så tror jag det funnits en PDF-version av MG och den kanske fortfarande finns tillgänglig (de funderar även på att göra extramaterialet i boxen tillgängligt i PDF-form).
Det var förresten jag som höll i MG SPQM på SSK, var ni förmiddagsgruppen eller kvällsgruppen? Har ni några tankar kring arrangemanget så hör gärna av er eller diskutera mer här (kommer hålla en fortsättning på GothCon och är intresserad av input).
Förmiddagsgruppen.
Det fanns ett pedagogiskt problem med spelmötet. Eftersom vi inte hade spelat mouseguard tidigare skulle vi sätta oss in i både spelet och romarrikes-hacket, vilket gjorde att det blev mycket att hålla i sitt klent utrustade huvud. Därför blev konceptet ganska svårgripbart – särskilt som vi äventyrade i skogen. Av denna anledning tror jag att nästa äventyr skulle tjäna på att i större utsträckning röra sig kring stereotypt tidstypiska platser (som forum och colosseum), eftersom dessa är tydliga markörer för att etablera fiktionen för nykomlingar.
Det var roligt att vi spelade två omgångar, så att reglerna fick en chans att sätta sig.
Som jag förstår det saknas funktion. Men kan säkert sättas på, ska kolla upp saken.
Det verkar inte gå att reply djupt ner i trådar vilket jag också ska försöka undersöka men att fortsätta på diskussionen lite längre upp så förstår jag vad du menar Olav, tackar för det och du har helt rätt.
Det klart negativa med att produkten själv förbereder allt är förstås och troligen förutsägbarhet. Avigsida att skapa helt själv är att man inte alla gånger “kommer på något”. Jag tror som Kostas att det förstnämnda klart underlättas av en acceptans för rälsning. Jag är för övrigt som spelledare helt inne på scener, om det är färdiga karaktärer och en tillrättalagd session. Om man spelar ett kampanjspel kan snarare simulationskänslan ge något. Vi talar egentligen om två olika sätt att spela rollspel, inte sant?
Nu när jag läst Lady Blackbird istället för att bara tycka, måste jag verkligen hålla med Olav. Ett väldigt bra konvents- eller enkvällsscenario plot men frågan är hur mycket ett färdig värld det egentligen är?
Jag gillar tonen och att reglerna kan förklaras på ett A4. Jag hade själv dock önskat mer färdiga scener för att definiera det som ett nybörjarspel. Om man aldrig spelat rollspel vart ska man börja? Fantasi är inget som strömmar oändligt utan måste triggas igång.
Ställer mig ändå väldigt positiv hur mycket man kan göra på tio sidor.