Dra på trissor

Nu närmar sig påsken, och med den Sveriges största rollspelskalas, det Guldgnomenbelönade Gothcon. Om fjolåret var lite sparsamt på nyhetsfronten, har årets branschmässa potential att bli en äkta tjotablängare. Bara en sån sak som att Starchallenge är på G. Passa på att ta en kik på Mattias Westergrens finfina illustrationer.

Som vi på boningen noterat gång på gång är den grafiska standarden på svenska rollspel och rollspelsrelaterade produkter genomgående otroligt hög. Därför är det extra roligt att nivån mycket väl kan höjas ytterligare redan denna vår, om stjärnorna står rätt och Gillbringarna håller tidsplanen för Ensamma Vargen och Western IV. Vi har berömt Lukas Thelin förut, men det tål att göras igen. Kolla här:

När Fenix nr 5/2013 kom ut (som bilden ursprungligen kommer ifrån) ägnade jag mer tid åt att titta på den här bilden än att läsa tidningen, lika hypnotiserad av mannens blick som han av guldtornet framför sig. Om du inte är Fenix-prenumerant rekommenderar jag varmt att du kollar in kickfundern för Best of Fenix. Jag måste säga att jag aldrig hade trott att ett sånt projekt kunde ros iland, men med elva dagar kvar ser Gillbringarna faktiskt ut att lyckas. Imponerande. Om du står i valet och kvalet ska du definitivt välja nummer 3 som innehåller både Leviathan (rymden, inte havet) och Ichneumon – den briljanta parasit-setting som bilden tillhör. Det mest lysande med Ichneumon är att den kan appliceras på vilken setting som helst och att den sakta tar över. Helt klart topp 2 mest fascinerande rollspelsidéer jag läst under 2013.

Nu brinner det i knutarna!

Idag är sista dagen att rösta fram årets rollspel och supplement i Fenix stora omröstning.

Det är också näst sista dagen att chippa in pengar om du vill vara med om att mutera fram en ny utgåva av det överfeta diesel-tekno-fantasy-rollspelet Mutant Chronicles. Om du inte redan gjort det är det också läge att ladda ned deras speltest-regler. Personligen är jag mycket nöjd: det är omisskännligt “nya” regler, men de ligger trots det nära de gamla. T20, inget krångel, bara ös. Och Ryssland.

The way you make me feel…

…är ett fyra sidor långt äventyr till More Than Human skrivet av Mikael “Krank” Bergström, och det är tamefan det bästa äventyr jag läst det senaste året. Nu önskar jag bara att jag kunde åka tillbaka i tiden och göra det ogjort, så jag kunde läsa det igen. Eller spela det.

Om fler äventyr var såhär, skulle jag åka på konvent oftare.

I korthet är äventyret bra för att

– det har ett ovanligt tema, men känns aldrig som ett tema-äventyr

– det innehåller ett starkt drama och moraliska gråzoner

– det håller sig på en plats och har begränsat antal karaktärer

– platsen har en egen logik, som spelarna kan lära sig och använda sig av för att skapa intressanta scener

– äventyret kretsar runt ett pussel baserat på experimentlusta och trial-and-error

– det går att klara äventyret på en halvtimme: svårigheten är istället att lösa det på ett sätt man som spelare (och som ens rollperson) tycker är tillfredsställande.

Del 3: kommunikatörer

Om 2011 var överflöd var 2012 torka, för precis när det kändes som att alla kanaler svämmade över av prat och tankar om rollspel sprack blogg- och samtals-bubblan. Samtidigt var fjolåret ett bra år för alla oss som pratar om rollspel. Kanske för att de röster som fanns kvar hördes allt tydligare. Kanske för att nya och nygamla förmågor lyckades hitta nya vägar, nya mötesplatser och nya former för kommunikation. Eller kanske bara för att alla ni som skriver, talar och arrangerar har så mycket bra att säga.

Årets hjältar: kommunikatörer

Elin Dalstål (Gaming as Women)

Med ett tydligt sikte på en internationell publik, med kunniga artiklar och ett genuint intresse att diskutera idéer är Elin Dalstål en av Sveriges tydligaste röster i rollspelsdiskussionerna. Genom att skriva på engelska och på en internationell blogg når hon bortom den svenska hobbyklicken. Genom att skriva på svenska och på ett svenskt spelforum tar hon världen hem till oss. Lägg till henne på Google+ och bli en bättre människa.

Tove Gillbring (Fenix)

Medan många publicerar material för bekantskapskretsen står Fenix stolt i kiosker runt hela landet. Månad efter månad, år efter år är den där, som ett levande bevis på att rollspel finns och har hälsan. För om man skulle statta speltidningen Fenix och dess fenomenala chefredaktör Tove Gillbring är det framförallt ett värde som skulle sticka ut: dess HP. Gillbrings kreation är kondenserad “staying power”, vilket bara blir extra tydligt när det lagom till årsskiftet meddelades att tidningen framöver ska bli tjockare. Bravo!

Anders och Magnus Lekberg (Lekbergs)

På många vis dominerades det svenska spelåret av två bröder, som verkar vara inställda på att bara göra bra saker. Vem öppnar spelbutik? Lekbergs. Vem anordnar speltorsdagar? Lekbergs. Vem startar ett litet konvent i Stockholm, precis när vi nås av nyheten att SSK lägger ned? Lekbergs.

Åsa Roos (Discordia)

Ibland säger man slentrianmässigt att någon har många strängar på sin lyra. En sån jämförelse vore vek när det kommer till Åsa Roos. Hon är snarare fabriken där lyror och strängar tillverkas. Roos skriver om rollspel och digitalspel, om kultur och politik med samma lätthet. Men hon stannar inte där: hon gör rollspel och digitalspel och kultur och politik. Discordia.se är en plats där allt det där möts, och en plats där alla de publikerna kan mötas och lära sig nya saker om och av varandra.

Rösta hos Fenix

Nu är det dags att rösta på ditt favvo-spel i Fenix. Du kan rösta på Kontinuum, Leka med elden, Magneter & Mirakel, New Horizon, Null State, Sägen eller Teknochock. Både guldgnomen-vinnaren Fantasy! (0e) och den personliga favoriten Äventyr saknas alltså.

Av de sju nominerade spelen har jag läst och/eller spelat fem och ett halvt, och jag vet inte riktigt var min röst ligger. Jag gillar enkelheten och den täta grundberättelsen hos Leka med elden. Jag gillar äventyrsskapandet, pysslandet och de snabbt förbrukade agenterna i Null State. Samtidigt känns båda spelen lite begränsade: det är svårt att tänka sig längre äventyr. Jag gillar regelsystemet och vättarna i Magneter & Mirakel, den ambitiösa utgivningstakten och de strålande illustrationerna i New Horizon. Samtidigt känns ingen av världarna som att de är för mig. Sägen har en smart konflikthantering, men en avsaknad av konflikt. Kontinuum har jag inte läst, Teknochock har jag skrivit.

Så jag vet inte. Alla spel har något som talar för dem, och något annat som talar emot dem. Eller så är det bara gammal hederlig beslutsångest.

Rollspel i Wired

John Harper’s gratis rollspel Lady Blackbird har fått en rosande recension i Wired. Boningen har tidigare diskuterat spelet och det är en perfekt lösning för den där spelkvällen när ingen har förberett något men ni ändå vill fly in i fantasin. Du kan läsa recensionen på Wireds webbplats, men jag länkar in slutklämmen på recensionen:

“I really love Lady Blackbird and, based on the number of awards it’s won, so do a lot of other people. It delivers a fully-realized, story-driven session with absolutely zero prep time. Reading the rules takes less than 30 minutes from start to finish and you can start playing with completely unfamiliar players with almost no time spent explaining the rules. As such it’s perfect for convention and one-shot, impromptu games (although in my experience it usually takes a good 4-6 hours of play time to wrap up the story) and it is one of the reasons a copy of the game is in my “GM kit” at all times. The game also is a nice blend of narrative-focused play and mechanical crunch that works for most groups.”

Recensionen har resulterat i över 400 nedladdningar bara på första dagen (21 sept.), enligt John Harper. Rollspel kan alltså skapa intresse om de exponeras i mediabruset. Därför är det en väldigt bra nyhet. Det visade sig också att Wired även tidigare har gjort recensioner av rollspelen Fiasco och Mouse Guard.

Jag tycker rollspel skulle behöva större plats även i svensk media, nu när fantasy, sci-fi och nördkultur börjar bli mer normaliserad kultur, är också mer avsides spelkultur som rollspel ett rimligt steg. Hur kommer det sig att den enda platsen det går att få en recension på ett rollspel är i Fenix? Om rollspelen ska få en större utrymme och en möjlighet att överleva som spelform krävs att den tvingar sig in i flera medier än vad den gör idag. Jag tror kanske att en bra början är att fokusera på lokaltidningar och deras kultursidor. Det låter nära nog omöjligt även i mina ögon men även DN har börjat recensera och rapportera om digitala spel i kulturdelen, något som var omöjligt för 10 – 15 år sedan. Nu tänker säkert en del att svenskt rollspel finns på Internet, absolut, men det räcker inte.

Fenix – död i askan

Jag måste erkänna en sak, jag gillar verkligen inte längre speltidningen Fenix. Så nästa gång prenumerationstalongen landar i min brevlåda, snälla stoppa mig från att förnya prenumerationen. Det finns ett grundläggande fel med Fenix och det är bristen på seriös journalistik. Om vi ser på senaste numret, som landade i min brevlåda idag, så finns det knappt något som inte antingen känns köpt eller tillrättalagt. Jag tror helt enkelt inte att vår hobby i Sverige är tillräckligt stor för att skapa ett intressant magasin om rollspel och brädspel.

I det senaste numret finns några tragiska höjdpunkter, exempelvis ett reklambilaga från Gigantoskop, förklätt till ett brädspel och en av företaget skriven artikel. En recension som ger rollspelet Eclipse Phase 20/20 med slutkommentaren “trots brist på nytänkande mekanik, en svårgripbar spelvärld och stereotypiserande illustrationer“. Låter inte som toppbetyg hos mig, vet inte riktigt hur man resonera då.

Det är just recensionsdelen som är mitt största problem med Fenix. Den har verkligen aldrig gett mig något, varken goda skratt genom sågningar, problematiseringar eller en vägledning till vad jag ska införskaffa härnäst. Den vanligaste betyget för en produkt är 16 vilket innebär en rekommendation av produkter. Det är osannolikt och recensenterna måste höja sina krav, det är inte konsumentvänligt. Jag eftersöker riktiga kritiker, inte personer som älskar rollspel och därför ger allt som heter rollspel automatiskt 10/20 och sedan höjer.

En annan ständig del i tidningen är nyhetsdelen som naturligtvis speglar hobbyn men alltid känns som en tillbakablick till boardgamegeek och SF-bokhandelns uppdateringar från förra månaden. I en tid när informationen om hobbyn sprids via Internet lämpar sig inte nyheter för en månadstidning.

Det krävs förändring. Men först vad var bra med Fenix 2/2011. Jag har alltid uppskattat fördjupningsartiklar till olika rollspel, det är inte journalistik men det väcker i alla fall inspiration till sitt eget spelande. Här tror jag dock att andra än svenska rollspelsföretag skulle abonnera på platserna, kanske låt andra författare ta plats. Därefter tycker jag att intervjun med Peter Bergting var bra men alldeles för kort. Jag eftersöker alltså mer riktig journalistik där vi kan ha fördjupade diskussioner om hobbyn. En artikel som jag rekommenderar är från förra numret av Fenix, som berörde voodoo, det var en bra artikel av den kalibern jag gärna ser mer av.

Så vad är det jag föreslår? Jo ta bort nyhetssidan, recensionerna kan vara kvar men måste bli mer seriösa, kritiska och resonerade, antingen måste flera recensenter in på varje produkt eller recensenter med mer integritet. Fenix kan behålla fördjupningsartiklarna som är köpta av Sveriges få rollspelsföretag. Men jag efterlyser framför allt mer journalistiskt material, ordentliga artiklar som diskuterar vår hobby. Intervjuer är bra med måste bli längre och mer problematiserade.

En annan tidning som jag istället kommer fortsätta prenumerera på som jag rekommenderar Fenix-redaktionen att titta närmare på är Spielbox, Tysklands ledande tidskrift om brädspel. Den har nyligen börjat ges ut i en engelsk version, som trots den ganska stappliga översättningen ger ett mervärde. Varför ger den mervärde? Därför att den ger kritiska och fördjupade artiklar om brädspel, både ur ett nutidsperspektiv men också tillbakablickar. Recensionerna i Spielbox vågar samtidigt vara öppet kritiska, vilket ger mig som konsument en vägledning. Samtidigt kan tidningen bjuda på gratismaterial från spelföretagen utan att skapa direkta fria arenor för dem att agera på.

För mig personligen måste jag från och med nu tyvärr säga nej till Fenix. Jag förstår att målgruppen för tidningen är tänkt av vara någon annan än mig men ibland undrar jag om Fenix tilltänkta målgrupp (män i 14-års ålders som gillar rollspel?), verkligen är de som köper tidningen? Är det inte hög tid att vända blad och skapa en tidsskrift som vågar vara kritisk och fördjupande samtidigt som man har en god men professionell relation till hobbyn? Tyvärr tror jag inte det är möjligt. Det är inte lätt att ha integritet när fiskdammen är liten.

Jag rekommenderar er som är intresserade av brädspel däremot en prenumeration på Spielbox. Och glöm nu inte att påminna mig om att inte förnya prenumerationen på Fenix. Men vem vet en dag kanske fågel Fenix åter reser sig ur askan?

Årets bästa vaddå?

I detta nu pågår Rollspelstidningen Fenix’ sammanfattning av fjolåret, och alla som vill kan vara med att påverka resultatet. Har du inte lämnat din röst ännu kan du göra det här.Fram till den första mars är röstningen öppen. I kategorin Bästa Rollspel 2010 tävlar fyra kandidater: Classified Information, En Garde III, Evolutionens Barn och Lost Roads of Lociam.

Det är ingen underdrift att påstå att spelen blivit styvmoderligt behandlade. Som ett tankeexperiment: när talade du och dina vänner senast om Classified Information? De andra spelen har knappt gjort mer väsen av sig. Lost Roads of Lociam avfärdades med svepande formuleringar om att svenskar inte kan skriva på engelska. Evolutionens Barn omnämns för sin distributionsform: det är gratis, eller köps enligt en “betala tills du skäms”-modell som print on demand. En Garde möttes å sin sida av en månghövdad välkomstkör som nöjde sig med att konstatera att femhundra kronor är för dyrt. Knappt något utrymme har ödslats på spelens eventuella förtjänster eller brister som spel betraktat. Domen över rollspelsåret 2010 verkar alltså bli att vi var mer intresserade av formfrågor än innehåll.

I en tidigare Fenix uttalade sig några spelskapare kritiskt mot vad de ansåg vara en för stor fixering vid klock-kurvor. För den som inte är insatt skall klockkurvan förstås som en metod att tygla slumpen. Ungefär huruvida det är önskvärt att rollpersoner har 35%, 60%, eller 75% i CL, och huruvida ökningen ska ske i 5%-intervaller eller 1%-intervaller – mätt i ur-rollspelets enheter. En försiktig slutsats är att den kritik som framfördes är ute i ogjort väder. Rollspelssamfundet har redan gått vidare. Nu är det marginaler, typsnittsstorlek och distribution som är de hetaste diskussionsämnena. Kantjustering, inte klockkurvor.

Självklart kan en svensk/svenska skriva ett rollspel på engelska. Rent krasst kan man säga att en bra idé som förpackas så att 100% av Sverige kan förstå den ändå är en nettoförlust gentemot en bra idé som bara erbjuder 50% förståelse men riktar sig till hela världen. För det andra arbetar många svenskar dagligen med att författa rapporter, vetenskapliga artiklar, låtar, filmer, företagskorrespondens och så vidare på just engelska. Att rollspel skulle vara ett format som är mycket mer svåröversatt än något annat verkar helt enkelt otroligt.

Självklart kan ett rollspel kosta femhundra spänn. Eller noll kronor, eller vad som helst däremellan. Självklart kan man klaga på att ett pris är för dyrt eller för billigt. Men som när det gäller de flesta andra produkter är dyrt och billigt inga absoluta storheter. Därför är det synd när diskussionen om pris överskuggar diskussionen om innehåll, eftersom pris främst blir relevant i förhållande till innehållet.

Se till att rösta. Gärna på det spel som du faktiskt tycker är bäst, roligast, mest spännande. Helst inte på formatet. Men rösta!

Medusa Games erbjuder en recension av En Garde III, och fokuserar på själva innehållet. Där kan du skapa dig en bättre uppfattning om spelet, som får omdömet “en gedigen produkt lämplig för både nybörjare och mer erfarna spelare”.

En genomgång av Evolutionens Barn hittar du här, eller genom Discordia. Du kan också ladda ned spelet och se det med egna ögon.

Var Little Wars starten för Världarnas krig?

Vi kunde läsa i nyhetsspalten i senaste Fenix att det lilla förlaget Skirmisher Publishing har gett ut H.G. Wells spel Little Wars i nytryck. Spelet är skapat av författaren till Världarnas krig och anses av många vara ett av de första krigsspelen som skapats. Du behöver dock inte gå att köpa Little Wars utan boken kan läsas i sin helhet via Project Gutenberg. Det är ett spel från en annan tid som spelas med miniatyrsoldater och små kanoner. I huvudtaget ganska ointressant och otidsenliga regler som inte erbjuder något för oss 2011 om det inte hade varit så att H.G. Wells avslutar reglerna med en uppmaning och en påminnelse om vilka fruktansvärda händelser som han snart tror att världen står inför.

Syftet med Little Wars är egentligen att få världen att se omöjligheterna och de fruktansvärda konsekvenserna av det stora kriget.

“[….]I have never yet met in little battle any military gentleman, any captain, major, colonel, general, or eminent commander, who did not presently get into difficulties and confusions among even the elementary rules of the Battle. You have only to play at Little Wars three or four times to realise just what a blundering thing Great War must be.

Great War is at present, I am convinced, not only the most expensive game in the universe, but it is a game out of all proportion. Not only are the masses of men and material and suffering and inconvenience too monstrously big for reason, but—the available heads we have for it, are too small. That, I think, is the most pacific realisation conceivable, and Little War brings you to it as nothing else but Great War can do.”

Jag stötte på Little Wars för första gången för några månader sedan via Boardgamegeek. Pete Belli återgav ett referat från ett parti Little Wars som tydligen ska ha ägt rum 1913 mellan H.G. Wells och den tyske kejsar Willhelm II. Precis innan inledning till de fruktansvärda år som kom att kallas det första världskriget.

Det är en skräckblandad upplevelse som möter oss när Kejsar Wilhelm, som själv skulle bli ansvarig för att krigets dominobrickor började falla, fullständigt krossar H.G. Wells. Partiet uppvisar kejsarens sin tilltro till sitt artilleri och även sin skicklighet att avfyra miniatyrkanonen. Här finns också en arrogans gentemot sina motståndare och en vilja att offra både sina egna och allierades soldater. Referatet avslutas med att en förkrossad H.G. Wells frågar sig om inte Little Wars haft motsatt effekt på kejsaren. Istället för att få honom att förstå krigets svårigheter och terror, hade spelet testat kejsarens strategi.

“Wells was horrified. Instead of showing Wilhelm the futility of modern war the author had given the Kaiser false confidence in his majesty‘s ability as a strategist. “What have I done?” Wells was heard to say, “I wish I could invent a time machine, travel into the past, and take measures to avoid this entire affair!” “

Det är på det hela en berättelse med en massa djup. Hur ett spel, om man får tro H.G. Wells, haft påverkan på vår historia. Den kanske också får oss att tänka till lite kring vår hobby, Ibland blir våran lek också allvar. Referatet från partiet mellan H.G. Wells och den tyska kejsare Wilhelm II kan läsas på boardgamegeek. Jag vill tacka Pete Belli för

att ha hittat denna lilla juvel.

Om man vill läsa mer om de historiska skeendena som sätter igång första världskriget kan jag rekommendera Barbara Tuckmans The Guns of August. En målande, reflekterande och underhållande berättelse om de 30 första dagarna i det första världskriget. Under dessa dagar då krigets generaler fortfarande trodde att kriget snart skulle vara över och skyttegravskrigets meningslösheter fortfarande låg framför dem.

Voodoo i rollspel

Baron Samedi från Bondfilmen Live and Let Die. Läste en trevlig artikel i senaste numret av Fenix om voodoo. En inledande artikel av Åsa Roos diskuterade hur den västindiska religionen Voodoo kan användas i rollspel. Därefter följer en artikel angående den kommande utställningen på Etnografiska muséet i Stockholm om Vodou. Ett fantastiskt intativ att vidga läsarnas vyer och ta inspiration från en utställning. Ett bra avstamp i Åsa Roos artikeln är att den skiljer på Hollywoods syn på religion och hur den faktiskt utövas. Ett sunt perspektiv som både ger förståelse och idéer. Den belyser på ett kortfattat och lättförståeligt sätt den historiska bakgrunden. I huvudtaget en inspirerande artikeln för att använda sig av voodoo i sitt rollspelande, den ger också mersmak och jag kommer försöka se till att besöka utställningen på Etnografiska muséet för att lära mig mer. Jag hoppas också att detta är början på en ihållande trend då Sveriges kulturinstitutioner försöker nå ut med sin verksamhet till vår hobby.

Jag ska också komma med ett par egna tips. Den charmige Álex de la Iglesias film Perdita Durango är en våldsam actionrulle med en hel del otrevlig inslag. Den tar avstamp i Santería, en synkretistisk religion från främst Kuba, en religion nära besläktad med voodoo. Oscars-vinnaren Javier Bardem spelar den kriminella Santaria-prästen Romeo Dolorosa, som tillsammans med Perdita Durango (Rosie Perez) ger sig ut på en kriminell våldsfärd i Mexico och södra USA. Filmen kan ge inspiration hur voodoo kan användas som en krydda i ett actionfyllt scenario.

Därefter vill jag också rekommenda den andra boken i William Gibsons Sprawl-trilogi, Count Zero. Här möter hackern Bobby Newark (Count Zero) Nätets mäktiga artificiella intelligenser stöpta som voodooinspirerade gudar. Allt börjar efter att han har testat en hårdvara som nästan dödar honom. Boken kan inspirerar hur man använder sig av voodoo för att ge ens cyberpunkscenario den rätta känslan av etno. Den religiösa och mystiska aspekten av Nätet är alltid en stor del i genren som ofta försvinner i rollspel som Cyberpunk 2020 och Neotech.

Jag kan också passa på att tillägga att boningenproducerade scenariot Subsonic Dreams är starkt inspirerat av Count Zero. Min förhoppning är också att Olav Nygårds rollspel nTEK kommer att erbjuda en cyberpunk som ligger närmare Sprawl-trilogin både till stämning och innehåll. Ni kan läsa en första version här på boningen eller hjälpa till med kommentarer.

Bilden på Baron Samedi ovan kommer från Bond-filmen Live and Let Die. Där har vi ytterligare ett Hollywood perspektiv på voodoo. Här får Roger Moore en huvudantagonist i form en den kriminella storskurken Kananga som styr sitt imperium med hjälp av voodoo. James Bond får både möta Baron Samedi, förföra en voodoo prästinna, nästan bli uppäten av krokodiler och bränna ner opiumfält. Ytterligare en trevlig inspiration hur man kan använda voodoo i ett scennario med matinéstämning.