Tag: Evolutionens Barn

Årets bästa vaddå?

I detta nu pågår Rollspelstidningen Fenix’ sammanfattning av fjolåret, och alla som vill kan vara med att påverka resultatet. Har du inte lämnat din röst ännu kan du göra det här.Fram till den första mars är röstningen öppen. I kategorin Bästa Rollspel 2010 tävlar fyra kandidater: Classified Information, En Garde III, Evolutionens Barn och Lost Roads of Lociam.

Det är ingen underdrift att påstå att spelen blivit styvmoderligt behandlade. Som ett tankeexperiment: när talade du och dina vänner senast om Classified Information? De andra spelen har knappt gjort mer väsen av sig. Lost Roads of Lociam avfärdades med svepande formuleringar om att svenskar inte kan skriva på engelska. Evolutionens Barn omnämns för sin distributionsform: det är gratis, eller köps enligt en “betala tills du skäms”-modell som print on demand. En Garde möttes å sin sida av en månghövdad välkomstkör som nöjde sig med att konstatera att femhundra kronor är för dyrt. Knappt något utrymme har ödslats på spelens eventuella förtjänster eller brister som spel betraktat. Domen över rollspelsåret 2010 verkar alltså bli att vi var mer intresserade av formfrågor än innehåll.

I en tidigare Fenix uttalade sig några spelskapare kritiskt mot vad de ansåg vara en för stor fixering vid klock-kurvor. För den som inte är insatt skall klockkurvan förstås som en metod att tygla slumpen. Ungefär huruvida det är önskvärt att rollpersoner har 35%, 60%, eller 75% i CL, och huruvida ökningen ska ske i 5%-intervaller eller 1%-intervaller  – mätt i ur-rollspelets enheter. En försiktig slutsats är att den kritik som framfördes är ute i ogjort väder. Rollspelssamfundet har redan gått vidare. Nu är det marginaler, typsnittsstorlek och distribution som är de hetaste diskussionsämnena. Kantjustering, inte klockkurvor.

Självklart kan en svensk/svenska skriva ett rollspel på engelska. Rent krasst kan man säga att en bra idé som förpackas så att 100% av Sverige kan förstå den ändå är en nettoförlust gentemot en bra idé som bara erbjuder 50% förståelse men riktar sig till hela världen. För det andra arbetar många svenskar dagligen med att författa rapporter, vetenskapliga artiklar, låtar, filmer, företagskorrespondens och så vidare på just engelska. Att rollspel skulle vara ett format som är mycket mer svåröversatt än något annat verkar helt enkelt otroligt.

Självklart kan ett rollspel kosta femhundra spänn. Eller noll kronor, eller vad som helst däremellan. Självklart kan man klaga på att ett pris är för dyrt eller för billigt. Men som när det gäller de flesta andra produkter är dyrt och billigt inga absoluta storheter. Därför är det synd när diskussionen om pris överskuggar diskussionen om innehåll, eftersom pris främst blir relevant i förhållande till innehållet.

Se till att rösta. Gärna på det spel som du faktiskt tycker är bäst, roligast, mest spännande. Helst inte på formatet. Men rösta!

Medusa Games erbjuder en recension av En Garde III, och fokuserar på själva innehållet. Där kan du skapa dig en bättre uppfattning om spelet, som får omdömet “en gedigen produkt lämplig för både nybörjare och mer erfarna spelare”.

En genomgång av Evolutionens Barn hittar du här, eller genom Discordia. Du kan också ladda ned spelet och se det med egna ögon.

Äventyrets dilemma: samtida problem

Skit ned dig! Så fort jag blir klar ska jag och näbbråttan bredvid börja snacka Fronter!

För en vecka sedan försökte jag teckna en kort bakgrund till äventyrsproblematiken. Kommentarerna har varit många och insiktsfulla. Idag tänkte jag fortsätter med att skriva lite om samtida utmaningar.

För visst finns det många spel som angriper äventyrsproblematiken. Som Apocalypse World, Evolutionens Barn, Hell for Leather eller Polaris. Eller Noir (och som Måns påpekade – alla andra spel som snott delar från Edwards indiespel). Somliga mer uttalat, andra mest i smyg. I Apocalypse World byts äventyret ut mot en front, ett hot mot rollpersonernas och världens status quo. I de andra spelen blir äventyren ännu mer fragmentariska för att i Polaris försvinna helt. Just detta – att skrota äventyret – är också den vanligaste och mest moderna lösningen på äventyrsproblemet. Ibland genom att kalla det för något annat, men oftast genom att uppmana deltagarna att ersätta äventyret med lösa riktlinjer efter en dramatisk kurva eller fasta inslag (Evolutionens Barn och H4L),  eller improvisation. Ibland blir resultatet mer lyckat, ibland mindre. Problemet är bara att spelen inte valt att förändra Äventyret som sådant, utan överger det till förmån för något annat. Och de lösa riktlinjerna och improvisationen lämpar sig dåligt för att delas mellan spelgrupper. Modellen med relationskartor – som återfinns i bland annat Noir – är kanske allra sämst. Problemet är att relationerna till sin natur är helt och hållet personliga. De kräver vissa rollpersoner och vissa relationer mellan dem och omvärlden. Ännu mer problematiskt är att de också kräver att spelarna är intresserade av vissa typer av konflikter. Mer än kanske något annat system gör denna lösning att det som är Himmelriket för en grupp är som avslagen folköl för en annan.

Samma problem finns i AW och Polaris. Världen skall byggas runt rollpersonerna och det första mötet. Att lägga till en person, eller ta bort en person, kan potentiellt rubba hela fantasin. Hur skulle så personliga, bräckliga och intrikata metoder kunna förmedla fantasier, eller flytta dem från en grupp till en annan?

Istället står Äventyret kvar. Ospännande och bristfälligt, men än så länge bättre än inget. Därför får det leva vidare, monolitiskt och uråldrigt. Som en rest från spelevolutionens grodstadium.

För att förändra äventyren, göra dem spännande och äventyrliga igen, kan vi inte ersätta dem med något annat. Vi måste ändra på deras uppbyggnad och disposition. Vi måste skriva om själva Äventyret.

Fortsättning följer…