Tag: discordia

Del 3: kommunikatörer

Om 2011 var överflöd var 2012 torka, för precis när det kändes som att alla kanaler svämmade över av prat och tankar om rollspel sprack blogg- och samtals-bubblan. Samtidigt var fjolåret ett bra år för alla oss som pratar om rollspel. Kanske för att de röster som fanns kvar hördes allt tydligare. Kanske för att nya och nygamla förmågor lyckades hitta nya vägar, nya mötesplatser och nya former för kommunikation. Eller kanske bara för att alla ni som skriver, talar och arrangerar har så mycket bra att säga.

Årets hjältar: kommunikatörer

Elin Dalstål (Gaming as Women)

Med ett tydligt sikte på en internationell publik, med kunniga artiklar och ett genuint intresse att diskutera idéer är Elin Dalstål en av Sveriges tydligaste röster i rollspelsdiskussionerna. Genom att skriva på engelska och på en internationell blogg når hon bortom den svenska hobbyklicken. Genom att skriva på svenska och på ett svenskt spelforum tar hon världen hem till oss. Lägg till henne på Google+ och bli en bättre människa.

Tove Gillbring (Fenix)

Medan många publicerar material för bekantskapskretsen står Fenix stolt i kiosker runt hela landet. Månad efter månad, år efter år är den där, som ett levande bevis på att rollspel finns och har hälsan. För om man skulle statta speltidningen Fenix och dess fenomenala chefredaktör Tove Gillbring är det framförallt ett värde som skulle sticka ut: dess HP. Gillbrings kreation är kondenserad “staying power”, vilket bara blir extra tydligt när det lagom till årsskiftet meddelades att tidningen framöver ska bli tjockare. Bravo!

Anders och Magnus Lekberg (Lekbergs)

På många vis dominerades det svenska spelåret av två bröder, som verkar vara inställda på att bara göra bra saker. Vem öppnar spelbutik? Lekbergs. Vem anordnar speltorsdagar? Lekbergs. Vem startar ett litet konvent i Stockholm, precis när vi nås av nyheten att SSK lägger ned? Lekbergs.

Åsa Roos (Discordia)

Ibland säger man slentrianmässigt att någon har många strängar på sin lyra. En sån jämförelse vore vek när det kommer till Åsa Roos. Hon är snarare fabriken där lyror och strängar tillverkas. Roos skriver om rollspel och digitalspel, om kultur och politik med samma lätthet. Men hon stannar inte där: hon gör rollspel och digitalspel och kultur och politik. Discordia.se är en plats där allt det där möts, och en plats där alla de publikerna kan mötas och lära sig nya saker om och av varandra.

Smarta idéer i miniatyr

Det är svårt att inte tycka om Nyckelringsrollspelet. Det är litet, snyggt och fyndigt, och till skillnad från det genomsnittliga designtorgetspelet finns här också ett innehåll. Reglerna är bra och enkla, och gör en direkt spelsugen. Tänk dig Fudge utan allt bök och du hamnar nära. Att skapa ett äventyr är också enkelt – du kombinerar olika uppdragskort och sen är det klart. Om du vill sätta guldkant kan du också pyssla ihop de medföljande kartorna. Det är briljant. Som idé.

Paradoxalt nog är formatet både Nyckelringsrollspelets raison d’être och största svaghet. Det är mycket som måste maka på sig för att ge rum åt annat. Värld och stämning, till exempel. De åtta rader som ryms på varje sida gör också spelet både koncentrerat och svårläst. Trots en föredömlig färgkodning är det svårt att hitta, och det är mycket svårt att överblicka. Formatet inverkar också på det pedagogiska. Grundreglerna är inte svåra att förstå, men ändå. Lycka man på lika med och över, eller måste man komma över? Är 5-7 ett godkänt slag, eller måste man fördela poängen så att resultatet blir 6-6? Vad händer när det blir oavgjort, och KAN det ens bli oavgjort? Det är som att så mycket skulle få plats på det begränsade utrymmet att delarna blivit lidande.

Eller kartorna: trettiofem sidor med mycket begränsad användning. För det första måste jag pilla sönder mitt spel för att kunna använda dem. Och för det andra går de bara att sätta ihop på ett sätt, vilket minskar återanvändbarheten. Även vid uppdragskorten känns det som att utrymmet sätter käppar i hjulen. Uppdraget “rädda ansiktet” innehåller till exempel uppmaningen att “Dra ett enkelt egobaserat hinder och ytterligare ett par enkla humanoidkort”, men spelet innehåller bara två lätta humanoidkort, varav det ena är ego-baserat. Petitesser. Men det ÄR ett litet spel. Och i ett litet spel blir varje sida desto viktigare.

Sammafattningsvis är nyckelringsrollspelet briljant som idé och rapp som kommentar till spelhobbyn. Som spel når genomförandet däremot inte hela vägen fram, därtill känns det för ofärdigt. Med en bättre pedagogik, en spelvärld och en mer avvägt upplägg hade spelet kunnat bli en fullpoängare istället för en rolig grej. Vågar man hoppas på ett a5-rollspel?

Stora nyheter, en smula försent

en konceptbild från när det begav sig, signerad Jaroslav Karlsson

Internet är fullt av sidor som man surfar in på ibland och tänker: bra sida, synd bara att de verkar ha gått under jorden. Kurragömmaklubben Kamouflage driver en sådan sida. På så gott som varje redaktionsmöte vi haft på boningen har frågan lyfts om sidan inte är att klassa som inaktiv och det är dags att ta bort länken. Samtidigt har något hindrat oss – måhända en dåres hopp, men ändå ett hopp. Och hoppet verkar ha besannats: för några veckor sedan publicerade KKKamouflage  nyheten om det evigt gäckande scenariot Solnedgång över Kykladerna är klart. För dig som inte vet vad det hela rör sig om är Solnedgång… del två i en utlovad ångpunk-trilogi. Tidigare har del ett och tre spelats på GothCon. Ettan var fantastisk, trean var… tja, mitt emellan. En mycket märklig del i scenariot var att ingen fick tala om det som hade hänt i Grekland, vilket förstås berodde på att inte ens scenarioförfattarna visste vad som hänt. Nu vet de, och snart vet också vi!

Som en mindre munter nyhet kan vi, också någon vecka försenat, berätta att det sjukt inflytelserika forumet the Forge stänger ned. Om detta innebär att old school har besegrat new school, eller om indie-rörelsen bara ömsar skinn, återstår att se. Precis som med iDOD blir samvetsfrågan om du vill säkra dina framtida skryträttigheter och kunna säga att du var där. I sådana fall har du fram till slutet av maj på dig att göra din röst hörd. För mer info kan du besöka anyway, eller varför inte själva forumet.

Och såklart: nyckelringsrollspelet. Praktiskt att ha med sig överallt. På resan tillexempel, eller när man drar hem till polarna och inte riktigt vet om någon har planerat något. Eller för samlaren som har allt utom ett sjukt litet rollspel.

Äventyr till Teknochock!

Discordia.se publicerade precis ett sprillans nytt äventyr till Teknochock, och ingen kunde förstås vara stoltare än jag. Äventyret är en del i 20.000-teckenprojektet (närmare bestämt del 33) och kretsar runt en plugg med en fatal defekt – fler och fler användare hittas döda. Äventyret, Det dödande memet, hittar du här.

Tre saker är särskilt värda att lyftas fram:

  1. Namnen. Vem vill inte hänga med Rink-a-tink och Whiskers?
  2. Bilderna. Det finns en terrakotta-armé och cyberspace-avatarer med blommor som växer ur huvudet. Kom igen!
  3. Strukturen. Rollpersonerna har redan från början nästan all info som behövs – däremot väljer de väg själva. Alltså precis den metod som jag förespråkar här och här.

För mig som skapare av spelet är det skitkul att se någon annan fånga vad jag anser vara spelets essens.

Hurra!

Doctor, doctor, please!

Såg precis att det finns ett sprillans asfett äventyr till Dr Who på Discordia. Äventyret heter God natt New York och är det tjugoåttonde (ja du läste rätt) i den förbluffande 20 000 tecken-serien. Bedriften blir desto större eftersom alla äventyren publicerats på ett år, vilket är en produktionstakt som kan mäta sig med skapandet av djävulsbibeln och som gör oss andra bloggare sömnlösa.

Boningen lyfter på hatten!