Som jag tidigare berättade är ett av John Carpenters tips för att skapa bra skräck “att hinta” om monstret utan att avslöja det. Tydligen är det engelska termen vid eftersöker suspense (sv. spänd väntan, spänning). Där är den obestridliga mästaren Alfred Hitchcock. Men här vill jag istället lyfta upp en rollspelsfavorit, nämligen H. P. Lovecraft. Här finns det ständigt en hängande obehagskänsla, något skevt och besynnerligt, men som läsare kan vi sällan sätta fingret på vad det är förrän de sista skälvande meningarna då galenskapen träffar berättaren eller vi själva får de avgrundsdjupa insikterna av kosmisk fasa.
Detta är för mig den absolut bästa medicinen för att skapa ett stämningsfullt rollspelsscenario, avslöja aldrig monstret förrän i slutet, strunta i anfallande deep ones, istället är det bättre med några märkliga hamnarbetare (med märkligt fjällig hy). För mig personligen fungerar det så att när jag väl ser objektet för skräcken så dör stämningen. Då blir den psykologiska stämningen verkliga och går att mäta och kvantifiera. Så länge det bara finns misstänksamhet men inget konkret att ta på, då fortfarande händelser kan bortförklaras men bara nästan, är skräcken som bäst.
Jag vill slutligen ge ett exempel från ett av de bästa publicerade skräckscenarion som skapats på svenska, Upsala-sviten av Anders Björkelid, som innehåller skolboksexempel på suspense. När vi spelade första delen i sviten var det mest skrämmande ögonblicket på det Naturhistoriska museet i Uppsala, då vi skådade in i en formalinfylld flaska från den nordenskiöldska Vegaexpeditionen och anade dess sjukliga inre. Om ni inte redan har spelat detta mästerverk kan det var hög tid för just detta.