William Gibsons knep till bättre rollspel

I Obiter Dictums John Carpenter-special berättas att William Gibson blev inspirerad av manuset till ”Flykten till New York”, när han anlade sin ganska special författarstil. Vad är det för något som jag menar gör William Gibson unik och vad är det för stil vi talar om?

‘You flew the Gulfire over Leningrad, didn’t you?’

Det var denna berömda mening som fick allting att sätta igång, den första gnistan av inspiration till William Gibsons Neuromancer och den nya genren cyberpunk. I podcast-avsnittet förklaras författarstilen som ”att droppa”. Det innebär konkret att man i dialogen för in element som tidigare inte funnits i berättelsen, och som kanske inte ens blir en del av den. Tanken på ett teoretiskt plan är att skapa känslan av en större värld än den som utspelar sig i själva berättelsen. Ett citat som den ovan får betraktarens tankar att spinna.

Vad hände i Leningrad? Vad gjorde Snake Plissken där? Hur ser en Gulfire ut?

Tänk att en enda mening kan ha så stor betydelse. En mening som kan skapa ytor för vår fantasi att börja leka. När jag själv började läsa William Gibson fick tricket full effekt och jag sjönk ner i Sprawl-trilogins märkliga värld. Här antyddes ständigt saker men det var sällan som de riktigt förklarades. Istället sattes de till liv i min egen fantasi.

Vad har det här att göra med rollspel då? Jo detta trick är kanske en av de mest användbara du som både spelare och spelledare kan använda dig av. I spelet är det väldigt intressant om spelare använder sig av tricket. Exempelvis kan man dra in personer, platser eller företeelser som inte tidigare förekommit i historien, som inte spelledaren heller är medveten om. Det kan dock finnas spelledare, med alltför stort kontrollbehov, som tycker det här är problematiskt. Men går det har tricket fantastisk effekt då helt plötsligt spelarna kan börja påverka och bli mer delaktiga i berättelsen. Ett exempel från ett av sommarens spelmöten var när en av spelarna helt plötsligt kände en alkemist i staden som visste hur man tillverkade marienburgsk eld. Det resulterade i ett dunkelt möte på stadens galgbacke och ett besök i alkemistens verkstad, där fick spelarna stifta bekantskap med hans 100 katter. Inget av det här var planerat i förväg men genom en spelare valde ”att droppa” så fick historien ett helt nytt spår.

Spelledaren kan också använda sig av ”att droppa”, här handlar det framförallt om att i miljöbeskrivningar använda sig av tricket. Istället för att beskriva att en av spelledarpersonerna har på sig en skjorta av visst utseende är det ibland mer intressant att berätta var och när den var inköpt. Samma sak gäller platser där en liknande beskrivning ger platsen djup istället för att framstå som ett blekt vykort utan tidigare historia. I boningens scenario Subsonic Dreams försökte vi oss på att maximera denna berättarteknik. Det var ett William Gibson-inspirerat scenario där droppandet användes i överflöd. Jag avslutar med ett exempel hämtad från vapenexperten José Sanders karaktärsbeskrivning.

”Hotellet hade varit fyrstjärnigt så sent som för några år sedan, men nu hade färgerna börjat flagna. Luftkonditioneringen surrade, gav inte mer än en illusion av svalka. Dagarnas saltblåa hav och peroxidbleka stränder, nätternas kokainvita stroboskopljus och exklusiva bordeller var nästan över. Maxkrediten på platinumkortet var nådd.”

Suspense – skräckmästarens bästa trick

Som jag tidigare berättade är ett av John Carpenters tips för att skapa bra skräck “att hinta” om monstret utan att avslöja det. Tydligen är det engelska termen vid eftersöker suspense (sv. spänd väntan, spänning). Där är den obestridliga mästaren Alfred Hitchcock. Men här vill jag istället lyfta upp en rollspelsfavorit, nämligen H. P. Lovecraft. Här finns det ständigt en hängande obehagskänsla, något skevt och besynnerligt, men som läsare kan vi sällan sätta fingret på vad det är förrän de sista skälvande meningarna då galenskapen träffar berättaren eller vi själva får de avgrundsdjupa insikterna av kosmisk fasa.

Detta är för mig den absolut bästa medicinen för att skapa ett stämningsfullt rollspelsscenario, avslöja aldrig monstret förrän i slutet, strunta i anfallande deep ones, istället är det bättre med några märkliga hamnarbetare (med märkligt fjällig hy). För mig personligen fungerar det så att när jag väl ser objektet för skräcken så dör stämningen. Då blir den psykologiska stämningen verkliga och går att mäta och kvantifiera. Så länge det bara finns misstänksamhet men inget konkret att ta på, då fortfarande händelser kan bortförklaras men bara nästan, är skräcken som bäst.

Jag vill slutligen ge ett exempel från ett av de bästa publicerade skräckscenarion som skapats på svenska, Upsala-sviten av Anders Björkelid, som innehåller skolboksexempel på suspense. När vi spelade första delen i sviten var det mest skrämmande ögonblicket på det Naturhistoriska museet i Uppsala, då vi skådade in i en formalinfylld flaska från den nordenskiöldska Vegaexpeditionen och anade dess sjukliga inre. Om ni inte redan har spelat detta mästerverk kan det var hög tid för just detta.