Tag: Anders Fager

Kickfunderhysteri!

Rollspelssverige kickfundas som aldrig förr.

Vi har redan tidigare skrivit om Ensamma Vargen, som just nu är mitt uppe i vad som ser ut att bli en rimligt framgångsrik finansieringskampanj.

Sedan en några dagar tillbaka finns också stödkampanjer för Rotsystem och Starchallenge och kämpar om våra pengar.

Rotsystem är cyberpunk möter James Camerons Avatar och det blå folket och deras jävla skog måste dö!

Starchallenge är laserdrakar och rymdsvärd och du gör bäst i att dra ett ess och rulla tre sexor innan SL har slagit 18+ på t20an för då jävlar!

Men det tar inte slut där: knappt hade Starchallenge och rotsystem dragit in sin första Euro (framtidsanpassat nog betalas spelen inte i kronor) innan SagaGames också äskade del i kakan meddelst förbokning av Svenska Kulter (rollspelet).

För den som levt under en sten är Svenska kulter (boken) bland det bästa som hänt skräck-Sverige – en samling fasaväckande, välskrivna och egensinniga kortnoveller och berättelser om död och odöd och nakna tjejjer och uråldriga mördargudar. Svenska kulter följdes av Samlade svenska kulter, som i förhållande till Svenska kulter är vad en super-size är i förhållande till en vanlig meny – inte direkt bättre men fläskigare – och Jag såg henne idag i receptionen som förhåller sig till de två tidigare verken som en umamisås – inte direkt godare men väl mer utdragen. Nu är alltså ett rollspel på väg, som kommer samla både det bra, det fläskiga och det utdragna från böckerna och servera det med en side order av smidiga regler. En framtida kultfavorit, månne?

Extra positivt är att Sveriges samlade rollspelsmakare verkar ha evolverat ett steg: samtliga ovan nämnda produkter (men också andra, som Pleroma) har medvetet tagit ett steg bort från det taffliga med påkostade illustrationer och genomtänkt(are) design.

Topp!

Men, det är en sak vi måste prata om. Kalendern. Tre plus en kampanj över jul? Allvarligt?

Spökerier i receptionen

Anders Fager, känd från bland annat Spindelkungens pyramid, är tillbaka med en ny bok: Jag såg henne idag i receptionen. Baksidan berättar:

Cornelia Karlsson är elva år när hon hittar sin mamma död vid gasspisen. Det är då hon hör honom för första gången. Mannen som viskar i vinden och i gasen och i bruset från trafiken och som lovar att Cornelia ska bli hans drottning. Bara hon släpper in honom i människornas värld. Den Viskande Mannen vet att hon kan hjälpa honom med det. För Cornelia är speciell.

Cornelia Karlsson växer upp till MTV, med Nirvana och Madonna. Rastlös och ständigt på flykt från sig själv och från viskningarna bara hon kan höra. Men sakta inser hon att hon inte kan fly. Hon måste stå upp och kämpa för att inte gå under. Kanske stå upp för hela världen. Hon måste lära sig att förstå vem hon verkligen är och att använda sina gåvor.

Genom halvt sammanhängande kapitel får vi följa Cornelia och Fredman och de människor som snurrar runt dem: bokhandlare, modeller, soldater och trollkarlar. Det är nutid, nitttiotal, stormaktstid; det är Stockholm, Berlin, Rom. Men framförallt är det Kungsholmen och Vasastan. En av bokens största behållningar är igenkänningen: husbåten som lyser blålila på natten, galleriet är My Witt blir galen – platser jag också gått förbi, funderat över.

Om du bara ska läsa en bok svensk skräck, läs förstlingsverket Svenska kulter istället. “Jag såg henne” är sämre på alla sätt. Boken stora problem är att Fager, eller kanske Fagers förlag, beslutat sig för att det ska vara en roman den här gången. Resultatet är en bristfällig hybrid. Kapitlen är för långa och händelselösa för att vara noveller, men är för osammanhängande och saknar den övergripande dramatiska rörelse som kännetecknar en roman. De korta meningarna med ständiga citat från kända låttexter, återkommande meningar och upprepade neologismer hade i en novell kunnat vara effektfullt och drivande. I romanform blir det tjatigt, stampigt, stundtals stillastående. Vissa ord/uttryck jobbas in så hårt att det nästan blir parodiskt. Även bokens tema(n) känns underlägsna Svenska Kulters: Cornelia är någon sorts ockult Amelie från Montmartre som äldre, reserverade män måste ligga med för att kunna blomma ut. Gubbsnusk light: när jag ser henne i receptionen är hon vild, fri, ser ut att vara minst tjugo år yngre än jag och vi behöver inte använda kondom men ibland är hon helt WAAAA och då måste jag hålla i henne och trösta henne och bre prickigkorvmackor till henne.

På det hela taget är Jag såg henne en ok bok. I vissa kapitel är den mer än ok. Näst första. Sista. Läs dem, och strunta i resten. Den som läst svenska kulter hade dock hoppats på mycket mer, för Fager har bevisat att han kan långt bättre än så här.