Tag: ospelbara spel

Ospelbara Spel del tre: Vigilante

Jag har inte orkat fota HöL bokens smått fantastiska insida, som är direkt nödvändig för att presentera spelet, så boningen bryter för första gången ett löfte. Del Tre i ospelbara spel tar igen med att behandla det ospelbaraste av dem alla: Vigilante.

Vad: En pamflett, levererad i ett kuvert som närmast går att jämföra med disclaimern du klickar i utan att läsa varje gång det kommer en ny WoW-patch. Pamfletten innehåller kompletta regler och visst kampanjmaterial.

Var: Steven Jackson Games

Fånighetsfaktor: bipolär
Ospelbarhet: Högst
Nichning: ja

Steven Jackson Games pamflett Vigilante är på många sätt kronan av de ospelbara spelen. Reglerna är lika lätta som verklighetsfrämmande, världen är den klassiska våran-egen-med-en-twist. Spelet faller på att det är gjort i syfte att just göra ett spel som inte går att spela. Det kommer inpackat i ett varningskuvert som förklara att det man håller i sin hand inte är sett spel utan bara en produkt som ser ut som ett spel osv. Det första som man kan läsa i själva spelet är att varningstexten är en lögn och att du alltid har, om inte spelat, så i alla fall vart på väg att spela Vigilante.

Det är enkelt, du ser killen som står och fipplar med sin iPhone? Den är stulen, hans sneakers också. Kvinnan med barnvagnen som äter glass har kidnappat bäbisen, vars föräldrar är förstörda av sorg.
Ingen ingriper.

Du är den som måste ändra på det här. Lämna kvar pamfletten och ta med dig en kniv, ett järnrör eller ett brännbollträ ut på stan. Du ser direkt vilka de skyldiga är, det är för att du är utvald; en av de få som kan se skillnaden.

Just nu är du ensam, men det finns fler.
Första gången är svårast men också viktigast.
Slå, slå, slå, slå tills hipstern inte reser sig, tills gatumusikerns händer är så förstörda att han aldrig kan spela igen. Sedan kommer allt bli klarare.

Vilken kill-count kommer du upp i innan polisen griper in? Låt dem inte ta dig levande så når du nästa nivå.

Förhoppningsvis så blir det HöL nästa gång.

Ospelbara spel del 2: Neoviking

Vad: Humorrollspel från NeoGames, hängde ihop med ett par brädspel (NeoBunnies och Ultra Ducks: Duck Or Die) Spelarna gestaltar NeoVikingar som seglar runt i fornrymden i det 39:e årtusendet efter ragnarök. Humorn förväntas drivas på av att varelser heter NeoRasnamn och genom att byta spelledare under spelets gång, samt i introäventyret genom att använda hejdlöst med fotnoter.

Var: Alvione

Fånighetsfaktor: Hög
Ospelbarhetsfaktor: Hög
Nischning: Hög

NeoViking har ett direkt handikapp mod alla andra rollspel i den här serien, nämligen att konstruktören har skrivit ett spel som är roligt att läsa men tråkigt att spela. Det är inte av nödvändighet roligare att spela framtidsviking än det är att spela ångest-vampyr i WoD, även om boken är flabbigare att bläddra i.
Att halva boken är en lita på alla sorters rosa kaniner som spelarna kan stöta på gör inte saken bättre.

NeoViking har förvånansvärt mycket som vid genomläsning faktiskt talar för spelet. Ett tämligen välfungerande regelsystem, en vid överblick helt greppbar värld och spelledarskifte. Det senaste är nog det mest spännande, att de spelregler och sanningar spelledaren fastslår när som helst kan omkullkastas av att äggklockan ringer eller att någon av de andra spelarna het enkelt hävdar sin rätt.

Om jag skulle var tvungen att spelleda spelet idag så skulle det vara ett kort, intensivt once-upon-a-time liknande pass med syfte att värma upp gruppen inför något annat.

Tack till Joahnnes Mathisson för att han fortfarande har rollspelsmuseet igång.

Nästa gång så ska vi titta närmare på HöL

Ospelbara Spel del ett: Little Fears

Efter Johans post om det svårspelbara i Dark Heresy så började jag tänka på mina hyllmeter med näst in till oanvända rollspel.

Grundproblemet i alla dessa är ganska snarlikt det i Dark Heresy: Hur presenterar jag den här spelvärden, för mina spelare? Hur får jag dem att hamna i stämningen spelat så tydligt visar för mig? Är det ens intressant att spela NeoVikingar, livrädda barn eller animerobotar?

Okej. Nu kör vi

Litte Fears

Vad: Spelarna är barn som hotas av allt det där som är läskigt när man är liten. Kinrkande ljud, monster under sängen och mobbare. I någon slags mardrömsvärld så måste barnen, tillsammans med sina favoritleksaker, möta fruktansvärda hemskheter.

Var: http://www.littlefears.com/
Fånighetsfaktor: medel
Ospelbarhetsfaktor: medel
Nischning: hög
Övrigt: Spelet kom just i nyupplaga ”Nightmare Edition”. Den här texten baserar sig på den gamla upplagan.

Och grundtanken är ju bra, skräck handlar mycket om utsatthet och att stå inför en övermäktig fasa. Det behövs inte så mycket för att vara en övermäktig fasa för tre sjuåringar och en Optimus Prime utan huvud.
Spelets störta problem är såklart nischningen. Ett spel där man bara spelar barn, men det för mig avgörande problemet är att barnen har någon slags ljus och oförstörd själ som monstren vill åt, oftast under lätt våldtäktsliknande förhållanden.

Skulle jag ge mig på att spelleda Litte Fears idag så skulle jag söka inspiration från Momo eller kampen om tiden och Eerie, Indiana som gick på tv under mitten av 90 talet. Gissningsvis skulle det hålla för ett enkvällsscenario och vinna exakt ingenting på att inte vara friform.

Nästa gång blir det NeoViking.