Det kom över lite gamla vänner och bekanta från alla de år som gått. En reklamare från tiden jag pluggade, en scoutledare från tiden innan dess, en jobbarkompis från nu, mina gudbarns pappa och en från den valiga spelgruppen.
De flesta har inte nån större erfarenhet av hobbyn, i alla fall inte de senaste 15 åren.
Jag ville spelleda OSR för att se vad det egentligen handlade om och hade därför köpt Lamentations of the Flame Pricess grejer för alla mina pengar.
Vi spelade Tower of the Stargazer och det gick ungefär som det borde.
Utbygsjägaren Klaus dog giftdöden, innan de ens han in i tornet. Han ersattes av sin yngre och något sämre bror, Kline.
Sen vandrade de runt och råkade illa ut på olika sett i ungefär en och en halv timme.
Miriam, häxan med tvåhandssvärdet, fick kämpa mot sin nemesis.
Den Tailänska tjuven fastande bakom en spegel.
Clericen Boltsius hoggade alla skatter och överlistade trollkarlen.
Pilbåsskytten Gustav bar på en pall och antastades av olika former av klägg, blod och inälvor.
De drog med lite mindre än en tredjedel av tornet utforskat efter att ha vägrat spela ett spel om sina odödliga själar med nån slags gast.
Jag är nöjd över att äventyret gick så pass enligt planerna. Det som känns lite trist är att OSR dungeons funkar så att jag måste förbereda 30 rum och sedan kliver spelarna bara in i sju-åtta stycken.
Några veckor senare försökte vi spela igen och jag förberedde The God that Crawls.
Men då lämnande alla återbud, utom Chili som inte vart med gången innan, så vi spelade StarWars-kortspelet i stället och vips förvandlade vi en förlust till en liten seger.