Efter att ha hjälpt några försvunna dvärgar och besegrat ett grott-trollet gav sig våra hjältar iväg mot Vindarnas konung för att leverera ett brev. Det var Farulf skattsökaren, Vilikar den röde, Grimbald spjutbäraren, Amras alvprinsen och Thingold den mångtungade, som styrde sin kosa tvärs genom Mörkmården längs den Gamla vägens dystra led. Om du inte förstår vad jag pratar om, beror det på att du ännu inte spelat introduktionsäventyret till The One Ring; ett roligt litet scenario som balanserar fint mellan saga och mörkare fantasy och som visar upp alla viktiga delar av systemet. Det hade förstås varit rimligare att göra en spelrapport från det första äventyret, men eftersom jag inte var med när min spelgrupp spelade det får det bli såhär istället. Nöden har ingen lag.
Vi styrde som sagt tvärs genom mörkmården, genom den värsta tänkbara terräng. Att välja ut vägen var ganska kul men ganska intetsägande eftersom kartan från början inte innehåller så mycket information (tanken är att man ska rita ut platser på den vartefter man upptäcker dem). Därför blev det ödesmättade beslutet förhållandevis tomt. Varför skulle vi inte gå rakt fram? Efter det satte en mödosam resa igång, ackompanjerad av en mycket mödosam räkneprocess för SL. Vildmarksformeln kan beskrivas som
[Antal rutor färdväg] x [terrängmultipel] x 10 / [resehastigheten] = restid
[restid] / [årstidens prövningsindex] = antal utmattningsslag
Vilket i vårt fall borde inneburit 30 dagars färdväg och 6 utmattningsslag, men räknades ut till något helt annat. Man kan säga att vi forsade fram genom Mörkmården.
Efter ett tag stötte vi på ett ulvgryt, och strid utbröt. Varje handling gick raskt och det är roligt att slå tärning. Däremot stannades striden ofta upp av regelfunderingar och missuppfattningar. Under fem rundors strid upprepades siffrorna 6 /9 / 12 (svårigheten att träffa eller att bli träffad beroende på stance, från det mest aggresiva till det mest defensiva) säkert tio gånger, och förhållandet mellan damage, injuries och wounds var en ständig källa till överraskning för de som inte hade pluggat reglerna i förväg. Striden utföll till slut till hjältarnas fördel, men då var Thingold redan skadad och tillika utmattad. Resten av färden fortlöpte under större försiktighet.
När resan började närma sig sitt slut råkade våra vandrare ett sällskap vildmän, och följde med dem till deras boplats för att vila upp sig. Scenen var spelmässigt mycket lyckad, men i ivern att interagera med varandra föll hela regelsystemet för encounters bort. Till slut skildes vi som vänner. I avskedsgåva fick Thingold ett stort spjut av vildmännens herre, vilket föranledde ett intressant dilemma: han var antingen tvungen att försaka delar av sin egen utrustning, eller försaka spjutet, eller fortsätta vara utmattad och sårbar under resten av resan. Det slutade med att han valde att lämna en del av sin egen utrustning, trots att det troligtvis var ett mindre strategiskt val än att lämna vängåvan. Midgård är trots allt Midgård, och vänlighet måste mötas med vänlighet…
På måndag går vi igenom de lärdomar vi drog från spelmötet.