Daniel Lehtos Äventyr är ett charmigt spel. Det innehåller föredömligt lite regler, men däremot en mängd glatt sjaviga illustrationer av författaren. Att göra en rollperson är så enkelt att det nästan är krångligt: sätt ut ett valfritt värde mellan ett och nio i fyra färdigheter, välj art och sysselsättning. Just de valfria värdena är spelets mest briljanta drag – varför ska man inte få ha skithögt i alla värden om man vill?
Andra finurliga detaljer är belöningskorten och den finfina målarboken som kompletterar spelet. Att låta potentiella spelare få färglägga sina egna hjältar är inte bara ett roligt sätt att komma igång, utan erbjuder också en möjlighet att anpassa spelet till spelarna. Ritar någon laserpistoler till sin hjälte – då kommer det såklart att finnas utrymme att skjuta laser i spelet. Ritar någon en hund, är såklart människans bästa vän en central figur i sagan. Målarboken gör att spelarna enkelt kan förmedla en massa flaggor, utan att ens veta att det är det de gör. Speciellt intressant blir tricket eftersom spelet främst vänder sig till barn. Vad de målar och berättar om kan ge en inblick i deras fantasivärld som kan vara nödvändig, eftersom de säkert inte är lika införstådda i fantastikens konventioner och klichéer som vuxna spelare.
Framsidan förtjänar ett särskilt omnämnande: som ett långfinger mot mainstream-spelen visar den upp en ondögd man står och skriker av glädje och triumf, med blodigt svärd och ett stort hål i den, ganska gulliga, drakens huvud. Det är våld som vankas, gott folk. När man jämför omslaget med andra nybörjarprodukter som också visar drakar, kan man konstatera att Äventyr vinner på knock out – förlåt: på ett svärd genom fontanellen. Under min rollspelarkarriär har jag hittills aldrig sett ett så ogenerat våldsamt omslag. Kudos!
Två saker drar dock ned helhetsintrycket. Spelet kunde gärna varit ännu enklare. På många ställen finns rollspelsterminologi med helt i onödan. Varför heter strids-egenskapen “manöver”? Vad räknas som att “göra en handling”, och varför heter det inte bara “gör något”? Dessutom saknar spelet ett pedagogiskt upplägg och info för tilltänka spelare: vad gör man? hur vinner man? hur gör man? Det är inte alls svårt att förstå Äventyr – förutsatt att läsaren redan är rollspelare. För de nybörjare som spelet borde vända sig till borde förklaringarna däremot vara långt mer generösa.
Det andra problemet är de glada bildernas näst intill totala fokus på män. Spelet är väl inte rekord-dåligt när det kommer till genus, men bra jävla nära. Av femton figurer presenterade i kapitlet “vänner och fiender” finns tio män, två kvinnor och tre könsneutrala varelser. Att döma av persongalleriet är det lika stor, eller större, chans att stöta på en vätte än en kvinna i Äventyrs värld. Skärpning!
Bristerna till trots är Äventyr ett mycket bra spel. Vi bloggen och olika tilläggsböcker finns det också mycket extramaterial att fördjupa sitt spelande med. Den bristande medvetenheten om genus och det opedagogiska upplägget vittnar om att det perfekta nybörjarspelet ännu inte är skrivet, men med enkla regler och en god portion entusiasm ligger Äventyr bra till när årsbästa-listorna ska skrivas.
Ser ju hur bra som helst ut!
Om det där med terminologin.. det är ett generellt problem bland svenska rollspel.. varför uttrycker vi oss krågligt i onödan? Är det för de flesta spel görs av akademiker, ganska nära utbildningen? Av tradition? För att “det är exakt”?
En tankeställare, i alla fall.
Jag tror att du har helt rätt i att en stor skuld ligger hos de akademiska rötterna. Att det fortsätter är nog också lite hemmablindhet – vi har sett exempelvis “stridsrunda” skrivet så många gånger att vi tror att det är med i SAOL.
God jul, förresten.
Jag tror att finns ett konstigt likhetstecken mellan svårt och bra. I alla fall i grejerna från 80-talet. Om man var smart kunde man också spela svåra grejer, till exempel för att avfyra en trädstamskanon.
Trädstamskanonen!
Jag skulle vilja påstå att det är lite olika saker samtidigt. Krångliga termer, i betydelsen “inte alldagliga”, försvårar förståelse men förbättrar precisionen. Ibland är vinsten större än förlusten, och då är det skitbra.
Sen har det alltid funnit en aspekt av elitspelande och husreglande. Svårt och bra hänger ihop eftersom det finns en kultur av att den som är “bra” på rollspel inte har problem med “svåra” labyrinter, genomskådar ologiska fällor och kan cruncha stora mängder regeldata för att hitta en optimal lösning. En hel del tidiga äventyr publicerades till exempel med den uttalade målsättningen att vara svåra. Och på motsvarande sätt stoltserade många spel från generation två och framåt med att vara de mest komplexa, universella, detaljerade eller liknande.
Tack för responsen, alltid kul att läsa vad andra tycker!
Nu finns en text om historien till Äventyrs omslag (som inte föreställer en man, egentligen) att läsa på Äventyrs blogg. Som en replik på genusfunderingarna, mestadels.
Sent ska syndaren vakna. Naturligtvis har du rätt om antalet kvinnliga figurer i Vänner & fiender-kapitlet. Detta korrigeras till PoD-versionen.