Det har ju varit ett himla tjat om Drakar och demoner på sistone. Klart är att det är ett spel som väcker känslor hos rollspelare, även för mig. Det är absolut som Magnus Edlund skriver på sin blogg. Drakar och demoner är en produkt som man måste förhålla sig till. Jag tycker dock att det delvis saknas ett perspektiv i diskussionen, vilket jag ska försöka mig på.
Mitt första möte med Drakar och demoner var också mitt första med rollspel. Jag fick vara med och spela Drakar och demoner, svarta boken, jag fick spela pirat för att alla andra yrken var tagna. Det innebar att jag hade färdigheter som Sjövana, vilket inte var användbar i huvudtaget. Trots detta var det en spännande värld som öppnade sig. Kanske inte för att rollspelet i sig var så fantastiska men att de erbjöd det som idag dataspelen gör, en flykt från de instängda lägenheterna på Norrmalm. Datorspelen på 90-talet var trots allt begränsande, så begränsande att de egentligen inte erbjöd mycket till verklighetsflykt eller upplevelsefaktor. Orsaken till att Drakar och demoner blev framgångsrikt var helt enkelt bristen på alternativ. Det fanns inga dataspel eller några andra rollspel som konkurrerade.
Så iaf kom det sig att jag själv fick gå och köpa mitt eget exemplar av Drakar och demoner. Det var en Elric som med vitt hår sträckte upp sitt stora tvåhandsvärd mot mig. Jag läste säkert igenom boken 50 gånger utan att ens förstå innehållet. Spelet var svårt, inte enkelt. Det var också tjusningen, en tjusning som funnits kvar hos mig, att förstå något som till en början tycks komplicerat. Det var regler upp och regler ner, min mamma jämförde det med en kemibok och har många gånger under min skolgång funderat vad som skulle hänt om jag läst och pluggat mina skolböcker lika flitigt som jag läst mina rollspel.
Kort och gott, Drakar och demoner var det enda som erbjöds. Det var storheten, inte att det var enkelt, att den erbjöd en speciell typ av värld, eller att det var ett fantastiskt spelsystem. Vi misslyckades med att förstå färdighetssystemet, det fanns ingen spelvärld, och äventyren gick mest ut på att man misslyckades. Trots detta fortsatte vi att spela. Det tror jag beror på en underliggande känsla att det fanns någonting mer, det var nog själva verklighetsflykten? Introduktionsäventyret Kidnappningen / Drakens käftar visade vad som gick att göra med spelet.
Jag tror många tappar bort sig i diskussionen om Drakar och demoner i nostalgins skimmer, att det snarare är tiden än spelet som var grejen. Precis som jag just gjorde. En slags drömsk tillbakablick till pojkrummet. Drakar och demoners storhetstid hade redan passerat när jag började spela. Jag är snart 30 år gammal. Det är ett bra tag sedan. Jag har ingen relation till Svavelvinter, Spindelkonungens pyramid eller Ärans väg. Jag vet naturligtvis vad det är men har aldrig upplevt dem. Ereb Altor fanns inte i 91-års upplaga av Drakar och demoner, utan framgick endast i de få äventyr man kom över. Det kändes ständigt som att man hade missat tåget och nu vänligt men bestämt fick vänta på nästa.
Vi hade troligen slutat spela rollspel om inte Eon hade kommit. Varför? Därför att det i grunden var ett bättre rollspel och för första gången fanns en värld. Att allting efter Drakar och demoner var en motreaktion på rollspelet är väl kanske en överdrift. Det handlar väl snarare om att det endast fanns ett fantasyrollspel?
Jag tror att Drakar och demoner nu har mognat och istället för att platsa i nya pojkrum finns i medelåldersmäns bokhyllor. Där finns målgruppen för en nostalgisk utgivning av rollspelet. För en yngre publik tror jag varumärket Drakar och demoner är mer eller mindre dött.
Kanske även rollspelen har lämnat pojkrummet?
Jag tror att du tar upp minst en helt avgörande: på 80-talet fanns det inte så mycket annat. En enorm konkurrensfördel. Minns för övrigt också hur svårt jag tyckte spelet var, särskilt i början.
Jag undrar om jag hade börjat spela rollspel idag. Nu finns helt andra förutsättningar för att uppleva verklighetsflykt utan att lära sig komplicerade regler, skriva äventyr och bestämma tider.
Det tog säkert fem år innan vi förstod hur man köpte färdigheter i Drakar och demoner.
Jag hade nog aldrig börjar spela om jag inte dragits in i det av några andra utstötta, typ. “Här har du en dvärg”, SL hade gjort dne åt mig.
Året innan hade jag försökt läsa SoR och undrat va fan är all den här skiten om “Fylke” – det här är ju ingen skönlitterär bok?
Jag fascineras av att man har missat Svavelvinter – tror jag sa det när vi ölade. Men det är bara min trångsynta ålderdom som talar.
Det var out of print när jag började, redan en raritet då. En del av oss spelade det men då med en annan grupp. I huvudtaget tycker jag det mest skröts om Svavelvinter och att man hade spelat det. Otroligt status. Lite som jag skryter med att ha spelat Masks of Nyarlahotep.
Jag vill liksom göra alla uppmärksamma just på det här med att Drakar och demoner har gått igenom en ganska lång utvecklingskurva där man måste vara 30+ för att ha upplevt saker som Svavelvinter och blåa upplagan. Ereb Altor var döende när jag började spela och har inga nostalgiska relationer till världen. För ung helt enkelt.
Är det bara jag, eller kändes det som att Ereb Altor-boxen typ alltid var slutsåld? Den fanns på hyllorna i typ ett år, och sen var det borta för ever. Kanske spelar mitt minne spratt.
Du kanske har rätt, allt ligger i barndomens töcken. Det är möjligt att vi alla liksom missade tåget. Ereb Altor var liksom hela tiden någonting ganska okonkret, som ibland visade sig i någon kampanj här och där.
Svavelvinter fick väl sitt genomslag tack vara en genomgående världsmodul (som jag otroligt nog läst). Jag gjorde ett inhopp som någon slags ond spionchef som jagade spelargruppen efter händelserna på Majura. Men det hela rann ut i sanden, men jag har sett namn som HOXO och får en slags dejvu.
Min barndomsrollspel (Drakar och demoner, Neotech och Eon) bestod av många hänvisningar till rollspelsmoduler som antingen var slutsålda eller inte ens hade tryckts. Jag tänker lite William Gibson, de fick en att tro / drömma om vad som fanns i dem och hoppas, trots att själva innehållet inte var så imponerande.
Jag hade Ereb Altor boxen som bok i en volym, med kartan och allt.
Himla skryt där! Kände du att du förstod Ereb Altor bättre som stolt ägare av boken?
Jag hade ett tag två Ereb-boxar – bara för the record alltså.
Ditt minne spelar dig inte ett spratt – EA-boxen var alltid slutsåld! (Den hade säkert gått att hitta i någon småstadsbutik, ungefär som när jag i augusti 1992 köpte Gigant på Flaggens lek i Karlshamn.) När Äventyrsspel väl kom sig för att ge ut EA på nytt, då i form av en samlingsvolym, så hade Chronopia redan kommit. EA borde givetvis ha nytryckts senast i samband med 1991 års utgåva av DoD.
Det känns tryggt att jag inte har blivit dement redan. =)
Äventyrsspel må ha varit en framgångssaga, men vissa saker fumlade de bort. Som just att vissa produkter var “rare”. Jag kommer ihåg att, vid ett tillfälle, så sålde Stor & Liten i Stockholm både Mutant och Efter Ragnarök, men Mutant 2 var “slut hos leverantören”.
Monsterboken 2 var också en grej som man verkligen fick anstränga sig för att hitta, medan typ alla Sagan om ringen-äventyr fanns i mängder överallt.
Detta får mig att misstänka att Äspel tryckte ungefär lika många av allt, oavsett efterfrågan.
Äventyrsspel gjorde själva en värdering av åtkomligheten för deras produkter i en Sinkadus från 1992 (nr 33?). Ereb Altor klassades där som “D”, dvs. mycket svåråtkomlig, och jag har för mig att det bara var ett fåtal andra produkter som hade samma klass. (I samma nummer reades för övrigt ett restlager av Svavelvinter ut för något i stil med 139 kronor styck!)
När jag började spela ett par år senare var Svavelvinter ett minne blott. Frågan är hur produkterna till Expert kontra 91 förhöll sig. Hur tänkte man om utgivning av Ereb Altor material till 91an. Personligen fick jag iaf då,en känsla att Ereb Altor var till Expert. Medan 91an skulle vara mer världslöst. Å andra sidan kom väl både Krilloan och Nidlänska reningen senare?
Jodå, man fortsatte att ge ut EA-material efter DoD -91 (Melindors återkomst, Nidland, Krilloan, Kopparhavets kapare, Svartfolk, Kristalltjuren, Den femte konfluxen, fler?). Det var t.o.m. så att den tämligen EA-specifika Monsterboxen (1990) var gjord för 91-reglerna och inte EDD. Det var det här som var lite konstigt: man matade ut material för en kampanjvärld som inte längre gick att köpa. Förrän 1994, då återutgåvan av EA paradoxalt nog blev den allra sista EA-produkt att ges ut.
@Magnus: Jag var ett sånt här freak som köpte allt direkt – så jag märkte inget.
@Alla: Nu kommer ju snart Svavelvinter och där finns en hel massa om kontinenten Argond, en helt ny värld att utforska om inte mångfalden på Trakoriska öarna räcker 🙂
Det tråkiga, för mig personligen, är ju att det faktiskt fanns ett alternativ under den senare delen av 80-talet. Vi gav ju ut Dungeons&Dragons på svenska hösten 1986, men lyckades ju inte nå ut till rollspelarna trots alla våra ansträngningar.
Det är ganska märkligt att det inte sågs som ett alternativ å andra sidan började jag spela i början av 90-talet vet inte hur det såg ut då. Handlade det om marknadsföring eller ett barns trångsynthet kan man fråga sig?
Tack vare en förträfflig distributör, Sune på AB Jan Edman, nådde DoD ut till alla leksaksbutiker runt om i Sverige. På den tiden var det av stor betydelse för spelets framgång.
Ja det var ju i leksakaffärer man hittade rollspel.I vårat fall så fick vi åka till Gislaved.Två mil var ett långt avstånd om man var i femtonårsåldern…
Vi frågade efter “Rollspel från tillverkaren Äventyrsspel” i den lokala leksaksaffären,som drevs av ett äldre par.När vi återkom någon vecka senare fick vi till svar att “Det fanns en skojare i Stockholm,men hit kommer han minsann inte!”
Leksaksaffären som distributionskanal verkar vara en av pusselbitarna till Drakar och demoners dominans. På ett personligt plan känner jag att de har spelat ut sin roll, stämmer det?
Om rollspel bör skaffa sig en ny distrubtionskanal vilken skulle det vara?
Adlibiris, Bokus osv. fungerar redan idag som en bra kanal där det går att köpa rollspel, men det är ingen reklampelare. Jag går själv i tankebanorna att rollspel inte längre lämpar sig för en yngre målgrupp utan snarare för en något äldre. Klarar verkligen rollspel konkurrensen om den yngre publiken idag?
Leksaksaffärerna var på 1980-talet en fantastisk distributionskanal, eftersom det fanns minst en sådan i varenda tätort på landsbygden. Men leksakshandlarna krävde att spelen var boxade med tärningar och annat som tillbehör. De befattade sig ju inte med böcker.
Jag tror inte att rollspel idag kan konkurrera med datorspel. Det är en fråga om coolhet.
Om inte rollspelen klara konkurrensen med datorspel, vilket jag helt instämmer med. Det är oundvikligt när dagens generation unga börjar redan på dagis med läsplatta. Så kanske man ska tänka annorlunda angående målgruppen för hobbyn. Istället för att fokusera på att en ny generation rollspelare måste vara yngre än oss själva, kanske det istället ska vara jämngamla?
Då behöver rollspel spridas på andra platser och kanaler. Men vilka kanaler är detta? Jag är ute och spårar, inga klara svar men jag tror på ett fokusskifte.
Konkurrera med datorspelen är lönlöst. Det det ska vi inte ens försöka göra. Tricket är att fokusera eventuell marknadsföring på det rollspel kan erbjuda med som datorspel saknar. Det sociala, det kreativa. Med tanke på hur stort det är att göra egna banor och moddar till CS etc så borde rollspelens “gör det själv”-anda kunna vara lockande. Om man gör det rätt.
Det sociala och det kreativa är nog de stora poängerna med rollspel. Frågan är om detta inte också redan finns i den digitala världen.
En av de stora problemen med rollspel är att du måste få ihop massor med folk, samtidigt som att inlärningskurvan är för hög. Innan vi börjar spela och skapa måste krävs det väldigt mycket förarbete. Spridningseffekten av den kreativa produkten är också minimal, iaf i jämförelse med en mod till CS eller Minecraft. Den senare har jag förstått är en stor framgång hos yngre datoranvändare.
Å andra sidan tror jag att det analoga kan vara ett argument till föräldrar som vill att deras barn ska ta sig bort och göra något utanför datorn.
Men problemet kvarstår. Unga idag umgås på Internet, i brist på ungdomsgårdar och fritidsrum. De lär sig också av de vuxna. Hur många vuxna idag träffas och gör någon analog aktivitet tillsammans i hemmet?
Intressant disk – jag tycker som ni, att ett problem för rollspelen är att inte ens om det fanns el finns nybörjarvänliga rollspel så komemr det spela någon roll om det inte finns ett sätt att rekrytera.
Kanske man ska sikta på äldre, kanske “labeln” Drakar och demoner är en väg att gå. Kanske Sverok måste ut i skolor och fixa till det…
SVEROK är ett ungdomsförbund, vilket i sammanhanget innebär att den centralorganisation som finns för rollspel har sitt fokus på ungdomar.
I detta sammanhang är det väldigt problematiskt om målgruppen förändras. Om vi konstaterar att de som spelar rollspel är något äldre än tidigare borde också de bildas nya intresseorganisationer som ser till de behov och exponering som en vuxnare hobby eftersöker.
Angående SVEROK och skolor vet jag inte om det är så att en “rolig” hobby är något man gör i skolan, snarare bör det vara en flykt från skola.
Jag tycker labeln Drakar och demoner känns trött och tycker vi bör gå vidare. Man kan liksom inte omforma ett koncept allt för många gånger innan det känns dött.
@MJ
Ja – frågan som du ställer om vilken åldersgrupp vi siktar på är ju relevant, men det har väl visat sig att rätt många i Sverok är 20-25. Men siktar vi äldre, jag då är det en annan femma.
Ang skolan – så är de i mina ögon inget fel att lansera roliga hobbys som stimulerar inlärande – hade jag inte läst Expert och Gigant hade jag antagligen inte läst så mkt om mytologi, samhällsutveckling, religioner och liknande med lika stor intresse.
Drakar och demoner – tror jag är ett bra varumärke, och det finns roliga saker i alla de världar som gjorts – så det handlar väl lite om vad man tror säljer (oavsett grupp). Det kan låta tråkigt att snacka om sälj, men det är det som finansierar tryck och bilder – saker jag gillar 😉
Jag tror, på riktigt, att framtiden för DoD är ett generiskt regelsystem med ett fåtal officiella settings (som säljs separat). Samt givetvis en rejäl onlinenärvaro där det är lätt att sprida sitt eget innehåll.
@Magnus – jag tror du kan ha rätt, sen är det frågan hur setting ska utformas, för jag tror inte att det bara räcker med generiska regler ensamt (som jag skriver på Irrfärder, för någon sekund sen – typ).
Beror så klart på målgrupp, men den allra starkaste har iaf idag minst tid.
@kosta
Jag vet inte men jag känner mest att det är problematiskt att man blir utkickad ur SVEROK, eller snarare att det finns liten mening efter att man fyllt 25. Efter detta magiska år är det bara medlemmar i stora som finns kvar. Jag tror att det vore bra om det fanns en organisation som fångade upp rollspelare 25+.
Spel i Sverige är fortfarande så starkt förknippat med barn och ungdom, när realiteten är väldigt många vuxna som spelar spel, oavset om de är analoga eller digitala. Jag skulle gärna vilja tvätta bort barnstämpeln från spelandet som hobby. SVEROK hjälper inte till med detta.
Angående skolan så tror jag starkt på att använda rollspel som ett pedagogiskt verktyg i undervisningen. Det kanske är svårare att lansera kommersiella eller fritidsfokuserade rollspel i dagens hårt styrda läroplan?
@ Magnus / kosta
Om Drakar och demoner ska släppas igen, vilket jag inte menar är nödvändigt, så är det nog det absolut bästa lösningen. Enkla regler med tydliga sätt hur äventyr konstrueras. Jag gillar idén med separata officiella settings, då erbjuds först möjligheten att både leka mekano som Anders Blixt säger, men också att återuppväcka Ereb Altor, Trudvang och en ny värld som snart kommer att skrivas.
@MJ
Aha, är man utslängd efetr 25 – hade inte koll på det. Håller med dig, då – det kan behövas något, vet inte hur det skulle se ut dock.
Håller väl med om DoD – ska det släppas så bör det bli något enkelt men modernt med värld vid sidan, el olika världar vid sidan.
@ kosta
Man blir såklart inte utslängd men föreningen får inget bidrag för dig efter 25 års ålder. Alltså finns det ingen anledning att ha en förening om alla är över 25 år gamla.
Tidigare var det så att man fick en slags mängdrabatt vilket naturligtvis gör att alla konvent, lan-föreningar, lajv använder tvångsrekrytering till SVEROK vid anmälan.
Men jag menar att SVEROKs uppgift är att arbeta med spel ur ett ungdomsperspektiv. Vore det inte rimligt att också fanns en organisation som arbetar med att främja spel för äldre?
Svenska D&D kom ut för sent.. då hade Äventyrsspel snott den svenska marknaden. Dessutom var DoD mer barninriktat än D&D. Och vi lite äldre spelare körde på engelska.
Hade det kommit ut typ 83 hade det kanske blivit annorlunda.
Just det där med barninriktningen är en faktor i DoD:s stil som kanske har satt sin prägel på den svenska rollspelsscenen mer än man tänker sig. DoD tycks i ton vara riktat till folk i mellan- till högstadieåldern, medan AD&D verkar sikta några år högre, 15-18 typ. Har barnvänligheten varit positiv eller negativ för dess utveckling?
Just då var det nog en lyckträff. De prickade in en grupp som var lite gör gamla för att typ leka med HeMan-gubbar, men för unga för att köra moppa och dricka folköl. Plus att det just då inte fanns några attraktiva alternativ, om man inte ville börja samla frimärken eller bygga masonitflygplan eller vad man nu gjorde förr.
Sen undrar jag hur stor denna “barninriktning” egentligen var, och framförallt hur medveten den ursprungligen var från Äspels sida. Versionen från 82 känns ju inte överdrivet barnanpassad.
Intressant aspekt det här med DoD som ett mer barnvänligt spel och hur det kanske har format den svenska rollspelshobbyn.
Frågan om det som du säger verkligen var medvetet, kanske den lyckosamma lanseringen i leksaksbutikerna var en bidragande faktor till framgången. Produkten som sådan var inte lätt att först och verkligen inte barnanpassad snarare kändes dt spännande för att den var så komplicerad.
Tror det här är en viktig fråga när man frågar sig till vilka grupper ma ska rikta in sig på när man vill “återlansera” rollspel. I Norge exempelvis lanseras istället spel som Itras by som nybörjarspel. Visserligen Ole Peder Giaever är indieförfattare men i den lille boka om rollespill är fokus på just indien inte alls de spelen som det här diskuteras som nybörjarspel. Kanske allt började med DoD helt enkelt?
Har för mig Blixt har någonstans att en del av framgången berodde på att man låg nåra språket i svenska läroböcker, för grundskolan.
Det låter som en spännande analys varför skulle det vara en avgörande faktor och hur kan man i sådant fall påvisa det?
Jag skrev tydligt att jag inte vet det där säkert, men att jag gör ett rimligt antagande.
Lättlästa böcker som är väl korrade och redigerade har högre kvalitet än krångliga, tjocka böcker av någon som skriver hellre än bra. Och kvalitet säljer, även om det förstås inte är det enda eller ens starkaste säljargumentet.
@Mäster Johan
Håller med att något för äldre behövs, men vet inte hur det skulle se ut och om det ens skulle vara en riskförening. Hur tänker du?
På ett tankeplan ser jag ett behov, men det finns egentligen ingen realism i fråga. Men rollspel skulle behöva en lobby.
Svenskar över 25 är dessutom notoriskt obenägna att gå med i föreningar.
Det har du väldigt rätt i, därför är det mer en utopisk tanke än ett konkret förslag.
Jag har själv handlat mig många böcker under mina år. Började spela runt 2004 när jag på min trettonårsdag fick en bok av mina föräldrar. Att påstå att en sådan enormt verktyg för fantasin är utdött även i de yngre åldrarna är nog verkligen att dra det till sin spets. Helt dött kommer det nog aldrig vara och jag tror att även dagens ungdom har mycket att hämta i denna formen av sällskapsspel.