Helgen hetaste rollspelsdebatt handlar om rollspelens betungande, och/eller pressande, sociala avtryck. Upprinnelsen till debatten är en orakelartad debattartikel publicerad av Vincent Baker, kombinerad med en omfattande begreppsförvirring.
Filtrerad genom mig är grundtanken ungefär såhär:
Det finns olika designproblem som effektivt hindrar rollspelens tillgänglighet. Ett av dessa problem ligger i det sociala avtrycket, vilket kan förstås som växelspelet mellan leken/rollspelet och vardagen. Ett betungande socialt avtryck gör att varje spelare har möjligheten att förstöra för de andra genom att antingen inte dyka upp, eller genom att hämnas på spelare som inte dykt upp.
Säg att du och dina vänner ska spela Polaris. Spelet kräver exakt fyra spelare, och ni är exakt fyra personer. Problemet är bara att Berra ställer in i sista sekunden, vilket gör att ni inte längre kan spela spelet. Det betungande, eller pressande, sociala avtrycket uppstår när ni som är där gaddar ihop er och sparkar Berra ur gruppen, slutar ringa till honom eller tråkar honom nästa gång ni träffas för att han är en svikare.
Säg istället att ni spelar D&D. Spelet kräver inte exakt fyra spelare, så det gör inget att Berra inte kommer. Eftersom han ofta är borta och ni inte behöver vänta på honom kör ni utan honom flera gånger. Det betungande/pressande sociala avtrycket uppstår när ni som varit med hela tiden gör klart för Berra vilken belastning för gruppen hans gubbe är, eftersom den är level 3 och värdelös medan ni andra är level 7 och svinbra.
Så för att komma runt detta problem, blir den naturliga lösningen antingen a) att Berra får levla ikapp; eller b) att varje ny level inte gör din gubbe bättre, utan bara kvalitativt annorlunda. Du kanske har blivit baronessa eller fått en flygande matta vilket förstås är svincoolt, men i en specifik scen är du inte behjälpt av detta på samma vis som av 40 HP mer.
Nu uppstår förstås ett nytt problem. En snabb titt på MMO, och andra, dator-rollspel ger vid handen att många finner en tillfredsställelse i att rollpersonen blir bättre med tiden. Så hur gör man?
Hur balanserar man så att ingen kommer ikläm, men alla finner det motiverande att fortsätta?
Är det ett vanligt fenomen att spelare som missar ett spelmöte eller två känner att han hamnar i kläm?
Personen har väl ändå valt att missa spelmötet?
En sak som händer i MMO världen är ju att om du springer med någon som är 40 levels högre än dig så får du mycket mer exp än han. Vilket gör att du kommer ifatt honom. Sen finns massor av olika begränsningar för det här i MMOs så att man inte ska kunna bli “Power levlad” som det heter på swenglish.
Jag vet i ärlighetens namn inte hur vanligt det är. Men i level-fokuserade spel blir det ett reellt problem när någon ligger flera levels bakom.
Som anekdotisk bevisföring kan man påpeka att det verkar vara ganska vanligt att modifiera XP-systemet.
En variant på att powerlevla (eller det kanske är samma sak, jag är värdelös på MMOs) är att man får en tillfällig bonus av att pola med någon som har högre level. I Age of Conan fick man en rejäl höjning av HP och grundskada, vilket gjorde att man kunde vara med om samma strider som ens höglevlade kompis. Däremot fick man inte tillgång till de bonusförmågor som är kopplade till nya levels.
Men power-levling, eller någon form av välkommen tillbaka-gåva, skulle absolut vara ett sätt att motverka den sociala påfrestningen.
Det behöver inte alltid vara ett aktivt val att missa ett spelmöte. Jag upplever absolut att man som spelare kan känna sig bortkopplad och osynk.
Ett problem med att bli power lvlad är att man helt enkelt inte upplever storyn likadant. I ett MMO handlar det om att nå max lvl så snabbt som möjligt för att få göra det roliga som finns där. I ett rollspel är själv resan dit själva spelet. Så att snabbt hoppa upp massor med lvls skapar karaktärer som inte får en naturlig utveckling. Det är ett problem, som inte heller kanske alltid går att lösa.