Tankarna kring Svavelvinter fortsätter. Jag har skrivit en del om världen men nu till det kanske mest spännande i spelet nämligen reglerna. Svavelvinter är ett rollspel som är tänkt att spelas som karaktärsdrivet ensemblespel. Deltagarna intar sig rollen som varelser styrda av skuggmakter. Deras handlingar och mål påverkas delvis av sina mästares vilja, en vilja styrd av en annan deltagare. Detta är sessionernas främst drivkraft, visserligen finns det en spelledare, vars roll är att problematisera, utmana, beskriva scener och iträda sig rollen som bifigurer. Det är inte riktigt den traditionella rollen som spelledare, målet är inte att berätta en historia utan istället styra spelet mellan karaktärerna. Reglerna är enkla i sitt grundutförande, ladda gärna ner snabbreglerna från Fria Ligans som är utmärkta för att testa hur spelets regler är. De lämnar sig också bra för ett spel där relationen mellan karaktärerna är det som är fokus. En viktig aspekt är också att strid inte skiljer sig från andra typer utav konflikter.
Detta är grundreglerna, men när vi lägger på de avancerade reglerna som också upptar en avsevärd del av boken ändrar spelet karaktär. Nu antar spelet istället mer formen sv ett traditionellt rollspel som i stort mer påminner om andra svenska föregångare. Här får varje förmåga speciella regler och undantag. Här får också strid mer fokus med regler för både bataljer, sjöslag och belägringar. Svavelvinter blir här ett traditionellt rollspel. Svavelvinter har denna dubbelhet mellan enkla regler för ensemblespel och avancerade för traditionellt spelledarledda äventyr. Jag har ännu inte testat reglerna men det är en nog både en svaghet och fördel att spelet innehåller två olika spelstilar. Hur förhåller man sig till detta som grupp? Det har nog att göra med spelgruppen och vilken relation man har till Svavelvinter sedan tidigare. Som en spelare med tidigare erfarenheter av Trakorien måste det vara spännande att uppleva en maktkamp i en värld som gruppen känner så väl, samtidigt som många äldre spelare är intresserad av att spela Svavelvinter med traditionella regler. Personligen föredrar jag det enklare grundutförandet, här kan karaktärerna få det fokus som krävs för det relationsspel som Svavelvinter är tänkt att vara.
Det återstår att se om spelet mellan karaktärer och skuggmakter håller som verktyg för berättandet eller om gruppen faller in i mer traditionellt spelande. Det är säkert möjligt att också växla mellan dessa spelstilar. I huvudtaget kan jag inte riktigt bestämma mig om det bra eller dåligt att spelet kommer med två regelsystem. Det kan skapa en känsla av ängslighet där spelet inte riktigt vad den vill, samtidigt som det också kan erbjuda valmöjligheter för läsaren. Principiellt uppskattar jag också försöken att försöka etablera bryggor mellan olika typer av rollspelare och generationer. Därför är Svavelvinter ändå ett bra försök att skapa ett svenskt hybridspel, där flexibiliteten står före ideologiska betänkligheter. Min förhoppning är att Svavelvinter kan bli ett svenskt rollspel som både kan introducera äldre spelare till nya sätt att rollspela samtidigt som det kan få yngre spelare att uppleva den värld som varit älskade av äldre generationer.
Vi konverterade rollpersoner från ett helt fritt system till Svavelvinter, så vi började inte med några skuggmakter. Vår sl har kört mycket på att vi samspelar äventyren. Det kan tillexempel finnas rum och andra platser som han helt lämnar upp till oss att beskriva. Om någon vill flika in med någonting i handlingen så kan det också gå bra.
Han har börjat varje äventyr med en kort liten historia som har med vad vi håller på med att göra. Ofta förstår man inte riktigt , men det är bra och sätter stämning. Kan vara något som hänt för länge sen eller någonting som någon helt annan upplever på en för oss okänd plats.
Han kan även ha mellansekvenser som summerar ihop vad som håller på att hända runt omkring oss. Återigen så kan det vara saker som våra Rp inte kan veta om, men som sätter en bra, filmisk stämning. Tänk er mellanspelen med dom många rutorna i bilden på TV-serien 24.
Vi kör sjukt mycket på att spela roller nu för tiden. Skådespel och filmisk dramaturgi. Som Noir var tänkt att vara. Svavelvinter underlättar sjukt mycket att just kunna spela sin karaktär. Min Rp Finn är en missfostrad, gniden oppurtunisttjuv med megalomani. Mycket av det han gör blir bundet till hans öde och hans förbannelse. Öde: Att bli den mäktigaste mannen i riket. Förbannelse: Girighet.
Vi har pratat om att föra in skuggamkterna och vi får väl se hur det blir nu på lördag.
Vi kör inte i Trakorien utan i en egen värld.
Intressant iakttagelse att bruket av tillvalsreglerna leder till ett mer traditionellt spelande. Det är inte tänkt att vara ett nödvändigt samband – tanken är att man ska kunna plocka de tillvalsregler man gillar även i karaktärsdrivet spel – men visst, att köra med enbart bassystemet lännar ju maximalt utrymme åt karaktärerna och deras samspel. Tanken är att varje spelgrupp hittar en nivå man är bekväm med.
Om det är klokt eller inte att försöka inrymma flera spelstilar i ett och samma spel är något jag har grunnat mycket på! 🙂 Svaret har vi fortfarande inte – men det tycks som att hyfsat många svenska rollspelare från en bakgrund i mer traditionella spel via Svavelvinter nu provar på en mer karaktärdriven spelstil. Och det är ju kul, ett av målen med spelet är att bidra till att överbrygga klyftan mellan “trad” och “indie”. Från indiehåll tycks dock intresset än så länge vara mer begränsat…
Min tanke om tillvalsregler är att man antingen undviker dem helt eller köper rubbet. Det blir liksom allt eller inget, som jag ser det.
Jag kan också tänka mig att i Svavelvinters fall är det mer så att personer som tidigare spelat Svavelvinter nu testar med nya regler, än att nya rollspelare intresserar sig för världen. Jag tror snarare de testar reglerna med en egen settning.