Vi har börjat spela Mutant Undergångens Arvtagare igen. Senaste vi träffade våra tappra zonfarare stod de på randen till Elysium 4 redo att stiga ner i djupet. Det var kanske tre år sedan och nu är vi här igen. Innan vi körde igång igen pratade vi lite om vad som hade hänt och konstaterade att det var säker fem-sex år sedan vi påbörjade “den stora kampanjen”. Det var nästan ett decennium sedan vi påbörjade resan som till sist fick oss att lämna tryggheten i Prebenhus. Det intressanta är hur vi som spelare har förändrats och hur mycket som ändå finns kvar. När vi åter tar fram våra karaktärer Leo Lagun, Gabriel Bartholome, PlåtNiklas och Nikandor Tut är det lite som att komma hem. Vi får följa med på en resa och återse dem igen och uppleva något nytt men framförallt får vi prata gamla minnen. Vi har redan avhandlat den ödesdigra julen då grodkusinerna blev fastbundna i granen, om tävlingarna med Grov-Doris, om när vi startade bageri i Nordholmia och alla märkliga möten på Järnbanan. Som vanligt står cigarrfabrikör Pappa Preben i centrum och innan kampanjen är slut kanske vi återigen får se ett upprivet gräl mellan de två bröderna om deras imposante far.
Något annat som slagit mig såhär i efterhand är hur “nya” Mutant till så stor del består av stämning och miljö och så lite system. Det finns egentligen ingenting fantastiskt eller speciellt bra med reglerna utan de är mer ett nödvändigt ont för att presentera en galen, fantastiskt och finurlig värld som Järnringen kokat ihop. Utan den där berättelsen är spelet absolut ingenting. Hur viktigt är egentligen regelsystemet?
Jag ser också spelet stora styrka i referensspelandet. Det är just detta som gör spelet överlägset som svensk postapokalysm. Den möjliggör för Mutant att på ett bra sätt peka på märkligheter, konflikter och problem i vår nutid som rollspelet på ett enkelt och intressant sätt kan behandla. Det gör Mutant inte bara till ett stundtals igenkännande och roligt spel utan också ett spel som kan behandla stora frågor utan att kännas pretentiöst. Precis som bra science fiction bör göra. Utan dessa nutidsreferenser skulle spelet endast kännas som en försvenskad piratkopia av valfritt engelskt postapokalysm spel.
Kampanjen Undergångens arvtagare tycks inte vara något mästerverk ur ett designperspektiv. Utan är istället en fantastisk berättelse med ett av Rollspelssveriges starkaste persongallerier. Men att leverera den som spelledare och ge spelarna en 100%-ig upplevelse är inget för de svaga. Är det Sveriges bästa rollspelskampanj? Ingen aning vi får se när den är klar om sisådär ett decennium.
Om ni vill läsa mer om hur Mutant bör bli i framtiden, kan man läsa våra tankar från november 2011, i Mutant två vägar att gå. Detta var naturligtvis innan Mutant År Noll lanserades, men än så är idéer fria att stjäla.
En av det mest påtagliga sakerna av att vara i Elysium 4 är att det känns som att vi är väldigt långt hemifrån, och ibland kommer stygn av hemlängtan. Kampanjen är asbra, men det mest minnesvärda har varit den märkliga kombinationen av vardagsbestyr och äventyrande. När man slutar spionera på de mystiska typerna för att man ska köpa julklappar istället. Eller när man åker ut för att samla hummelkungshonung till en efterrätt och sätter mordgåtan åt sidan.
När jag åter höll rollformuläret i händerna såg jag att jag pantsatt min saxofon i klagomåla (eller nåt liknande) och plötsligt kändes det som att vi borde skita i att utforska elysium och åka dit och lösa ut den…
Ja, vi har vart väldigt fokuserade på att göra oss hemmastadda, även när vi vart långt från Prebenehus. Det känns som att det är en liten svaghet att vi inte har kunnat flytta in i en liten lägenhet i elysium 4 och kombinerat enklav-crawladet med heminredning, tebjudningar och vedhuggning.
Exakt så kände vi när det begav sig. De små detaljerna och lättnaden när rollpersonerna fick ha lite vardag. Pirit var för mig den definitiva höjdpunkten. Och när min rollperson arbetade sig upp från diskplockare till att faktiskt ha nycklar på något fik var segerns sötma enorm.
När vi i ett senare skede maskerade vårt bepansrade fordon till ett gatukök för att alltid ha det nära till hands kände vi oss som genier.
Ni var genier!
Vi ser slutet på vår egen UA-kampanj som vi drog igång hösten 2003 med Vid regnbågens slut. Det är bara sluttampen kvar på sista deläventyret i Hindenburg-boken.
Jag tycker det är helt makalöst vilken rik värld det är som Järnringen skapade. Precis som ni säger, skulle det kännas helt adekvat att enbart spela något slags vardagsliv och ändå ha en långt mycket mer tillfredsställande spelupplevelse, än i många andra spel med mer spektakulära ingredienser. Forumet var också en guldgruva att ösa ur när det begav sig. MUA inbjuder verkligen till att själv beskriva sitt eget lilla hörn i spelvärlden. Det behöver inte vara mer än ett gatukök i Hindenburg eller en liten affär som säljer matvaror baserade på barrber i Pirit.
En liten kommentar angående EIV: Jag tyckte det var svårt som SL att förmedla storheten av anläggningen till spelarna. Det blir liksom för mycket. Jag _tror_ det vore bra om SL gjorde en noggrannare beskrivning av ett mindre område som spelarna kan utforska mer på djupet, istället för att man måste vara all over the place hela tiden. Hur som helst, ni har något stort att se fram emot!
Jag kan inte mer än instämma i att Järnringen lyckats skapa en av de bästa miljöerna att spela rollspel i. Det är väldigt få spel där man faktiskt kan tänka sig att äventyrandet utgår ifrån någon slags vardag.
Jag gillade Elysium 4 för att det verkligen är en dungeon! Också blev det ett väldigt fin brytning i stämningen vilket jag uppskattade. Vår SL har hanterat det på ett ypperligt sätt och egentligen har mycket vår upptäckarlust fått styra vad vi fått uppleva nere i djupet. Men det blev både en resa bakåt i tiden, in i våra sinnen och absolut det mest farliga våra zonfarare fått uppleva.
Coolt! Det är alltså inte bara jag och mina kompisar som fortfarande spelar detta! (Säger jag nu om en 2 år gammal post.)
Jag har precis skapat en egen spelledarskärm som jag tyckte blev för bra för att inte dela med mig av, så här får ni av mig: https://drive.google.com/open?id=0B3BZHToMtEqUUDBtUzNnQXhlazQ
Den är baserad på den reviderade utgåvan och är anpassad för amerikansk standard-papper, landscape. (För köper man en färdig custom-DM-screen på nätet så är dom alla i amerikansk standard av någon anledning.)