Vi fortsätter att titta på kampanjer, denna gång med en Drakar och/eller Demoner special.
Den Svarta Solen (Drakar & Demoner 6+)
Att jättekampanjen till Drakar och Demoner är kompatibel med version 6, 7/Expert och Trudvang beror inte på bakåt och framåtkompatibilitet utan på att man var jävligt sugen på att ge ut nya versioner av regelsystemet. Resultatet är en kampanj som mer känns som fyra äventyr med samma tema än som ett långt sammanhängande äventyr.
Problemet med ondskefulla gudomar som ska materialisera sig och nu jävlar gäller det att några hjältar tar tag i saken är att det funkar dåligt i långformat. Det blir lite som pojken som ropade varg – vaddå igen? Dessutom uppstår den gamla vanliga inflationen, den här gången har gudomen fyrahundra KP och rider på en björn. Vassarunurå?
En annan sak som rent hantverksmässigt är dålig är att mittenäventyret (Eldsjäl) förutsätter att rollpersonerna kommer dö. Sånt tar lite udden av kampanj-känslan.
Rent subjektivt är kampanjen dock helt ok, eftersom det ger alla miljöer man är sugen på i DoD och dessutom några miljöer som känns fräscha. Dessutom är det schysst att kampanjen börjar och slutar på samma ställe, och att det faktiskt finns en drake. Demonen uteblev dock som vanligt. Generellt sett verkar det vara svårt att få äventyr som innehåller både drakar och demoner, kanske för att de har olika habitat. Ett förslag för framtida utgåvor vore att istället kalla spelet Drakar och/eller Demoner, för att minska pressen.
Handelsfursten/Härskarserien (Drakar och Demoner cirka 91).
Handelsfursten-serien har jag nästan inga minnen av alls. Det enda jag minns är att äventyret börjar med ett svek som är så uppenbart att man ser det komma på en miljon mil, men är så rälsat att det inte går att undvika det. Sen straffas man för att man spelar med att frysa i en skog en vinter. I stolt svensk tradition börjar äventyret med att förklara exakt hur hela händelseförloppet kommer gå till, vilket per definition är dåligt.
Att jag minns så lite av handelsfursten beror på tre saker. För det första har handelsfursten-sviten de kanske mest missvisande omslagen av alla äventyr jag spelat. Hade omslaget istället föreställt några tjocka köpmän hade jag säkert tyckt det var bättre. I varje fall hade det ökat chansen att minnas vad ävantyren handlar om. Nu tänker man bara “Jaha, det är det där äventyret när nån hade spänniga muskler och en kvinna behövde räddas och jävlar vad ointressant” och man har bara fel om den första biten. För det andra är det något med innehållet som gör att det känns lite som fan-fiction till svavelvinter. Och för det tredje utspelar sig den sista delen i INFERNO, så att glömma bort den är lite som en skyddsmekanism som hjälper en att fortsätta ha fantasi kvar.
Svavelvinter (Drakar och demoner, olika)
Kanske var jag för ung och dum, kanske var jag inte tillräckligt.
Jag har en pärm i min hylla som innehåller alla handouts till Svavelvinter. Eller handouts och handouts, kopierade delar av boken som jag förväntades läsa av min spelledare för att jag hade bildningsfärdigheter. Sen gick vi aslänge på en isvidd och folk hade namn som inte verkade passa ihop med varandra. Sen blev den tongivande spelaren kristen och ville att hans rollperson skulle dricka varm choklad och mysa i filtar. Sen splittrades spelgruppen.
Det händer att min sambo tittar mig i ögonen och säger “lovar du? på heder och samvete? säg att du svär! säg att om du ljuger kommer alla dina spelmöten från och med nu vara att hur kul de andra än har kommer du bara få försöka torka ved på en evig glaciär”. Jag lovar.
Bortsett från dessa eviga minnen, är konflux-sviten höljd i dunkel för mig. En bidragande orsak är att jag var tråkigt seriös när jag var liten. Svavelvinter-världen med sin bisarra och fryntliga blandning av högt och lågt framstod för mig som alldeles för Pratchettsk, vilket jag inte alls uppskattade vid den tiden. Dessutom var konflux-sviten bland det sista jag till Expert/’91. Vid det laget framstod alla äventyr som likadana rädda-världen-historier (vilket – lets face it – många av dem var), vilka alla presenterade ett hörn av Ereb Altor som inte i det minsta verkade hänga samman med de delar man tidigare utforskat. Drakar och/eller demoner hade helt enkelt blivit som Kalle Anka, statiskt och förutsägbart. Jag tror faktiskt konflux-sviten var det sista jag spelade, innan jag gav bort mitt Drakar och Demoner till brorsan.
Som man kan förstå är det alltså svårt att ge en rättvisande bild av Svavelvinter och dess följe. Äventyrsserien innehåller ett antal originella miljöer och idéer, vilket är objektivt mycket bra. Däremot tyckte jag – åtminstone då – inte särskilt mycket om dem, vilket förstås är subjektivt dåligt.
Den som har klarare minnen får gärna fylla i – antingen genom att skriva en kommentar nedan eller genom att maila mig på olav kanelbulle boningen punkt org. Jag är främst intresserad av en analys av vad som är bra eller dåligt i struktur, presentation eller spelad upplevelse.
Själv uppfattar jag Konfluxsviten, och i synnerhet Svavelvinter, som en av de bästa kampanjer som skrivits. Har skrivit många inlägg kring detta tidigare, men sammanfattningsvis så avfärdar jag analysen att det egentligen bara rör sig om en samling “grottkräl”.
Att Svavelvinter utspelar sig på en isolerad, outforskad och karg plats fångar genast mitt intresse. Startläget är att man ankommer Arhem/Marjura som resenärer vilket beskrivs på ett målande sätt. När man väl klivit iland är friheten stor staden är utformad som en sandlåda med båda öppna och dolda motsättningar (rika trakorier, fattiga marjurer, urbefolkningen kvuver, shagulitambassadören, lönnmördaren Tobik, slavdrivarna från svavelträsket som trakasserar gycklaren Moska och ankorna, dvärgarna som blivit förbjudna att närma sig sin gruva etc). När RP sedan börjar rota runt i intrigerna (gravskändning i Cruris gravfält, konflikt med shaguliterna vid Kmordahelgedomen på Biletand, intrång i den avspärrade gruvan och slutligen anfallet mot Järntornet) så riskerar de att få fiender inom den korrupta administrationen och hamna i träsklägret, men kan också få allierade i form av kmordaprästinnan Perrima och motståndsrörelsen. Varje äventyrsdel väver på ett snyggt sätt ihop sina händelser med konsekvenser i kampanjens helhet. När Crurernas konung därefter vaknar ur sin förtrollade sömn för att återkräva sitt svärd och sitt rike så startar en oundviklig nedräkning som påverkar hela äventyret. Äventyrets avslutning är i sig själv är något underligt och kanske aningen tråkigt, men tillsammans med de följande kampanjdelarna så blir även det bra.
Vår spelgrupp spelar just nu O4Ö och har även jättekul med det äventyret. Ser även fram emot Kristalltjuren som jag har omarbetat lite för att bättre funka med romanerna. Till sist avslutas hela kampanjen där den började, och man får återse en mängd SLP´s som nu utvecklats på olika sätt vilket gör kampanjen ännu mer levande. Sen tycker jag, precis som du själv nämner, att det är trevligt att cirkeln sluts genom att avsluta där man började.
(Analysen “grottkräl” kommer förövrigt inte härifrån utan är något jag läst på andra ställen.)
Bra och utförligt.
Att knyta ihop säcken på samma plats fyller mina kriterier på “objektivt” bra, liksom intriger på flera nivåer.
Finns det något i äventyrens upplägg eller presentation som vi bör ta med oss och använda i egna äventyr, typ en smart lösning för att underlätta glädje och öka spelighet?
Finns det något som åldrats med mindre värdighet, som man kanske idag skulle gjort annorlunda (förutom, i mitt tycke, att frikoppla Konfluxen från Ereb vilket redan hänt av IP-rättsliga skäl)?
Lite osäker på om du menar ta med sig generellt till vilket äventyr som helst eller att ha med sig när man själv spelar Konfluxsviten. Generellt är det såklart det vi pratar om med intriger på flera nivåer, att sluta cirkeln genom att återvända till utgångspunkten som sedan sist förändrats märkbart, att sandlådor blir bättre (tror jag) när de är isolerade som Marjura.
Om vi pratar om att ta med sig specifikt till en egen Konfluxkampanj så har jag själv arbetat mycket med det eftersom min egen kampanj tog form efter att jag läst romanen Svavelvinter där det finns väldigt många intressanta vändningar baserade på samma setting. För egen del rensade jag från början mest bort Ereb Altor-kontinenten och ankorna (detta var nog ett bra tag innan Svavelvinter RPG kom på tal), men idag hade jag skalat bort samtliga DoD(Tolkien)influenser (dvärgar, alver, orcher, resar), satt upp ett “skuggspel” kring stadsdelarna i Arhem, låtit SLP´s bli rollpersoner eller i vilket fall syltat in RP i intrigerna mycket djupare än att vara äventyrare på skattjakt. Gärna också vävt in twisten med munken Abenazer, släppt lös RhabdoRana och intriger med shaguliter, slavar, kvuver och trakorier.
Som Tomas också nämner så är O4Ö problematisk att man ofta som RP missar de häftiga händelserna. Detta håller jag på att råda bot på i den egna kampanjen där t.ex. förljusningen av Stegos är tänkt att initieras av en RP, som i romanen “Slaktare små”, Ransards invasion har vi haft med i skuggspelet, men hoppas få med det i Gröna Ögat, möte med Ebharing och Ghumgakk i Grå Hallarna etc. Har dessutom länkat in släktband mellan en RP och shaguliten Gobrugda, smittat samma RP med Remuntras vansinne, slitit in en RP i Bythos via en magisk spegel, etc etc. Har även etablerat många platser och personer från O4Ö innan äventyret med hjälp av små mellanspels-äventyr. Det är en viss charm i att spelarna suckar och beklagar sig när de inser att de t.ex. måste tillbaka ut i Sumbraträsken för att finna Manghalde. 🙂
Något som inte åldrats med värdighet skulle förövrigt kunna vara den explosiva kaststjärnan som återfinns i kmordahelgedomen (och senare en likadan i Krau-Ki). Kaststjärnor är helt enkelt för hårt knutet till 80-tals karate/ninja/kung-fu/samuraj-vågen.
Håller med Henke om att Svavelvinter är en briljant modul, precis av de skäl han nämner. De andra delarna är också bra, men helheten känns lite spretig. O4Ö är kul med häftiga karaktärer och miljöer, men lider av att RP inte får vara med där det häftiga händer: förljusningen av Stegos, Ransards invasion, osv. Kristalltjuren är härligt urflippat men aningen svårspelat (skulle jag tro – jag har aldrig spelat det!) Femte Konfluxen skulle dock kunna bli enormt coolt som final. Gillar också att man återvänder till platsen där allt började.
Ärligt – jag gillade verkligen Panderalia-trilogin – väldigt venetianskt, men sjysst fantasy ed flygande skepp, vulkanöar, och demoner som fan 🙂