Coriolis är jättetufft. Det är mystik och spöken och mellanöstern och ubåts-rymdskepp och generationskryssare och rymdkatedraler och allt det där. Samtidigt är det Sveriges kanske sämst genomförda idé. Ett problem är regelsystemet. Genom att vända på den svenska korv-och-potatismekaniken “slå en t20 under värdet” och förvandla den till “slå två t10 + värdet över en svårighetsgrad” blev regelmekaniken inte bara mer komplicerad utan också påtagligt mycket sämre. Nu har du inte bara oddsen emot dig: SL måste också sätta godtyckliga svårighetsgrader som förtar spänningen.
Men den historiskt dåliga regelmekaniken är ändå bara en parentes i sammanhanget. Trots allt behöver regler inte vara särskilt bra. Det räcker att de fungerar hjälpligt. Nej, boven i dramat är rollformuläret och färdigheterna. Social vetenskap? Beteendevetenskap? BAM! Man blir direkt osugen att spela spelet.
Coriolis färdigheter är misslyckade på två plan. För det första är de pedagogiskt misslyckade. Knappt någon av färdigheterna förklarar sig själv. Vad ligger i övertala som inte ligger i förhandla? När kan jag använda manöver och när är rörlighet mer passande? Ingen vet.
För det andra är färdigheterna settingmässigt misslyckade. Ingen av färdigheterna väcker fantasin. Vad ska jag med Ingenjör eller Naturvetenskap till? Är min rollperson en svintuff rymdarab eller en KTH-student?
Regelsystemet har fått mycket, och befogad, kritik för att det är dåligt. Jag tycker det är mycket värre att det är oinspirerande. Den stora utmaningen för Fria Ligan och deras nya regelsystem blir just detta: att fånga Coriolis stämning och spännande värld istället för att motarbeta den. Det nya regelsystemet måste andas äventyr och rymdaraber. Det måste erbjuda mindre torra färdigheter och mer mystik. Den värld som målas upp är inte särskilt hård, så varför ska färdigheterna vara hårda? Istället bör de fokusera på “sense-of-wonder”. Känslan av att vara liten och obetydlig i ett mörker som är så evigt att alla stjärnors ljus inte lyckas fylla det. Känslan av att ha lämnat sitt hem för så länge sedan att det är omöjligt att vända åter. Att försöka karva ut en ny civilisation ur spillrorna av en gammal: inte för att allt är försvunnet utan för att det mesta är kvarlämnat någonstans dit ingen hittar, av anledningar ingen minns. Känslan av att ha lämnat jorden för att komma himlen närmare. Att ikonerna lever här, andas tomhetens stjärndamm. Diaspora-drömmar om en försvunnen värld. Rädslan att verkligheten aldrig kan mäta sig med drömmen. Mustiga äventyr och legender. De förstkomnas visdom mot de senkomnas teknik. Det finns verkligen hur mycket som helst att hämta i världen.
Sammanfattningsvis är Coriolis en bra idé men ett defekt rollspel. Det rymmer stor potential och många goda idéer, men allt skäms av ett historiskt dåligt regelhantverk. I sin nuvarande skepnad är spelet knappt värt att spela.
Jag har höga förhoppningar på den utlovade regeluppdateringen.
Haha – du landade på saker som vi diskuterat och haft olika åsikter om – men det lär sluta som du vill – mer setting inbyggt i reglerna och död åt färdigheternas namn (även om jag inte störde mig så mkt på dem).
Sense-of-wonder är annars det som jag och Nisse älskar – det är därför LMB är som det är och Mahanjis Väktare råkar sluta i en öppen cliff-hanger 🙂
Jag håller med dig om att Coriolis regelsystem är dåligt och klumpigt men färdigheterna är det som gör att jag blir sugen på att spela. Det är provocerande med alla dessa högteknologiska världar som har en humaniora och samhällsvetenskap som ligger på medeltidsnivå. I Coriolis finns en ambition att visa att det faktiskt finns ett annat tänk i världen än vapensystem och rymdstrider. Dessutom bör väl varenda ”rymdarab” med självrespekt kunna både sin naturvetenskap och sin ingenjörskonst. I en värld dominerad av rymdresor är det färdigheter som är a och o för överlevnad.
Valet av namn kan säkert diskuteras, men valet av vilka färdighets som finns har jag aldrig stört mig på, iaf.
Intressant ämne detta! Jag ska försöka mig på att förklara hur jag tänker. Färdigheternas namn stör mig galet mycket, därför att de är så otroligt akademiska. Den värld jag ser i Coriolis är inte så fäst vid formella utbildningar, utan de tar sig andra former än att följa något slags Erasmus-system. Istället är det ett samhälle där muntliga och akademiska kunskaper möts. Även om alla behöver kunskaper i behöver man inte kalla det så utan kan ta sig mer ritualistiska former.
Det är otroligt viktigt att färdigheter och attribut förmedlar den känsla man vill att spelet ska förmedla. Om Coriolis var ett spel som var mer hard-sf eller star trek, så skulle jag kanske hålla men nu behövs det mer färdigheter som förmedlar de muntliga traditionerna från de förstkomna. Jag tycker tyvärr att Coriolis istället förmedlar väldigt mycket vapensystem och rymdstrider och mindre av det andra. Texten i boken förmedlar kanske just annat men själva reglerna fokuserar på en enda sak.
En fråga är om man får kalla färdigheter för mer tematiska namn, eller om det endast förvirrar?
Jag antar att mans er olika saker och det akademiska kan lika gärna vara skillnaden mellan de förstkomna och zeniterna – men det hindrar inte att namnen är bättre 🙂
Tittar man på reglernas fördelar finns det tex en om högre läroverk (Akademisk Examen) och vanlig Examen men namn ställen som Ahlams kurtisanakademi, Bulletinens propagandlyceum, kolonialagenturens högre läroverk, Stiftelsens Ingengörskollegium (Akademiska) och Pariatets medicinakademi, Rättskiparnans kriminaltekniska isntitur, Legionens stridsskola som vanliga Examina.
Så det handlar kanske om en egna visioner om vad Coriolis ska vara, eller borde vara.