Igår satte vi igång att spela Achtung! Cthulhu – andra världskriget och utomvärldsliga fasor. Vårt första uppdrag blev att bege oss in i det ockuperade Tjeckoslovakien, etablera kontakt med en lokal motståndscell och (troligtvis) storma ett nazi-fort där fruktansvärda experiment äger rum. Det var Chance, professorn, Farnsworth, fixaren, Killarney som bara hade två färdigheter, och Nummer Fyra, infiltratören som kanske var en flicka och kanske var en pojke.
Som de sanna pionjärer vi var skulle vi ta oss in med fallskärm och ut… tja, någon sådan plan fanns inte riktigt. Väl på marken började ett försiktigt smygande, som dock snabbt upphörde när korpral Farnsworth öppnade automateld mot några tyskar i en glänta och sprängde två motorcyklister med en handgranat. Medan detta rådiga ingripande pågick stod vi andra och missade våra slag. När sedan larmet började gå fanns bara en sak att göra: fly ut i skogen! Ungefär här gick två saker upp för oss: det vara bara Farnsworth som kunde smyga och skogen som vi befann oss i var inte mycket mer än en dunge. Självmordspillrena åkte fram – aldrig skulle de få oss levande!
Genom en mirakulös tur lyckades vi dock gömma oss, och självmordspillren pillades ned i sina behållare för framtida användning. När morgondagen kom och tumultet hade lagt sig en smula, gav vi oss ut och rekognoscerade. Vid midnatt skulle vi möta en kontakt på puben, och var kan en britt känna sig mer hemma? Således gick vi på puben. Ungefär här gick två saker upp för oss: det var bara Chance och nummer Fyra som kunde något annat språk än engelska och Killarney gick så långt som att inte ens kunna tala engelska. Därför blev det en mycket svettig scen när en tysk officer kommer in på puben och slår sig ned vi vårt bord. Det är Chances amerikanska bordsskick som lockat dit honom. Chance har dock ett ess i rockärmen. Efter den förra striden kom Chance över ett tyskt anteckningsblock, där en SS-kapten plitat ned en dikt om Tysklands storhet och de sublima känslor som landet frammanade i hans hjärta. Således hävdar Chance att han är en hobbyförfattare, och reciterar poemet. Det han inte hade räknat med var att den numera döda SS-kaptenen var så stolt över sitt alster att han redan deklamerat det för de flesta i armen. Nu fanns det bara en väg ut. Våld! Alla satt förstås med dragna pistoler under bordet, så alla skjuter och träffar varandra. Killarney skjuter nummer Fyra, nummer Fyra skjuter officeren, officeren skjuter Chance, Chance skjuter på måfå ut i folkhavet och Farnsworth brottas med en soldat. Återigen ljuder larmet, kontakten ger oss en mörk blick och försvinner ut i natten, medan vi söker skydd i en närbelägen källare. När stöveltramp och skottlossning hörs utanför blir det mer och mer osäkert om vi faktiskt kan hjälpa den lokala motståndsrörelsen, eller om vi snarare kommer knäcka den genom att ständigt dra uppmärksamhet till oss. Självmordstabletterna i sina hylsor tynger i fickan.
