Sedan de första dagarna vid rollspelsbordet har vi nog alla spenderat den största delen av vår tid i fiktiva världar. Miljöer som rollspelskonstruktörerna själva har skrivit och hittat på med egna länder, religioner och naturlagar. Fördelarna med de fiktiva världarna är naturligtvis att man kan forma den efter ens egen nyckfulla fantasi utan några som helst hinder. Om man vill uppleva en fantastisk och omöjlig värld finns här allt att önska. Det handlar naturligtvis främst om eskapism. Drömmen om en annan värld som skiljer sig från vår egen.
Det som är tankeväckande är att dessa fiktiva världar inte alltid är så fantastiskt annorlunda än vår egen värld. Anledning är att vi som spelare gärna ser en logisk värld som följer våra egna naturlagar och hierarkier. Det innebär att de dessa fantastiska miljöer ofta ser mer eller mindre ut som plagiat på vår egen värld. De blir statiska pastischer av Europas medeltid med påvar, feudalherrar och korståg. Jag tror det beror på att det är svårt att fantisera ihop en helt unik värld, vi är människor och våra intryck kommer från vår egen världs referensramar. Problemet med de fiktiva världarna är deras brist på logik när de ändå försöker följa vår egen världs regler och lagar. Känslan och närvaron försvinner när spelen tappar i trovärdighet.
Det innebär också att vår egen historia ofta erbjuder mer fantastiska händelser, personligheter och miljöer än vad rollspelens fiktiva världar kan erbjuda. Jag menar t.ex. att de svenska fiktiva spelvärldar som Ereb Altor, Mundana, Gondica, Trudvang, Noir eller Saga sällan erbjuder någonting som inte kan återfinnas i vår egen historia. Vi måste då naturligtvis bortse från rollspelens obligatoriska besatthet att alltid lägga till Tolkiens ingredienser magi, orcher, alver och dvärgar.
Låt oss tala om en annan eskapism, att fly bakåt i historien. Det är också en del av rollspelens verklighetsflykt. Vår egen historia är för mig den största drivkraften bakom min egen inspiration. Därför är min mening att vi istället för att förtvivlat försöka komma på våra egna religioner, länder och naturlagar använda de som verkligen har existerat.
Därför ska jag ägna ett flertal artiklar här på boningen om att spela rollspel i vår egen värld. Det innebär inte att vi likt bokstavstroende måste börja spela i en exakt avbild av verkligheten utan vi ska istället använda den som en bakgrund till vår verklighetsflykt. Vi kan då också få en ny känsla till spelet, en känsla av historiens vingslag. Jag menar att den känslan både kan öka närvaron och trovärdigheten för världen. Jag har bestämt mig för att kalla artikelserien för Historiska världar. Det blir inspiration från olika tidsperioder, jämförelser med fiktiva system samt exempel på rollspel som använt sig av vår egen värld.
Vi kommer att spela i verkligheten, de händelser som vi upplever kan ha ägt rum!
Det är därför jag gillar den nära framtiden så mycket – det är fortfarande vår värld så man känner igen sig, men ingen kan säga “sådär gick det inte till”.
Samtidigt har jag problem med vissa verklighetsmarkörer. Till exempel hatar jag när figurer i en film refererar till en annan film. Denna nojja tror jag att många andra delar i smyg: påfallande ofta är ju filmer i filmen tecknade (eller otecknade i en tecknad film), svart/vita eller på annat vis markant annorlunda. Jag tror alltså att jag, och många med mig, ryggar tillbaka när det blir för verkligt eftersom det paradoxalt kan göra att fiktionen bryts.
Jag har förstått att många känner en ängslighet mot att spela i med verkligheten som bakgrund. Här tycker jag att man inte ska känna en oro utan se det som ny dimension. Det handlar fortfarande om fiktion men det är inte sf eller fantasy. För mig personligen har alltid tyckt att upplevelsen blivit större när jag känner att spelet får närhet till något verkligt.
Det är intressant att du tar upp motståndet mot att spela med verklighetsanknytning. Det faktum att du känner ett hinder för att fiktionen bryts. Där kan jag ofta känna det motsatta. I en fiktiv värld kan illusionen brytas när jag känner att den påhittade världen saknar logik eller rimlighet. När den också kan vara en dålig efterapning av vår egen värld bryts illusionen.
Nu är också frågan om man spelar endast för att uppleva någon illusionen. För mig handlar rollspelandet om att ha roligt tillsammans och uppleva något därtill. Det behöver inte alla gånger handla om en genuint gestaltande av karaktärer eller liknande. Men om det verkligen ska börjar pirra i magtrakten för mig föredrar jag att spela med en verklig historisk bakgrund. Karaktärerna får liv och sätts i ett helt annat sammanhang.
Målet med artikelserien är att visa mitt eget intresse för just de historiska världarna som bakgrund. Förhoppningen är att också få till en diskussion kring just detta.