Rollspelet Svavelvinter har att förhålla sig till ett litterärt arv. Spelet utgår ifrån Erik Granströms böcker om Trakorien. Spelet inleds således av en lång litterär introduktionstext som påminner om Decameron. Fångade undan en utomstående fara gömmer sig ett berättelsens personer i en övergiven krypta, för att få tiden att gå berättar de historier för varandra. De presenterar på så vis den värld som Svavelvinter representerar. Det är väldigt blandade historier, som förmedlar en blandning mellan buskis och gravallvar. Berättelsen präglar hela min läsning av rollspelet.
Det är intressant med stämningstexter i rollspel, en tradition som jag upplever som ganska stark bland svenska rollspel. Eon påbörjades av en lång berättelse om ett antal sedan ständigt återkommande karaktärer. Annars brukar de flesta spel endast lägga in kortare stämningstexter i anslutning till kapitelindelning. Funktionen med stämningstexter är att förmedla vilken känsla spelet bör ha. Men är stämningstexter egentligen ett bra sätt? En annan metod är att genom spel- och regelexempel belysa stämningen. Jag tror stämningstexterna ofta är ett grepp som författaren att styra berättarskapet.
Det största ytterligheten är Gemini, ett rollspel som hade lika stor hype som Coriolis när det kom, och lika få aktiva spelare. Gemini bestod i princip av en huvudberättelse, ursprungligen skulle spelet blivit en fantasyroman, med tillhörande regler. Det gjorde spelet svårt att relatera som deltagare, samtliga historier framstod som sidospår och rollpersonerna statister. Magiboxen till Drakar och demoner innehöll en hel bok med stämningstexter hämtade ur då välkända fantasyromaner, allt för att du som deltagare skulle få en känsla hur de olika magiskolorna fungerade. De var inspirerande men skapade samtidigt en spretig och ofokuserad känsla till böckerna.
Det gäller alltså att begränsa stämningstexter så att de inte framstår som huvudnumret i världen samtidigt som de ska etablera miljö och känsla. Samtidigt ska de leverera inspiration utan att bli för fokuserade. Det är en onekligen en svår konst. Sist men inte minst ska jag som rollspelare behålla intresset. Jag tror det viktiga när du använder stämningstexter är att du inte glömmer bort vad du skriver. Du skriver ett rollspel, inte en roman, tilltalet är helt annorlunda. Stämningstexterna ska framhäva spelet, inte själva stå i fokus. Det är en svår balansgång som kan avgöra om läsaren blir gripen eller ointresserad av hela produkten. Tänkvärt.
Absolut tänkvärt.
Jag tycker att stämningstexter kan höja upp ett spel, men samtidigt sänka det totalt. White wolfs World of Darkness-produkter (WoD) kändes allt annat än mörka. Det man fick en känsla av var kristen moralism och Buffy the Vampire slayer estetik. Nu pratar jag dock inte om Vampire The Requiem. Dom hade ok författare.
Det som gjorde rollspelet KULT så bra var just inspirationstexterna. Att börja första “Novellen” titulerad Den röda döden (om jag inte missminner mig) med att hvudpersonen Gilbert Arnaud dör fick mig att reagera starkt som tolvåring. faktumet är att alla exempelpersoner i novellerna dör en efter en. Gilbert är med senare. Tidshopp som i Pulp fiction, fast innan Pulp fiction. En annan grej som jag gillade jättemycket var dom korta textstyckena som var tagna från böcker och hårdrockstexter och placerade högst upp på sidan. Till exempel Faith No Mores “Wake up. You’re dead.”
Det är nog mycket som ni säger. Stämningstexten är på gott och på ont. Den leder spelarna åt ett visst håll och berättar om hur jag som konstruktör vill att spelet ska spelas, men om stämningstexterna är bra så tycker jag absolut att man ska ha dom.
WoD har ju varit en klassiker, deras stämningstexter är ofta väldigt förvirrande. Man förstår inte riktigt vad de pratar om. Den jag har gillat, kanske i huvudtaget läst, är den till WoD grundboken. Jag gillar att de är väldigt urban myth.
Jag tror verkligen att många rollspelstillverkare underskattar vilken effekt en stämningstext kan ha på deras slutprodukten.
Jag upplevde inte Svavelvinter som särskilt styrd, eller begränsad, av stämningstexten. Kanske mest för att den var så spretig. Chauser/Decamerone är ju verkligen trakorienkänslan i ett nötskall, men är inte en plot, en metaberättelse eller något som jag känner stöter bort rollpersonerna från rollen som huvudpersoner