Del 2. Vem vinner och vem förlorar på myten om rollspelens död?

Om vi utgår från att resonemanget i del 1 åtminstone till viss del är sant, framkommer en följdfråga. Varför pratar vi så mycket om rollspelens kris; och om nu rollspelen inte är i kris, vad är det då som krisar?

För att belysa detta problem, måste vi återigen blicka tillbaka till Guldåldern. Under denna tid dominerades svenska spel nästan totalt av Äventyrsspel. Utländska spel fanns, men inte i samma utsträckning. Framförallt fanns de utländska spelen inte på Stor och Liten, utan på Spel och Sånt och Tradition (I Stockholm. Var de fanns hemma hos dig har jag ingen aning om).  Storytelling hade ännu inte haft sitt genomslag, vilket gjorde att friform/fri form, berättarspel, indie-spel och alla indelningar som kidsen idag tar för givet inte fanns. Det var regler och tabeller som gällde. T100 och T20.

I dagsläget är verkligheten en annan. För den som letar finns rollspel i enorma kvantiteter, färger, former. Små pdf-spel samsas med gigantiska boxar, improvisation samsas med låtsas-akademiska regeldiskussioner. Det enda som inte verkar finnas är en Stor Svensk Producent av rollspel. Ingen Volvo, bara myriader av cyklar – några upphittade, några sprillans. Några kör åt samma håll, andra kör på kollisionskurs.

den polarisering som finns i hobbyn är närmast löjeväckande. Jag vet inte hur många gånger jag läst på forum och bloggar hur mycket RiotMinds suger eller att man skall såga vår satsning. Man borde istället uppmuntra och stötta[…] Det finns tyvärr en liten grupp som tror de är elitister men som i mina ögon bara är töntar med dåligt självförtroende och som ska racka ned på det […] andra spelbolag gör.
(Theodore Bergquist. Sid 17 Fenix 5 2010)

Jag vill börja med att instämma i ovanstående, även om det säkert är riktat bland annat till mig. Sluta grina – rollspel är kul! Vad gör det om nåt är lite kasst, så länge det mesta är bra? Bergquist har en stor och viktig poäng. Däremot måste man inte hålla med om allt.

Den utveckling som vi sett, från ett jättestort SPELBOLAG till många små, är trots allt huvudsakligen ett problem för dem som har aspirationer att bli just det spelbolaget. Och naturligtvis är det tråkigt om det inte går att bli rik på att producera spel. Men samtidigt är det något som inte stämmer. För vad skulle hända om alla tog saken i egna händer och gjorde ett eget spel? Skulle det inte uppstå en myriad av småföretag som konkurrerade med varandra? Och är det inte precis det som har hänt?

Vid närmare eftertanke verkar den kris vi ser bland rollspelen åtminstone delvis bero på att rollspelen har demokratiserats. Avståndet mellan producent och konsument är mindre än någonsin tidigare. Många rollspelare ägnar till och med sin fritid åt att göra ett eget spel, eller göra om ett redan befintligt spel. Naturligtvis innebär detta att hobbyn blir fragmentariserad. Vartefter spelen blir fler, blir de gemensamma nämnarna färre. Mitt spel är kanske inte alls som ditt. Och så vidare.

Är det en kris?

För de stora företagen är det naturligtvis en kris, när upplagorna sviker. Kanske för Sverok, som riskerar att tappa medlemmar när rollspel blir ett mer diffust begrepp. För detaljhandeln, som förlorar andelar till hemmabyggda spel eller till internethandel. Men för spelarna? För hobbyn? Att kunna riva av en nya rollspelsprodukt varannan dag och ändå inte ha bokhyllan tom vid årets slut – är det en kris? Att en uppsjö rollspelare samlas på forum och/eller bloggar för att dela åsikter (och säkert också skopa ut skit) – är det en kris?

Rollspelen är i kris, om vi med ”rollspelen” menar de svenska rollspelsföretagens lönsamhet. Och de svenska rollspelsföretagens lönsamhet är i kris, om vi med dem syftar på de största företagens. Om vi däremot syftar på hemmapularna – nördarna, rollspelarna – så verkar de inte alls krisa. Istället verkar det finnas ett starkt samband mellan antalet aktörer på marknaden och varje aktörs lönsamhet.

Detta missgynnar naturligtvis de stora företagen. Det missgynnar naturligtvis också allt det goda som dessa för med sig: produktionsvärde, dyra illustrationer, påkostade typsnitt. Men det gynnar istället de små producenterna, som kan komma från ingenstans (nåja, kanske inte helt sant) och plötsligt stå i centrum med ett Apocalypse World. Eller varför inte ett Mouse Guard. Eller, om vi sätter det i ett historiskt perspektiv, ett Eon eller ett ”nya Mutant” eller ett Trudvang. Varken Järnringen eller RiotMinds var ”etablerade” när de släppte de spel som de än idag får mest kärlek eller uppmärksamhet för. De blev etablerade i och med dessa släpp. Alltså visar det sig att den demokratisering som till slut leder till att RiotMinds känner sig motarbetade av rollspelssverige, en gång i tiden gynnade dem. Kanske till och med var nödvändig för att de skulle få en chans att komma fram.

Rollspelen är i kris, om man med rollspelen menar ett tillbakablickande – en önskan efter att behålla det som alltid har varit. Om man däremot ser rollspel som ett ständigt skapande – en gemenskap och en kreativitet – så mår rollspelen alldeles utmärkt.

14 thoughts on “Del 2. Vem vinner och vem förlorar på myten om rollspelens död?”

  1. Mycket intressant vinkling på “rollspelens död”.

    Men jag tycker att ni glömmer en mycket viktig variabel i ekvationen: den svaga nyrekryteringen. Det är i stort sett samma folk som spelar nu som gjorde det på 80-talet. Jag har aldrig sett någon presentera siffror som stödjer det här påståendet, men det brukar upprepas av de flesta inblandade i branschen.

    Så även om det kanske är överdrivet att prata om kris, tycker jag det kan vara på sin plats att kalla det för en borttynande hobby. Även om dagens, äldre spelare är en mer kapitalstark grupp än 80-talets tonåringar, kommer hobbyn oundvikligen att dö ut om det inte kommer nya spelare. Och för att få in nya spelare, tror jag det behövs något stort flaggskepp som kan atthera folk till hobbyn. Den rollen tror jag inte kan fyllas av de små, icke-kommersiella spelutvecklarna. Jag tror det behövs någon/några stora drakar för att även de små utvecklarna ska få sin publik.

    1. Nyrekrytering ja…
      det är en svår bit. Varför går det dåligt att nyrekrytera (om det nu gör det)? Kan man ens nyrekrytera?
      Är det inte så att vi som spelade rollspel för länge sedan ÄGER begreppet “rollspel”? Att vi var med och skapade det, eller åtminstone med när det skapades? Vi som har gått från tennfigurer, till mer och mer abstrakta begrepp, och sedan tillbaka igen. Hur delar man med sig av sådant?

      Vi är den första generationen som ställs inför problemet. Det fanns inga före oss, kanske finns det inga efter oss.

      Inte för att det är unikt. Under hela 1900-talet har det kryllat av just detta: nya fenomen som växer upp och måste omdefiniera sig själva. Mick Jagger. Är han rock? Eller, är han rock på samma sätt som han var det en gång i tiden?

      Nyrekrytering är svårt. Kanske blir det en tredje del.

  2. Skulle verkligen vilja ha lite “hard facts” om nyrekryteringen. Antar att det egentligen bara är Sverok som har någon som helst möjlighet att ta fram sådan. De har ju medlemsregister att gå på.

    Nästan allt annat – iakttagelser på kovent, online eller i butiker – är i bästa fall lösa indicier, i värsta fall anekdoter tagna för sanning.

  3. Jag tror du har rätt i att nyrekryteringen till rollspel är liten. Men frågan är om spelhobbyn i stort har en kris när det gäller rekrytering? Jag tycker mig se en större publik på GothCon för varje år, men jag måste väl medge att antal konvent med rollspel blir färre.

    Under början på 2000-talet handlade rollspel framförallt om att skapa ny vapen, yrken och färdigheter till någon av Äventyrsspels produkter. Idag är aktiviteten kring rollspel mer fördjupad och precis som Olav säger så är det en mer mångfacetterad hobby.

    Om målsättningen är att öka antalet utövare av bordsrollspel tror jag att vi måste bjuda på det som hobbyn handlar om idag, inte den produkt som var säljbar 1994. Därför tror jag tyvärr inte att det kommer räcker med att skapa ett Drakar och Demoner 2.0. Där kanske Riotminds iaf gör ett rimligt försök med sin iDoD. Vi kanske också måste fundera på om rekryteringen till hobbyn måste utgå ifrån ungdomar utan kanske istället yngre vuxna? Eskapismen som kultur är idag mer levande än någonsin.

    Antal besökare på GothCon råder det ingen brist på. Jag tänker kanske därför att rollspelen som hobby mer måste anpassa sig till hur världen ser ut idag istället för att köra i samma spår som under Guldåldern. Här vill jag gärna dra paralleller till artikeln på KKKs webbplats om ospelbara dataspel. Många rollspel är just det, ospelbara. Vilket också Jocke har presenterat här på boningen.

    http://www.kurragommaklubben.se/hur-ospelbart-ar-ospelbart/

    Faktum är att de typer av upplevelser som förut kanske endast kunde fås genom hobbyn, kan idag ges på ett enklare och mer tillgängligt sätt i andra spelbranscher. Här talar vi inte alls om någon kris utan snarare om blomstrande kommersiella verksamheter. Jag vill hellre tala om att spelbranschen växer och att vår del av hobby är under förändring.

    Det som i huvudtaget behövs är som Magnus säger “hard facts”, och naturligtvis har även det jag säger baserats på indicier och emotionellt baserade åsikter. Jag tycker dock att det är en nyttig debatt och vi kanske skulle fråga oss varför vi trots allt upplever den som angelägen?

    1. Min tes är att det finns (åtminstone) två delar av begreppet rollspel: en ekonomisk (alltså hur bra bokslut vi ser: pengar och deltagare) och en fantastisk (alltså hur ösiga fantasier rollspelet producerar).

      Vidare är min tes att det just nu (eller egentligen alltid, med en kort expansionsperiod som undantag) går dåligt för rollspelets ekonomi. OM vårt mål är att bättra på ekonomin, så bör vi angripa problemet ekonomiskt. Typ, skaffa en fokusgrupp och ta reda på vad som går hem i stugorna, och vad som ska skrotas. Vill kidsen ha jämställda rollspel, eller vill de ha samma tuttar och svärd som vi matades med? Vill de komma bort från vardagen, eller vill de omförhandla sin vardag med lek som metod? Är medeltid verkligen den bästa tiden? Såna saker.

      Fantasten säger “jag fick en vision, en idé! ett helt nytt spel med unika möjligheter.”
      Ekonomen säger “det finns en lucka på marknaden och jag skall försöka fylla den.”

  4. Antar att det inte kan vara en hemlighet och antalet medlemmar och deras ålder – det bör väl vara allmän handling. Sågi iaf att det påstods att av de 90 000 som finns är 89% 7-25 år.

    Frågan är om nån av dem spelar rollspel? Enligt en motion till årets möte på Sverok så ska man dra in bidrag till föreningar där inte minst 60% är 7-25 år så det lär väl finnas en del sånna föreningar också.

    1. Problemet med Sveroks ålderstatistik är att du som liten förening inte tjänar något på att ha medlemmar över 25 års ålder. Således talar siffrorna 89% ett falskt språk. Från min horisont går man ur Sverok när man inte längre tjänar på att genomföra all administration.

      Vi får försöka få ut medlemsstatistiken från Sverok och se om den säger något helt enkelt.

  5. Jag vill först bara säga att det var ett jättebra inlägg på bloggen. Jag håller med många av de ovanstående i vad de sagt, bland annat om att det kan bli problem ekonomiskt om allting är så fragmentaliserat som det är. Men… förändring är ju på gott och ont som man säger.
    Jag själv kommer från bakgrunden av att vara rollspelare (började på tidigt 90-tal) och seriekonsument. Numera håller jag på att skapa serier och inom seriebranchen så står vi inför liknande problem med mainstreamserier.

    Det är faktiskt intressant hur rollspelsindustrin och serievärlden har följt varandra åt. På nittiotalet drabbades seribranchen av “seriedöden”. Det var en moralpanik som bröt ut som handlade om våld och sex i serier. Denna var till viss del förståelig. Seriedöden tog sin början då de vanliga butikerna inte längre tog in vare sig de serier som var kritiserade eller några andra serier från kontinenten. Vår inflöde av Europeiska serier blev helt enkelt strypt. Efter det kom en tomhet som gjorde att hängivna serieläsare som inte gillade socialrealistiska serier, Bamse eller Spindelmannen inte hade någonstans att vända sig och de började väl helt enkelt hitta andra intressen. Vi har idag svårt att bygga upp en ny skara läsare. Vi tror dock att det kan vara möjligt.

    Vad har då detta med rollspel att göra?

    Samtidigt som seriedöden kom så kom ju också rollspelsdöden i början av nittiotalet. Moralpaniken kring rollspelande kom ju om jag inte minns helt fel från en incident på fryshuset då en kille fick sin hand avhuggen (på riktigt) då han och ett gäng andra spelade Kult. Rollspelen försvann från leksaksbutikerna och har inte kommit tillbaks på riktigt efter det.

    Det finns sjukt mycket svenska serier nu och sjukt många rollspel. Jag vet faktiskt inte riktigt hur speltillverkarna ska kunna nå ut till fler rollspelare. Min förläggare, som vill ge ut skräck, äventyr, Sci- fi och fantasy har pratat med mig om att försöka vara med på olika spelkonvent och sälja serier då han tror att rollspelare med mera är en publik som kan vara intresserad av just den typen av ämnen och även serieformen i sig. Detta skulle kanske kunna skapa en synergi effekt som gynnar båda parter i slutändan. Vad vet jag. Man får hela tiden ta små, små steg framåt.

    1. Jag håller med.
      SF-bokhandeln är den mest värdefulla butiken för rollspel, eftersom den inte bara (eller ens huvudsakligen) riktar sig till rollspelare.

      Rollspel borde ställa ut på Hobby/leksaksmässor, på bokmässor, på seriemässor, på Sci-Fi mässan, på MeuCon osv. Det samma gäller serier.

      Vad gäller rollspelsdöden och kult så tror jag att det är något av en “urban legend”, för jag har hört åtskilliga varianter på temat (till exempel att det var Kult-relaterat våld som tvingade LinCon att byta lokaler, att polisen ingrep när några spelade Kult, osv). Rollspelsdöden har nog, tyvärr, inte upphov i en plötslig dramatisk händelse.

      1. Jag skulle gärna sett fler liknande satsningar i Sverige. Bröderna Lejonhjärta-rollspelet. Ronja-rollspelet. Låt den rätte komma in-rollspelet. Wallander-rollspelet. Johan Falk-rollspelet. Aniara-rollspelet. Wallander-rollspelet. The Portent-rollspelet. Theos-rollspelet. Sällskapsresan-rollspelet. Rocky-rollspelet. Män som hatar kvinnor-rollspelet. Beck-rollspelet.

        1. Portent borde ju dessutom vara ganska lätt att konvertera: det finns en tydlig grafisk profil, från en tecknare som också gör rollspelsillusar.

          Detsamma gäller “gängkrig”

  6. Jag var och signerade i en monter som SF-bokhandeln hade på bokmässan nu i Göteborg och man märkte direkt att man kom närmre den publik som jag själv ville nå ut till. Nördarna. Serievärlden har blivit sjukt politiskt inriktad och jag som skräckfantast vill ju nå ut till gamla Kult och Noir diggare.

    För rollspelsskapare så gäller det på något vis att få kontakt (bland annat) med de som lirar online spel och visa att vanligt papper och penna-rollspel kan erbjuda mycket mer bredd och djup.

    Det rollspelsskaparna har emot sig är ju att det helt enkelt krävs en ganska rejäl ansträngning för att kunna spela rollspel. Regelverk och kunskap om världsuppbyggnaden tar ju tid att lära sig. Skriva äventyr är ju också rätt knivigt. Onlinespel ger en mer direkt belöning.

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.