“Världens bästa” är stora ord. Men ibland är talar de sant, eller åtminstone nästan sant. Så är till exempel fallet med Masks of Nyarlathotep.
Äventyret har ett briljant upplägg. Rollpersonerna skall följa spåren av en mystisk, och försvunnen, expedition för att ta reda på vad som hände med den. Spåren leder friskt över hela världen så det är bara att hoppa på altlantångaren, indiska ocean-ångaren eller kort sagt vilken ångare som helst och åka lite vart man vill.
Det som binder äventyret samman är en stor mängd stämningsfulla handouts (alltså papperslappar med ledtrådar). Dessa ledtrådar leder fram längs Carlyle-expeditionens spår, men erbjuder också många utflykter och sidoäventyr som är mer eller mindre förankrade i den huvudsakliga berättelsen.
Vad är då dåligt i detta smörgåsbord av Mythos? Jo, Australien. Skit i att åka dit. Det kommer inte leva upp till förväntningarna, utan är äventyrets blindtarm.
Man kan också ha invändningar mot att det finns vissa repetitiva inslag i spelandet. Och det är sant. Jag väljer dock att inte ha den invändningen. Istället tycker jag att det var en funktionell del i skapandet av stämning. Genom att vissa teman upprepades, blev gruppen mer och mer effektiv under spelets gång. Det var alltså inte bara rollpersonernas värden som höjdes, utan vi som spelare blev skickligare på att samla information vartefter vi kom på fungerande metoder och kunde återanvända dem i nya städer.
I korthet är Masks of Nyarlathotep ett mästerverk att uppleva och inspireras av. Årets julklapp?
Den första svenska podcasten om rollspel blir inte som vi trodde Boningen-casten, men vi är lika glada för det. Det är ett av de ganska få tillfällena där vi är glada över att ha fel; Thom Kiraly har slagit oss genom att redan ha släppt avsnitt noll av podcasten Märklighetstroget som enligt uppift är en pod om rollspel och rollspelande.
De enda som såg zombieapokalypsen komma var bloggarna. FEED av Mira Grant är del ett av Newsflesh trilogin,