brädspel – Page 5

Är rollspel för tidskrävande?

Numera har jag mer eller mindre övergått från musik till att lyssna på olika podcasts under min resor i kollektivtrafiken. Om ni ännu inte har börjat upptäcka den mängd av intressant, roliga och bra podcasts som finns där ute, så bör ni börja. Jag tänker mig det lite som ett P3 där de bara pratar om de ämnen du är intresserad av, utan irriterande reklam- eller musikavbrott. I veckan har en del noterbara ämnen nämnts på de podcasts jag följer.

The Dice Tower, den kanske största podcasten för brädspel, tog upp en fråga från en lyssnare; ”Vad tycker ni om rollspel?” eller som lyssnaren uttrycker det, ”pen and paper RPG” (avsnitt 185:27.08). Eric Summerer första rekation är en undran över varför man fokuserar på papper och penna, man slår väl tärningar? Tom Vasel svarar att det är på grund av att man inte spelar rollspelet på ett bräde. Intressant för när jag försöker förklara vad rollspel är hamnar jag ofta i liknande krumbukter. Ibland kan det helt enkelt vara svårt att få folk att förstå vad vi gör.

Hur förklarar man rollspel är utan att hamna i liknande diskussioner?

Våra podcastvärdar menar att de tycker bra om rollspel men att de sällan / aldrig har den tiden att sätta sig ner och spela. Intressant reflektion som jag inte tror är helt unik. Jocke har varit inne på samma sak i sin artikel om att spel som Lady Blackbird och Mouse Guard och hur de kan underlätta de tidsödande förberedelserna. Jag tror att det har rätt, tidsåtgången är en av de faktorerna som drar ner rollspelens attraktivitetsgrad.

Kan man förbättra tidsåtgången eller är det just detta som skapar illusionen? Kan inte ett långt och långsamt spelmöte också döda glädjen?

I övrigt bjuder veckans avsnitt av The Dice Tower på en topptiolista över brädspel som kan läras ut under tiden de spelas. Om ni är intresserade av brädspel är The Dice Tower en på många sätt tilltalande och lättillgänglig podcast som jag starkt rekommenderar.

Snart är det vinter igen…

När HBO bestämmer sig för att göra serier så brukar det sluta i succéer, Band of brothers, True Blood, Sex and the city(what?) med flera. Nu har de bestämt sig att ge sig på en ny genre, fantasy. Man kan fråga sig om det är en glädje eller en orsak till oro. Jag anser att de flesta fantasy serier som görs burkar vara så dåliga att man håller på att krevera. HBO har som tur varit smarta och valt att inte hitta på något eget och nytt. Istället har man valt att bygga serien på en succébok som senare också blev ett spel, nämligen Game of thrones, skriven av George R.R. Martin, som för övrigt sportar världen fulaste hemsida.

Spelet har bemötts relativt svalt från redaktionen, men boken har åtminstone jag vurmat över väldigt länge. I nuläget är det högst oklart hur många av författarens böcker som kommer förvandlas, men enligt senaste uppdateringar kommer första säsongen vara i tio delar, om dessa tio delar behandlar hela första boken är i nuläget oklart. En glädje för alla som gillar Boromir/Sean Bean, som även omnändes i artikeln ”Svartur Dödir!”, är att han även återkommer i den här serien, då spelandes den trofasta väktaren i norr, Ned Stark. Vidare i rolllistan finns Lena Heady, 300, Terminator: Sarah Connor Chronicles Samt Julian Glover, Star Wars: The empire strikes back. Jag hade kunnat fortsätta rabbla en del andra spännande namn i rollistan men jag tror ni får en aning om vilken satsning det här är för HBO.

Ett orosmoment är att Martin inte ännu har färdigställt samtliga böcker i ”The song of ice and fire” och om man ska vara helt ärlig så börjar man tröttna rätt så rejält på att vänta. Enligt de senast uppgifterna på författarens blog har han skrivit drygt 1300 sidor(!) på boken som uppföljer 2005 års ”A feast for crows”. Förhoppningen är ju att serien tänder en brasa under författarens arsel så att man får se slutet på böckerna innan slutet på serien. En annan förhoppning är att han lyckas skriva sin bok utan att tänka på den som en Teve serie. Det mest fantastiska med serien är att HBO redan fastställt launchen till 2011 och eftersom att första säsongen är i tio delar kan man anta att det kommer att bli en sommar serie som True Blood. Så börjar man glömma första bokens innehåll börjar det bli dags att fräscha upp sig, det sköna är att man inte behöver vänta lika länge som på uppföljaren för att se serien.

Small World vinner pris och dödar barn!

MMO:et Small World har kastat ett hem i spillror efter att mamma har struntat i att ge sina barn mat och låtit hundarna svälta, i alla fall om man får tro den engelska skvallerpressen (DailyMail och The Sun). Som de flesta kanske vet är nu inte Small World ett MMO utan ett fantastiskt brädspel utgivet 2009 av Days of Wonder.

Days of Wonder har nu skickat ut ett både lustigt och allvarligt pressmeddelande där de ber de engelska tabloidtidningarna att dra tillbaka anklagelserna, de frågar sig följande:

Are Trolls now running the editorial desk of the UK Daily Mail and Sun?

Man kan faktiskt fundera på om trollen inte har invaderat journalistiken, snabba, slarviga och sensationsstinna reportrar. Men brädspelet Small World har inte bara fått exponering för sina farligheter utan också för att det var ett av förra årets bästa brädspel. Spelet har nämligen vunnit det prestigefulla The Dice Tower Awards Best Game of the Year. The Dice Tower är för övrigt en mycket bra podcast om brädspel.

Small World är ett fantastiskt spel som jag tycker ni borde prova. En vän valde i förra veckan att likna Small World med vårt eget samhälle. Kanske en förenkling då det varken finns Flying Orcs eller Dragon Master Ratmen där jag bor men han kanske menade att det ständigt invaderar nya människor till vår spelplan och inte ens den starkaste av oss kan överleva speciellt länge innan någon annan tar över. Var det så han menade? Jag vet inte, spela Small World och se vad du tror! Om du vill veta mer om ett brädspel använd alltid Boardgamegeek.

Spelens arkeologi

En helt fantastisk liten historia dök upp på Boardgamegeek idag. Ryan Werner (Rwarner) skulle ta några mätningar inför en ny luftkonditionering i universitetets TV-rum när han snubblade in i ett övergivet spelrum i husets källare. I hörn fyllt med spridda rollspel och brädspel från 1960-1980-talet.

Han har lagt upp bilderna från platsen och det finns något nostalgiskt men samtidigt spännande över fotografierna. Enligt uppgift ska spelen var mer eller mindre kompletta förutom att spelboxarna har fått utstå en del slitage i den utsatta miljön. Det är också roligt att läsa om Boardgamegeeks besökare som identifierar dessa spel lika lätt som en arkeolog identifierar järnålders artefakter. Det jag vill säga är att jag känner samma känsla över dessa bilder som en påbörjad utgrävningsplats.

I hans Geeklist kan ni titta på fotografierna och läsa och vilka spel han egentligen fann. Kanske det väcker lite nostalgiska känslor hos en del eller helt enkelt för oss yngre väcker tankar om en förlorad tidsålder när spelhobbyn var ung.

Jag överlevde Drakborgen

Före tiden då man visste vad brädspel och rollspel var, fanns det bara Drakborgen. Jag minns mitt första möte med dess fruktade murar. Omslaget till spelet skrämde mig redan vid första mötet. På fritids var det spelet som endast de äldsta spelade och det var nog en fråga om mod. Vågade man spela? Utgångspunkten var hopplös. Du fick din karaktär tilldelad, naturligtvis fick du Bardor Bågman. Om det var 15% chans att överleva Drakborgen så hade kanske Bardor Bågman 5%. Din utrustning: Fyra bilar och en medelmåttig fysik.

Vad väntade dig där inne? De höga murarna kring borgen avslöjade inget om dess mörka inre. Mörka oändliga gångar fyllda med skräck och död. Det är desperationen snarare än äran som drivit äventyrarna in i dess inre. En hopplöshetens labyrint. Jag skulle säga att det inte finns något brädspel som fyller en med samma känsla som Drakborgen. Än idag kan den där känslan från det första mötet på fritidsgården kom till en. Det fanns varken tid att vara försiktig för då skulle natten ta en och borgens verkliga fasor vakna eller att med brutal kraft slå sig in till borgens mitt. Förhoppningen stod till att finna något vad som helst av värde att kunna ta med sig ut.

Det som främst skrämde mig var inte draken i borgens mitt, om man möte döden där inne visste man iaf att man hade varit nära segern utan istället var det gångarnas lömska fällor, giftiga tusenfotingar och jättespindlar. Desperationen när man sårad famlar genom gången, dricker ur flaskan man funnit och finner att istället för att innehålla läkande egenskaper istället är ett paralyserande gift. Den värsta döden kom långsamt vid skymningen, instängd innanför Drakborgens mörka murar. Det fanns inga vackra slut.

Drakborgen var det första spelet som riktigt satte sig kvar hos mig. Det var den känslan som lockades en till det första rollspelsmötet. Ett självplågeri att utmana sig själv mot omöjliga odds. De första versionerna av Drakar och demoner erbjöd sällan belöningar men alltid oförlåtande utmaningar som hämtade ur Grymkäfts fällor. Nu ligger Drakborgen i källaren men nu med Fantasy Flight Games nysläpp av spelet som lockat inte bara mig utan en hel generation att uppleva borgens fasor kommer den att hamna på spelbordet igen. Den nya versionen kommer sannolikt att sakna den gamla skräcken men den kommer att leva kvar hos mig. Jag överlevde Drakborgen.

Jag hade en dröm som liten. Den återkom natt efter natt. Drömmens upphov kom nog från mina möten med Drakborgen. Jag stod uppe på dess massiva murar och tittade ut över ett öde skogslandskap. Vi var där för att möta dess hopplösa inre, sedan tog drömmen slut. Vem vet vad som möte dem där inne. Sannolikheten säger att de aldrig sågs till igen. Nu var det många år sedan drömmen återkom.

Jag överlevde Drakborgen.

Läs mer om den nya versionen på Fantasy Flight Games webbplats.
http://www.fantasyflightgames.com/edge_minisite.asp?eidm=115&enmi=DungeonQuest

Läs mer om de äldre versionerna på boardgamegeek.com
http://www.boardgamegeek.com/boardgame/472/dungeonquest