Author: jocke

Warhammer Quest, äntligen!

De här dagarna mellan  jul och nyår när alla var mätta, belåtna, har hämtat ur nyårskavajen från kem och allt sånt så var det dags att plocka fram brädspelen!

Våra vänner som i vanliga fall är spelfria delade med sig av bilden där familjen spelar Ticket to Ride, Carcasone eller Setlers.

Själva så la Boningen ribban ett litet steg högre och plockade fram årets finaste julklapp – ett begagnat Warhammer Quest för att med den sista julglöggen och det sista hörnet av skinkan låta dvärgen, magikern och barbaren (alven saknades i lådan) slå sig fram mot The Objective Room.

Jag har ägnat ungefär tre år åt att köpa spelet, så det var en fröjd att få spela det igen och bedöma om det faktist höll nu 15 år senare och summeringen är ungefär såhär:

Det var kul, ett klart roligare dungeonspel än tex Descent. Spelet var svårt, men inte omöjligt, vår första expedition ner i mörkret blev tokdödade av tre minotaurer. Den andra klarade sitt uppdrag med två av fyra äventyrare vid liv. Grundspelet utan rpg reglerna får fyra av fem i min bok. Det som däremot är fem plus är hobbyaspekten. När alla minis är grå plastgubbar är det lätt att föreställa sig hur mycket bättre spelet skulle kännas med även dåligt målade figurer. Alla kickstarters med 3d dungeons gör att platt kartong känns just platt. 15 år teknisk utveckling i figurspelsbranchen har lett till betydligt snyggare minis.

Det har uppstått ett sug efter att börja fixa med alla sånna här skar hos mig.

Det gör det troligt att 2015 blir året när jag bygger en egen 3d dungen, letter upp nya, snyggare, modeller till spelets monster (först och främst ork archers, de ser för trista ut!). Jag hoppas att projektet blir av. Det som talar mot projektet är att jag skulle behöva skaffa en hel del prylar i form av färg, penslar, gw minis  osv. Jag hade alla de här grejerna som grabb och de tog upp ett eget skrivbord i mitt pojkrum. Yta som inte alls finns idag. Jag får helt enkelt flytta till en större lägenhet.

Legend kickstartar – och lite om andra crowdfunders

I samband med att Legend, ett spel jag har vart sugen på i bra många år nu, drog igång sin nu för tiden obligatoriska kickstarter i helgen känns det som att vi borde skriva något. Mer än det självklara att du borde gå in och stödja spelet om det verkar som nått för dig. Jag skulle bra gärna ha min bok i färg så jag håller tummarna för att den går över 100000 kr.

I alla fall, det mest iögonfallande om vi jämför med andra kickstartade svenska rollspel är att målet är väldigt högt satt på 55000 sek, bara Mutant: Genlab Alfa har gått ut med ett mål i närheten, och då är ju Mutant ett av de stora namnen.

Jag frågade David Bergkvist vad grejen med det höga målet var och det handlar om att de hoppar möjligheten med ett digitaltryckt spel, och går direkt till ett offsettrycket spel med hårdpärm – vilket om man kollar in andra svenska rollspels crowdfunders brukar bli ett delmål nån stans mellan 40 och 60 tusenkronors-sträcket. Så det var egentligen inget mysterium värt namnet, det var ett ställningstagande: “Vi tänker att “ska de’ va’ så ska de’ va”. Annars får det vara”
Det verkar inte gå så dåligt för David och Terje heller, med 35 dagar kvar har Legend samlat in 35000 spänn. Så vi håller våra tummar.

Vi tar länken igen, va: Legend – Rollspelet på Kickstarter

 

Medan jag väntade på svaret ovan från David (det tog säkert femton-tjugo minuter eller så) googlade jag upp hur det har gått för alla andra crowdfunders för svenska rollspel, jag hade på känn att de brukar gå rätt så bra, och hälften av dem får ihop en bra bit över de 55000 som Legend behöver för att bli en riktig produkt. Men de har alla den gemensamma nämnaren att de handlar om nya versioner av gamla favoriter.

Över till siffrorna!

  • Eon 4 har dragit i i särklass mest pengar, långt över två årslöner, med 68,724 euro. Målet var 4000 euro.
  • Mutant: Genlab Alfa är god tvåa med 43,576 euro, vilket köper Kosta, Nils och resten av ligan 12035 magic boosters på Dragons lair. Målet var 5000 euro.
  • Western fick in 25,754 euro, vilket är bra mycket mer än de 1000 eruo Gillbringarna bad om.
  • Mutant: år noll 178,019 sek. Det här förvånade mig, för jag tänker av nån anledning på mutant som den mest lyckade crowdfundern. Målet var 10,000 sek.
  • Ensamma Vargen: 142,502 sek, alltså nästan sex gånger mer än de 25,000 sek projektet behövde för att gå live.
  • Svenska Kulter drog in 4395 euro, mer än det dubbla av de 2000 euro som  dremteamet Arfert/Fager behövde för att ro i land sitt kultistlir.
  • Leviathan: 34,980 sek, målet var blygsamma 4000 sek.
  • Nyckelringsrollspelet fick in 14778 sek av sitt blygsamma mål på 2000 sek
  • Skuggornas mästare: 14,250 sek. målet var 3000 sek. Jag har ingen relation till varken det gamla eller nya spelet och kom inte på nån vitsig kommentar.
  • Rotsystem: 1507 eur. målet var 600 euro, men så ska man också komma ihåg att Krank gör förlust på varje rollspel och bara vill minska sin förlust.
  • Skuggornas supplement: 1422 euro vilket räckte till totalt fyra supplement. målet var 600 euro
  • Starchallenge: 653 euro. målet var 500 euro. spelet har, fast en det börjar närma sig ett år sen crowdfundern tog slut, än så länge inte sett dagens ljus. Å andra sidan finns det mycket att läsa om utvecklingen nu när rollspel.nu fått upp ett arkiv av sitt gamla forum.
  • Dunder och Drakar drog in 790 dollar av ett mål på 5000 dollar. Detta var den första svenska crowdfundern för ett rollspel och jag antar att resultatet idag skulle bli högre samtidigt som målet skulle vara lägre, efter som både kund och producent har en tydligare och mer gemensam bild av vad en crowdfunder är.
  • Skeppskortlek till En Garde 3 och Pirater fick totalt ihop 4200 sek, vilket precis tangerade målet på 4000 sek.

Det vi kan lära oss är att det alltså är bättre att ha ett redan känt varumärke, och att Eon är det starkaste varumärket i den svenska rollspelsscenen idag. Över en halv miljon, det är skitmycket pengar det. Särskilt för ett svenskt rollspel under 2010-talet.

Veckans Pepp: The Maze of Games

Säga vad man vill om Kickstarter. Jag har det senaste halvåret mest sagt saker som  “Ännu en kickstarter, hur många kickstarters kan man backa egentligen!” och “Vad är grejen med att kickstarta varenda liten skitgrej i hel världen, våga starta i uppförbacke!” eller “Måste jag backa en enda crowdfunder till så kräks jag.”

Då och då kommer det såklart fina saker, tex en Veronica Mars-film, ett inbundet rollspel, eller potatissallad och dimper ner i ens brevlåda och så kickfundar man några saker till…

Men nu har jag lyckats använd kickstarter på helt rätt sett, jag har nämligen hittat en projekt som redan är klart och betalt, men har den där magiska känslan av att någon verkligen har drömt om att göra själva produkten och vänt sig till massorna för att få ihop pengarna.

The Maze of Games är en pusselbok som typ är en blandning av knep och knåp delen i sitta-på-landet-tidningen Månadsmagasinet Lexicon (senare Facts & Fenomen) och ett soloäventyr;  “solve your own adventure” kallar författarna konceptet.

Det är ju alltid saftigt med frakt från andra sidan havet, det landande på straxt över 80 dollar när jag ivrigt beställde ett ex under mitt frukostsurfande. Men det kommer det vara värt! Jag gillar dock snygga böcker väldigt mycket.

Kolla in det här snitsiga uppslaget, och känn peppen.

Är du fortfarande inte övertygad? Se boken röra sig när författaren bläddrar i och pratar om den!

Veckans pepp: Spela DnD5 på SF-Bok

Undrar du, liksom vi på Boningen, vad  Michael Petersén och Gunilla Jonsson egentligen har för sig år 2014.

Efter att ha skrivit legendariska rollspel och förord till nyupplagor av dessa och fått nått fruktansvärt fint pris av Rollspel.nu kan man undra vad de har kvar att uppnå. Vad har de att bevisa för någon när till och med vi, som svårimponerade  bloggare har beskrivit dem som   “…måttstocken för svensk spelhobbys kreativitet och fantasi“. 

Det är sånt som vi inte längre behöver ligga sömnlösa och grubbla över, eller spamma deras respektive mailboxar om, för idag så hittade jag svaret.

Den dynamiska duon har författet ett äventyr till DnD 5 (eller next eller vad det nu heter idag) som DU, ja just DU, kan få vara med och spela.
Det gick inte att hitta ett namn på äventyret, så låt mig erbjuda något M utbrast när han  körde remaken av Baldurs Gate förra året:

 

Nu suger vi musten ur Svärdskusten!

 

 

Upplev Forgotten Realms med nyare regler än du någonsin upplevt kampanjvärlden! Utforska okända källare,  upplev rafflande möten med fruktansvärda fiender och spela ut din roll som äventyrare i landsändan som går från Waterdeep i söder till Baldurs Gate i norr.

Det hela går av stapeln den 9 augusti på SF-bokhandeln i Stockholm.

Enligt foldertexten igår visst detektivarbete och snacks förutom det jag redan har presenterat.

 

Kolla facebook för detaljer, anmälan och allt sånt, det verkar vara ganska få platser så;  ju förr, ju bättre. : https://www.facebook.com/events/430559937082299/

 

Just det: om du deltar kan du vinna en Players Handbook också. Därav bilden på en sån.

Spam

Kommentarerna är avstängda, det började nämligen slinka igenom lite för mycket spam.

Med lite tur så kan vi slå på dem igen om ett par dagar.

 

Update: det har kommit en ny version av anti-spam plugin:en. vi testar att slå på kommentarerna igen.

Den eviga nattens riddare

Det var som att häxorna i Engelsfors öppnade en dörr på vid gavel och nu kan allsköns fantasy komma in och ställa till med oreda in den annars så si-fi tonade young-adult genren.
I dagarna släpptes Den eviga nattens riddare av Mattias Jonsson, en fantasyroman som tar sin plats i samma värld som det kommande rollspelet Symbaroum. För att få en inblick i vad spelet kommer att bjuda på har jag slukat varenda millimeter av boken, man vill ju vara först, liksom.

 

Romanen är en kompetent historia om två syskon som lämnat allt bakom sig för att … typ bli äventyrare.

 

Som jag har förstått det hela så fanns det en gång för länge sedan en högkultur som hette Symbaroum. Av oklar anleding (jag tänker mig att det handlar om övermod och högfärdighet i vanlig ordning) så gick det åt helvete för Symbaroum och en riktigt, riktigt stor skog växte fram över värden.
Idag bor det otaliga märkliga varelser i Davokar, som skogen döpts till. Älvor som dansar fram över ängarna, ettervaragar som skäller i månskenet, rovtroll som kalassar på äventyrare och vad mer man nu kan drömma om.

Nyligen, för kanske tio år sen eller så fick människorna för sig att de skulle erövra skogen, betvinga des monster, hugga ner träden och bygga städer och elda i sina stora ugnar. Samt såklart plundra landet på de uråldriga artefakter som Symbaroum har lämnat efter sig. De har rest en ny stad, Tistla Fäste, från vilken expeditionerna vågar sig längre och längre in i Davokar.

Det är här Den eviga nattens riddare tar sin början. Efter en kort och effektiv inledning som lånar friskt från öppningsscenen in Inglourious Basterds får vi bekanta oss med huvudpersonen Vidina, hon är kanske tjugo nånting och har hoppat av sin lovande karriär som supersoldat för att i stället hänga med sin yngre och sämre bror Alavan medan han bränner det mesta av arvet efter deras föräldrar på fejkade skattkartor och annat mög.

Men ödet står dem bi och efter en lysande beskrivning av det mörker som skogen använder för att förbanna människorna så följer de två såklart med på en resa in i Davokar där de måste jaga ikapp en expedition som kan ha gått ett öde värre än döden till mötes.

Jag påminns om rollspelsäventyr som Vinterskogens hemlighet, animeserier som Attack on Titan och min barndoms Bland tomtar & troll sagoböcker när jag läser Den eviga nattens riddare.
Informationsbladet jag fick med anger Hayao Miyazaki som en inspirationskälla till romanen, och det kan jag hålla med om även om det mer är de sidorna vi ser av Miyazaki i Princess Mononke och än i tex Kickis Experssbud.

Det finns såklart ett och annat problem med boken, den lider av rollspelighet, högst oklar namnstruktur och att analfabeta lerbönder slänger sig med termer som ” den forna högkulturen Symbaroum” men frågan är om de här sakerna ändå inte räkans som fördelar fördelar i just den här undergenren.

 

Om rollspelet lyckas trycka på rätt punkter ur Den eviga nattens riddare så har vi ett ny klassiker att vänta när Symbaroum släpps.

Stjärnspejaren – en OSR spelrapport

Nån överdriven människa har gjort den här kartan i 3d till sina spelare. Jag bakade cookies enligt ett recept från en hipstermatblogg i ställt.

Det kom över lite gamla vänner och bekanta från alla de år som gått. En reklamare från tiden jag pluggade, en scoutledare från tiden innan dess, en jobbarkompis från nu, mina gudbarns pappa och en från den valiga spelgruppen.

De flesta har inte nån större erfarenhet av hobbyn, i alla fall inte de senaste 15 åren.

Jag ville spelleda OSR för att se vad det egentligen handlade om och hade därför köpt Lamentations of the Flame Pricess grejer för alla mina pengar.

Vi spelade Tower of the Stargazer och det gick ungefär som det borde.

Utbygsjägaren Klaus dog giftdöden, innan de ens han in i tornet. Han ersattes av sin yngre och något sämre bror, Kline.

Sen vandrade de runt och råkade illa ut på olika sett i ungefär en och en halv timme.

Miriam, häxan med tvåhandssvärdet, fick kämpa mot sin nemesis.

Den Tailänska tjuven fastande bakom en spegel.

Clericen Boltsius hoggade alla skatter och överlistade trollkarlen.

Pilbåsskytten Gustav bar på en pall och antastades av olika former av klägg, blod och inälvor.

De drog med lite mindre än en tredjedel av tornet utforskat efter att ha vägrat spela ett spel om sina odödliga själar med nån slags gast.

Jag är nöjd över att äventyret gick så pass enligt planerna. Det som känns lite trist är att OSR dungeons funkar så att jag måste förbereda 30 rum och sedan kliver spelarna bara in i sju-åtta stycken.

 

Några veckor senare försökte vi spela igen och jag förberedde The God that Crawls.

Men då lämnande alla återbud, utom Chili som inte vart med gången innan, så vi spelade StarWars-kortspelet i stället och vips förvandlade vi en förlust till en liten seger.