ARKIVET
Vi har sen två veckor tillbaka en husregel som gjort vårt D&D dungeoncrawlande ca dubbelt så bra:
Inga spelare har någon form av darkvision, infravision eller annat se-i-mörker fuskande.
Vi har inte kompenserat på något sett för drabbade alver, dvärgar och annat oknytt i spelargruppen.
Det fungerar perfekt.
Slut på meddelandet.
I samband med att Legend, ett spel jag har vart sugen på i bra många år nu, drog igång sin nu för tiden obligatoriska kickstarter i helgen känns det som att vi borde skriva något. Mer än det självklara att du borde gå in och stödja spelet om det verkar som nått för dig. Jag skulle bra gärna ha min bok i färg så jag håller tummarna för att den går över 100000 kr.
I alla fall, det mest iögonfallande om vi jämför med andra kickstartade svenska rollspel är att målet är väldigt högt satt på 55000 sek, bara Mutant: Genlab Alfa har gått ut med ett mål i närheten, och då är ju Mutant ett av de stora namnen.
Jag frågade David Bergkvist vad grejen med det höga målet var och det handlar om att de hoppar möjligheten med ett digitaltryckt spel, och går direkt till ett offsettrycket spel med hårdpärm – vilket om man kollar in andra svenska rollspels crowdfunders brukar bli ett delmål nån stans mellan 40 och 60 tusenkronors-sträcket. Så det var egentligen inget mysterium värt namnet, det var ett ställningstagande: “Vi tänker att “ska de’ va’ så ska de’ va”. Annars får det vara”
Det verkar inte gå så dåligt för David och Terje heller, med 35 dagar kvar har Legend samlat in 35000 spänn. Så vi håller våra tummar.
Vi tar länken igen, va: Legend – Rollspelet på Kickstarter
Medan jag väntade på svaret ovan från David (det tog säkert femton-tjugo minuter eller så) googlade jag upp hur det har gått för alla andra crowdfunders för svenska rollspel, jag hade på känn att de brukar gå rätt så bra, och hälften av dem får ihop en bra bit över de 55000 som Legend behöver för att bli en riktig produkt. Men de har alla den gemensamma nämnaren att de handlar om nya versioner av gamla favoriter.
Över till siffrorna!
Det vi kan lära oss är att det alltså är bättre att ha ett redan känt varumärke, och att Eon är det starkaste varumärket i den svenska rollspelsscenen idag. Över en halv miljon, det är skitmycket pengar det. Särskilt för ett svenskt rollspel under 2010-talet.
Hur börjar jag att introducera en spelvärld? Det värsta som finns är ju att påbörja spelandet i en ny värld med en dubbellektion historia och geografi innan vi ens kan sätta igång med att skapa våra karaktärer. Så inför vårt första spelmöte i Järnringens rollspel Symbaroum passade jag på att skriva ihop en introduktionstext. En text som jag efter genomläsningen av grundboken, äventyren och romanen kunde sammanfatta världen. Det jag har insett efter att ha introducerat dussintals spelvärldar till spelgruppen är att det är oerhört viktigt att mentalt vara förberedd för första spelmötet. Om karaktärsskapandet och introduktionen av världen kickar igång spelarna så har man vunnit mycket i känsla och pepp. Således pratade vi endast kort om världen för att sedan när vi körde ingång introduktionsscenariot “Det förlovade landet” börja med introtexten. Ett sista tips också: placera händelserna i äventyret på resa mellan huvudstaden Yndaros och Tisla fäste, allt blir mer logiskt då. Så här kommer då introtexten, använd den gärna för att introducera ditt första spelmöte i Symbaroum.
Det var i slutet på det stora kriget som vår älskade drottning Korinthia Nattbane böjde sitt väna huvud för att ta emot Alberetors gyllene krona. Hon som var beredde sig att dö martyrdöden för riket och Prios den döende gudens ära. Men i sin försyn sände Prios rikets främsta templarer för att dra vår älskade drottning bort från mörkermästarnas grepp och åter in i solens härliga ljus. Riket sändes in i ett euforiskt segerrus, ett segerrus så bländande att mörkret drevs bort från rikets nu förbrända och askpyrda åkrar.
Friheten var vunnen men priset, Alberetor, var för evigt märkt. Så det hände sig vid den tiden att drottningens maskklädda anlete vände sig norrut bortom Titanernas väldiga snödränkta toppar. Visioner hämtade från förste fader Jeseebegai hade sänt rikets främsta jägarkårister med nordanvinden och när våren kom och de återvände med nyheten att de funnit ett förlovat land, en tillflyktsort, en nystart på det som skulle bli Ambrias gyllene slätter tackade de Prios försyn. För där bortom Titanernas vindpinade mur låg ett land endast befolkad av vildar. Ett land otämjt och vildvuxet men till brädden fyllt med naturens rikedomar. Allt det som gått förlorat, rövat av mörkermästarnas vandöda kohorter kunde nu vinnas tillbaka.
I det sjunde året efter den stora segern bröt hovet upp och i sin innerliga vishet döptes det nya rikets huvudstad till Yndaros. Då var Martyrkatedralens tinnar och koppartak redan färdigställt och guldindränkt i höstsolens varma sken. I dess väldiga sal kröntes drottning Korinthia till det nya riket Ambrias första regent. Ordningen kom äntligen till norr, civilisationens alla under gavs till slättlandets barbarstammar. De böjde sina huvuden för Alberetors pansarer och veterankårer för de visste att det gjorde dem gott.
Men drottningens jägarkår gav sig icke i utforskandet utan strävade ständigt vidare norrut tills de stötte på den väldige och vilda Davokar. Ett hav av grönt, så rikt på viltfångst och naturrikedom att ingen kunde drömma om dess like. I skogens djup fanns allt de ambriska hertigdömena behövde för sin uppbyggnad och mer därtill. Dolda ruiner och väldiga skattkammare avslöjades av hovets kolonisatörer, skattletare och prospektörer. I Davokars djup ryktades om ett förlorat rike, Symbaroum, nu dolt av de väldiga lövverken.
Vilken gåva till det nya riket Ambria och dess krigströtta folk! Äntligen fick de skörda segerns sötma mot Davokars otämjda natur! Ty det visade sig att det ambriska landskapen alltför snabbt kuvades av civilisationens kraft. Nya utmaningar kallade äventyrare, lycksökare och drivna individer att söka sin lycka i Davokars djup. Finner du icke din lycka där då har Prios gyllene strålar för alltid vänts sig bort från ditt anlete! Så mina vänner, ni som söker lyckan och välgången färdas mot Tisla fäste vid skogens bryn och hör berättelserna från expeditionerna, kampen med alver och knytt, fånga dagen! Se rikedomarna som färdas ut ur skogens mörker för att förädlas i civilisationens ljus. Gräv upp Symbaroums hemligheter och låt det bli ett vittnesmål till vår drottning, vår frälsare och härförares storhet.
Välkommen till rollspel Symbaroum!
Fyra dåliga saker:
– Kartan består mest av ett grönt ingenting vilket känns som en trist användning av yta.
– Avtändande namnlista: i ett försök att frikoppla Symbaroum från den verkliga världen har folk namn som är svåra att komma ihåg och svåra att älska. Eftersom settingen ändå är kritvit hade Erik och Ylva varit lika passande och tusen procent lättare att minnas.
– Regeltexten är ganska dåligt polerad, vilket gör att många saker som egentligen är skitenkla framstår som dunkla och förvirrande.
– Alla tre äventyr som hittills publicerats följer samma formel. Än så länge är det ok, men kommande äventyr måste vara noga med att variera sig mer för att inte formatet ska bli uttjatat.
Resten är fullt av asbra. Till exempel:
+ Reglerna är mycket smidigare i spel än i text. Det finns en lagom mängd finesser, och det fungerar nästan alltid strålande att bara är spelarna slår tärning.
+ Att göra en rollperson är lagom invecklat och innehåller en bra kombination av slump, valfrihet och styrning. Jag slog fram mina grundegenskaper (2t6+3 i ordning) och valde arketyp baserat på dem: hög vilja och listighet, låg tålighet och smidighet – en magiker! Mystikerarketypen presenterade i sin tur fem val. Jag valde teurg för att den hade en fet illustration på en gubbe med en mask; spelet verkade av övriga bilder att döma i oproportionerligt stor del handla om folk med masker. Teurgen gav i sin tur en föreslagen “build” som jag läste, förkastade och gjorde om. Slutligen valde jag ett släkte som passade mitt yrke (conquistador-människa) och ett annat namn än de som stod på listan.
Jag skulle ljuga om jag sa att det gick skitfort, för det gjorde det inte. Det blev en hel del sudda och välja om förmågor, men det var helt ok eftersom spelet aldrig tvingade mig att göra det. Hade jag nöjt mig med den build som yrket föreslog hade det gått mycket snabbare. Mina egna val gjorde inte heller att min rollperson blev mer mekaniskt optimerad, bara att den blev mindre generisk.
+ Spelet är sprängfyllt med spännande konflikter, saker att upptäcka och ta del av men är trots detta förvånande fritt från encyklopedi-känsla. Genom att läsa ett kort stycke och få några pointers av min SL fick jag allt jag behövde veta om teurgens religion: det är en pseudo-katolicism, guden heter Prios och är en döende solgud. Rock!
+ Precis som gamla-nya Mutant är Symbaroum laddat med ett starkt och aktuellt tema – exploatering och rovdrift. Och precis som i gamla-nya Mutant är temat förvånande politiskt, utan att bli patetiskt eller mästrande.
+ Settingen är briljant. För tjugo år sedan vandrade folket över berget och började kolonisera ett nytt land. Det gamla landet figurerar mest som en skugga, men det är skuggan av alla klassiska svenska fantasy-rollspel; som att nybyggarna – precis som en stor del av spelarna – kommer gående från DoD ’91, från Trudvang, från Eon och Gemini, eller ruinerna av andra spel som nu mest samlar damm i hyllan.
+ Introduktionsäventyret “Det förlovade landet” är en föredömlig inkörsport till spelet: vi färdas mot Tistla Fäste och på vägen dit upptäcker vi settingen samtidigt som våra rollpersoner. Och ungefär när vi stötte på en vandöd rövarhövding som i livet hade hetat ridddar Rogan men som nu, som odöd, hette van-Rogan blev det uppenbart att vi skulle älska spelet.
Efter ett dygns maratonspelande skulle jag säga att Sverige precis har fått det spel vi alltid har förtjänat. Ett spel som har både roliga regler och rolig setting, ett spel som ligger i framkant och ändå stolt visar upp sitt arv, ett spel som är både ur-svenskt och transatlantiskt på samma gång.
Såklart finns det utrymme för justeringar. Det finns det alltid. Men Symbaroum är i sin nuvarande form en sån fullträff att jag blir helt glad.
Vi har spelat allt officiellt material till Symbaroum, i en sittning. Vilket. Jävla. Ös.
Efter den klumpiga Blood & Bronze-loggan jag ritade i våras har jag… Inte alls blivit så mycket bättre på att rita bokstäver. Det hindrar mig inte från att göra det igen. Det här är kartan spelarna kommer få när vi spelar Lamentations of the Flame Princess i morgon.
Undrar du, liksom vi på Boningen, vad Michael Petersén och Gunilla Jonsson egentligen har för sig år 2014.
Efter att ha skrivit legendariska rollspel och förord till nyupplagor av dessa och fått nått fruktansvärt fint pris av Rollspel.nu kan man undra vad de har kvar att uppnå. Vad har de att bevisa för någon när till och med vi, som svårimponerade bloggare har beskrivit dem som “…måttstocken för svensk spelhobbys kreativitet och fantasi“.
Det är sånt som vi inte längre behöver ligga sömnlösa och grubbla över, eller spamma deras respektive mailboxar om, för idag så hittade jag svaret.
Den dynamiska duon har författet ett äventyr till DnD 5 (eller next eller vad det nu heter idag) som DU, ja just DU, kan få vara med och spela.
Det gick inte att hitta ett namn på äventyret, så låt mig erbjuda något M utbrast när han körde remaken av Baldurs Gate förra året:
Nu suger vi musten ur Svärdskusten!
Upplev Forgotten Realms med nyare regler än du någonsin upplevt kampanjvärlden! Utforska okända källare, upplev rafflande möten med fruktansvärda fiender och spela ut din roll som äventyrare i landsändan som går från Waterdeep i söder till Baldurs Gate i norr.
Det hela går av stapeln den 9 augusti på SF-bokhandeln i Stockholm.
Enligt foldertexten igår visst detektivarbete och snacks förutom det jag redan har presenterat.
Kolla facebook för detaljer, anmälan och allt sånt, det verkar vara ganska få platser så; ju förr, ju bättre. : https://www.facebook.com/events/430559937082299/
Just det: om du deltar kan du vinna en Players Handbook också. Därav bilden på en sån.
Vi spelade The God that Crawls, Lamentation of the Flame Princess. En självförtroende-boost. Vi blev inte lurade, vi slogs mot guden och vann, vi lurade den så den inte kom åt oss, vi lurade bort den så vi kunde undersöka ifred, vi slogs mot den och vann igen innan vi till sist besegrade den permanent. Och vi stal skatterna.
Det var riktigt bra OSR: lagom kort, välbalanserade svårigheter och goda möjligheter att undvika tärningsslag genom smarta planer. Det enda dåliga med The God that Crawls är att det är ett utpräglat korridors-äventyr. Jag hatar korridorer. Jag förstår att de är där för att ge en labyrintisk känsla, för att skapa vägval och möjligheten att gå i cirklar. Det är bara det att inget av det där är särskilt roligt, och i den utsträckning som det är kul funkar det lika bra med rum som erbjuder vägval. Trots det var det ett riktigt bra äventyr.
One of my quarrels* with Okult is the setting and the assumptions about the players that come with it. I still live in Hometown, as do nearly all my gaming friends. And for us, Hometown is also Big Town which makes for a lack of contrast.
Since the similarities between the player and her character are key for the game’s core mechanics to function properly, I propose two alternative skins that may ring more true to people who struggle to recognize themselves in the setting-as-presented.
Summerville
You used to spend your summers in Summerville but you stopped coming as you entered adulthood. A decade later you’re in your thirties and the return to Summerville brings back memories. Forgotten events are remembered and you begin to unravel the town’s sinister secrets.
You’ve never really lived in Summerville. Yet, it sometimes feels like you’ve spent your entire youth there. A youth of endless vacations, of sunshowers and ennui. Summerville is small, much smaller than your Hometown. Perhaps that’s why each sign post, each street corner and shut-down store brings back memories.
You all spent holidays in Summerville, but you don’t anymore. Until now.
Describe Summerville and take notes as necessary.
Each player should contribute two facts about Summerville: memories, anecdotes or pieces of information. One of them should be from the player’s own summer retreat: her family’s country retreat, her grandparent’s hometown or anywhere else she spent parts of her summers when growing up. The other should be made up. Never reveal which is which – they are both true for Summerville.
Homeland
You grew up in Homeland but migrated as you entered adulthood. A decade later you’re in your thirties and the return to Homeland brings back memories. Forgotten events are remembered and you begin to unravel the town’s sinister secrets.
Homeland is where you grew up and where your parents grew up. For some of you, it’s but a blurry memory from what feels like a different life. For some, it’s where you spent your early adulthood. Either way, it’s a place that you’ve left behind but that never left you. Whenever you visit your relatives Homeland comes to life before you in rose-tinted recollections of things that were, in grim thoughts of what became and satellite-disk news and cellphone rumors of what is today.
You all spent your youth in the same village or city in Homeland. But you left or had to leave. Don’t decide why or detail the circumstances just yet – the important bits will emerge trough play. Now you’re back, for the first time in many years.
Describe Homeland and take notes as necessary.
Each player should contribute two facts about Homeland: memories, anecdotes or pieces of information. One of them should be from the player’s own background: her village or country of origin or anywhere else she lived before moving here. The other should be made up. Never reveal which is which – they are both true for Homeland.
—
* The other quarrel is that I’d much prefer if the game had Fiasco-like procedural rules, making it easy for non story-gamers as myself to pick up and play the game as intended.
Det kom över lite gamla vänner och bekanta från alla de år som gått. En reklamare från tiden jag pluggade, en scoutledare från tiden innan dess, en jobbarkompis från nu, mina gudbarns pappa och en från den valiga spelgruppen.
De flesta har inte nån större erfarenhet av hobbyn, i alla fall inte de senaste 15 åren.
Jag ville spelleda OSR för att se vad det egentligen handlade om och hade därför köpt Lamentations of the Flame Pricess grejer för alla mina pengar.
Vi spelade Tower of the Stargazer och det gick ungefär som det borde.
Utbygsjägaren Klaus dog giftdöden, innan de ens han in i tornet. Han ersattes av sin yngre och något sämre bror, Kline.
Sen vandrade de runt och råkade illa ut på olika sett i ungefär en och en halv timme.
Miriam, häxan med tvåhandssvärdet, fick kämpa mot sin nemesis.
Den Tailänska tjuven fastande bakom en spegel.
Clericen Boltsius hoggade alla skatter och överlistade trollkarlen.
Pilbåsskytten Gustav bar på en pall och antastades av olika former av klägg, blod och inälvor.
De drog med lite mindre än en tredjedel av tornet utforskat efter att ha vägrat spela ett spel om sina odödliga själar med nån slags gast.
Jag är nöjd över att äventyret gick så pass enligt planerna. Det som känns lite trist är att OSR dungeons funkar så att jag måste förbereda 30 rum och sedan kliver spelarna bara in i sju-åtta stycken.
Några veckor senare försökte vi spela igen och jag förberedde The God that Crawls.
Men då lämnande alla återbud, utom Chili som inte vart med gången innan, så vi spelade StarWars-kortspelet i stället och vips förvandlade vi en förlust till en liten seger.