film – Page 2 – Boningen

Vad kan vi lära oss av John Carpenter?

Sveriges kanske bästa podcast heter som bekant Obiter Dictum, och säsongsavslutningarna brukar alltid tillhöra något av det allra bästa. Om ni inte lyssnat på specialen om Bladerunner eller Singulariteten har du något att se fram emot.

Sommaravslutningen bjöd på John Carpenter-special, med skräckregissören själv som medverkare via telefon. Jag har väl alltid vetat att man bär ett arv av Carpenter men det blev kanske ännu mer påtagligt då jag insåg att jag även influerats av hans berättande. I avsnittet diskuteras två typiska Carpenter-metoder, som här kallas “att droppa” och “att hinta”. Jag ska snart gå in på dem i detalj men i korthet kan de beskrivas så här.

“Att hinta” innebär att monstret egentligen aldrig visar sig, utan går endast att ana, förrän i det absoluta slutet av berättelsen. Endast så kan bästa möjliga skräck uppnås.

“Att droppa” handlar om att nämna figurer och företeelser som förut inte framgår i berättelsen, att tillföra okända element. Orsaken är att ge känslan av en värld utanför vår berättelse.

Dessa verktyg är i min mening två genialiska tekniker som kan användas för att förhöja en berättelse, oavsett om det är på filmduken eller under rollspelskvällen. Och för Guds skull börja lyssna på Obiter Dictum, höstens säsong börjar inom kort.

Prometheus och lösningen på gåtan

Nu när Prometheus hetsen har lagt sig något, våra känslor har besinnats och filmen långsamt börjar falla mot långtidsminnet ska jag berätta något häpnadsväckande. Du kanske tyckte att besättningen på den dödsdömda farkosten agerade märkligt, du kanske kände att filmen inte gav svar på dina frågor om livets ursprung och mening. Du kan vara lugn, du har nämligen redan stött på samma frågor och den där känslan av tomhet. Men den gången tyckte du kanske inte att det var lika problematiskt.

Det är nämligen så att Prometheus och dess besättning egentligen deltar i ett rollspelsscenario. Scenariot är ett klassiskt konventsscenario där varje rollperson har sin egen agenda att uppfylla. Den stora frågan är vem som överlever till slutet och naturligtvis vem som är androiden? Den senare frågan är klart enklare att svara på när det faktiskt finns en android i scenariot. Alla i besättningen har specialförmågor, men de är samtidigt märkligt omedvetna om sina yrkesroller. Jag tänker speciellt på filmens kanske bästa rolltolkning av geologen och vargmannen Fifield, som cementerar sin roll genom att ständigt utropa “I love rocks!” och yla som en varg. Om ni besöker geologiska institutionen på vilket universitet i Mellansverige som helst, vet ni att rollen endast är trovärdig i en rollspelskontext. Vi har en fantastisk ensemble i besättningen med en gudstroende arkeolog, en försupen skeptiker, en grabbig kapten, den kriminella vapenspecialisten o.s.v.

Varför är androiden David så klåfingrig? Naturligtvis för att uppdraget i äventyret är att undersöka dessa utomjordiska ruiner, därför är alla försiktighetsspärrar som bortblåsta! Tryck på samtliga knappar och lyft på alla stenar, för som vi alla vet är det endast så vi kan komma till äventyrets slut.

Varför är utomjordingarna så tystlåtna och onda? De beter sig precis som samtliga fiender i ett scenario, de är endast till som ett motstånd för rollpersonerna inget som går att interagera mot. Hur skulle det se ut om spelarna inte bara fick reda på livets gåta utan också kunde övertyga utomjordingar att deras mål var galna. Nä här krävs dödligt våld! Och precis som i ett rollspelsscenario är sällan svaret på mysteriet sådär fantastiskt som det kändes när ni satte igång utan lämnade egentligen mer frågor än svar.

I huvudtaget är Prometheus ett fantastiskt välgenomfört rollspelsscenario, som jag verkligen ser fram emot att spela. Läs också lite mer om att göra rollspel av Alien på Irrfärder utan slut. Vem vet Prometheus kanske dyker upp på ett rollspelskonvent nära dig?

Superhjälterollspel

Jag såg The Dark Knight Rises och kan konstatera att den är förbannat bra. Det var verkligen superhjältefilm när den är som bäst. Nu kommer också snart Man of Steel och tidigare i år kom toppfilmen The Avengers. Vi ser något slags crescendo av superhjältefilmer just nu. I år kom också Marvel Heroic RPG ut av Margaret Weiss Prod, vilket fått fin kritik. Rollspelet är införskaffat men varken recenserat eller spelat.

Superhjältar är väldigt ovanligt i rollspelsgenren, det närmaste jag personligen tänker på är World of Darkness där rollpersonerna nästan antar en slags superhjälteform. Går det att i huvudtaget använda formatet i rollspel? Vad gör superhjälteteamet så svårberättad? Jag vet inte men det kanske kan vara att superhäjälten ytterst sällan agerar i team i svenska serier, med undantag av Avengers, Justice Leauge och X-Men. De superhjältar som nått framgång i Sverige är istället snarare, av vigilante-typen. Men det vore en roligt genre att utforska, därför undrar jag om någon har idéer eller erfarenheter?

Jag lovar att göra ett försök med Marvel RPG inom kort. Tills vidare ska jag börja en djupläsning av generationer av Batman-serier.

The Rules of Pixar!

Bloggen Explorator tipsade tidigare om par bra regler som Pixar har använt sig av för att skriva sina filmmanus, som jag tänkte skicka upp här också. Något som jag upptäckte i och med ögonöppnaren Apocalypse World är att det kan vara bra med förhållningsorder. Budorden från Pixar är mer tips än anfallsorder men fungerar bra som stöd i skrivandet och spelledandet även i rollspel. Jag tror också att de berättelser som ofta Pixar vill framföra har stora likheter med vad man vill med ett rollspelsäventyr. En del relationsdrama, mycket äventyr och på slutet en liten touch av sensmoral.

Läs mer på bloggen Explorator samt på ursprungslänken med utdrag ifrån boken The Pixar Touch.

B-boys & aliens

Såg precis Attack the Block. Den var över förväntan: smårolig, snygg och tuff. Mest lever den på ett bra soundtrack samt att det är häftigt med tonårsgangsters. Och, förstås, Londondialekt.

Om du har problem att stå ut med utomjordingarna (vilket är helt legitimt även om det fortfarande känns fräschare med rymdmonster än med levande döda) är Banlieue 13 eller Yamakasi ungefär samma filmer, fast mer jordnära och med längre spring-scener. Skulle man placera dem alla tre på en rad skulle Attack the Block hamna i mitten. Inte bäst, inte sämst – bara förvånande fet.

Vildhjarta: från rollspel till film

Rollspelet Drakar och Demoner blir film. Tanken på att göra en film av spelet har funnits hos Stefan Rydehed sedan 80-talet. Efter framgångarna med humorserierna Knappnytt och All makt i Sverige började projektet ta form. Men det var inte förrän Stefan och produktionsbolaget Lirmo AB kom i kontakt med RiotMinds som bitarna föll på plats. Från att ha varit tänkt som en lättsam komedi förvandlades filmen till något mycket mörkare – psykologisk fantasyskräck om en skog och med en av världens främsta Black Metal-sångare i huvudrollen.

Efter succéerna med Knappnytt och All makt i Sverige verkade det självklart att Lirmos nästa projekt, Bland Drakar och Demoner, också skulle bli en komedi. Ett avsnitt spelades in för att prova skådespelare och inspelningsplatser. Resultatet var uppmuntrande och Lirmo beslöt sig för att fortsätta med satsningen. För att få formellt tillstånd att använda varumärket Drakar och Demoner kontaktades RiotMinds. Spelföretaget nappade och skickade över en låda rollspelsböcker till de halländska filmskaparna. Resultatet blev att allt fick göras om. ”Efter att ha läst igenom alla Trudvang-böckerna kände jag att detta är ju inte humor någonstans utan brutal, rostig, skitig fantasy i sin bästa form” berättar Stefan Rydehed, manusförfattare och visionär på Lirmo. Han och RiotMinds bollade idéer fram och tillbaka och snart stod det klart att det inte kunde bli tal om något annat än en ordentlig fantasyfilm baserad på Vildhjarta.

Så började arbetet med att överföra RiotMinds mest ikoniska rollspelsäventyr till vita duken. Under sommaren spelades en ny konceptfilm. Den nya inriktningen kan snarare beskrivas som psykologisk fantasyskräck. För närvarande finns en grovklippt version av filmen. Det som saknas är musik och en del repliker. Den mänskliga huvudrollen spelas av Jerker Fahlström, känd från bland annat Arn och Kopps. Filmens egentliga huvudperson är dock skogen – Vildhjarta. Dess hat och plågade skrik gestaltas av den legendariske sångaren Attila Chisar, mannen som efterträdde Pelle Dead för att skapa Mayhems De Mysteriis Dom Sathanas – allmänt ansedd som en av de bästa Black Metal-skivorna som någonsin spelats in. ”Det blir ingen glad äventyrsfilm med hippiealver, rundlagda storfotade dvärgbönder eller svartfolk som pratar skånska” förklarar filmskaparna.

Attila Chisar som vi är vana att se honom

Konceptfilmen är först och främst tänkt för att locka finansiärer till långfilmen Vildhjarta. Till det riktiga projektet planeras inte bara en film, utan en hel trilogi som går under arbetsnamnet Den Svarta Solen. ”Idéer och manusutkast finns och ett manus till långfilmen håller på att skrivas i detta nu.” berättar Stefan Rydehed. ”Parallellt letar vi inspelningsplatser, pratar med kompetent folk, till exempel Ljus och Dekor i Halmstad, om möjligheter att bygga inspelningsplatser. Vi har tidigare jobbat med både olika kostymmakare och specialeffektsmakare som ska sätta fantasyprägel på hela projektet.” Den som spelat äventyret kommer känna igen sig i filmen. Samtidigt var det viktigt för Lirmo att göra en egen berättelse. Bland annat kapades det ständiga sökandet efter stigar, och ny inspiration hämtades från klassikern Mörkrets Hjärta.

Inspelningen av långfilmen beräknas starta nästa år.

Du kan läsa mer om filminspelningen i Hallandsposten. Jerker Fahlström är också sagoberättare. Du hittar mer info om det här.

Vad hände med barbaren?

Det är lätt att tro att J R R Tolkien banade väg för de moderna rollspelen. Sanningen är dock att det enda den gode professorn bidrog med var att befolka varje spel, även sådana som borde sluppit, med alver och dvärgar som hatar varandra från födseln och orcher som hatar allt. Men rollspel består av så mycket mer än bara alver och dvärgar. Äventyret, till exempel. Jakten på guld och större rustning. Omotiverade våldsdåd. Katakomber och tunnlar fyllda av fällor. Onda nekromantiker, oformliga monster. Prinsessor utan en tråd på kroppen, oförklarligt bundna vid någon pelare. Bordeller och ölstinna tavernor, där tyskor blir daskade på baken av ständigt fulla och “hähähä”-skrattande legosoldater. Mystiska vandrare från fjärran länder. Sluga, men fega, tjuvar. Alla dessa fantasyns stapelvaror är framfödda ur en enda mans sköte: Conan Barbaren. Utan honom skulle varje rollspel vara fyllt med alver och dvärgar som inte gjorde något, utom att avsky varandra dagarna i ända. Därför är det ingen liten sak när Conan återigen gestaltas på film.

Under en dryg timme prickas varje punkt på listan av. Moraliskt tvivelaktiga beslut, check. Bröst, check. Tunnlar och monster, check. På pappret borde Conan 2011 alltså vara en fantastisk film. Som vanligt skiljer sig dock kartan och terrängen. Barbarfilm är inte liktydigt med en film om barbarer. Snarare är det en särskild känsla som krävs, en brutal och lite åttiotals-dum logik. Och det är här, i logiken och känslan som filmen svajar betänkligt. För filmen är inte en dryg timme utan en och trekvart, och längs vägen försvinner Conans barbari och ersätts av dussin-actionhjälte. Till slut kunde man lika gärna tittat på ratade scener från Prince of Persia eller Pirates of the Caribbean. Conans själ är försvunnen.

Filmen hjälps inte heller av att manusförfattarna gått på myten om Tolkien som alltings begynnelse. Som tittare presenteras man för en förvirrad historia om en härskarring, förlåt härskarmask, som gömts undan hos nio fria folk och en fruktansvärd magiker som nu vill återuppstå. Tråkigt.

Conan själv, Momoa, är inte alls en dålig Conan. Jag gillar honom. Däremot undrar man förstås över produktionsbeslutet att inte låta honom ha blåa ögon. Just för att det är en så liten och lättfixad detalj, förstärks känslan av att skaparna inte alls har läst Conan, utan någon annan fantastik och utgått från att det räckte. Det räckte halvvägs.

Veckans Pepp: Lovecraft Historical Society

Under etiketten H P Lovecraft Historical Society samlas en brokig skara amatörer – i ordets egentliga och bästa mening – för att sprida kärlek och fasa och föra skräckförfattarens arv vidare. Gänget ordnar lajv, säljer merchandise, driver en Lovecraft-podcast och fixar mer eller mindre tidstrogna props – allt från tågbiljetter till ockulta marshmallows. Sällskapets hemsida är både charmigt kaotisk, innehållsrik och fruktansvärt dåligt uppdaterad, så i sann Cthulhu-anda sker slösurfande på egen risk.

För den internationella publiken är dock det historiska sällskapet mest känt för den briljanta stumfilmen the Call of Cthulhu.Nu är det dags igen: för en dryg månad sedan färdigställdes sällskapets andra film: the Whisperer in Darkness. Eftersom novellen med samma namn utkom 1931, då stumfilmen spelat ut sin roll, blir the Whisperer en tidstrogen talfilm. Förhoppningsvis distribueras filmen över hela världen under hösten. Håll utkik efter det!

Veckans Pepp 2: Trolljegeren

Ibland är vi på Boningen inte först, tex så är vi lite på efterkälken när det gäller hela indiescenen. En helt annan grej som flera har fattat innan oss är att Trolljegeren som nu är ute på dvd i vårt rikare och hurtigare grannland verkar vara den fetaste norska filmen sen Flåklypa Grand Prix. Dock är vi inte siste man på båten i något av dessa fall, så titta på hemsidan och trailern så ska vi försöka sätta oss in i allt det här med bomber, flaggor och sånt mumbo-jumbo som kidsen är nere med under helgen.

Rumpish Tuttish

Nude Nuns with Big Guns är en extraordinärt dålig film. Man märker det egentligen redan på titeln. Huge Guns hade varit en läckrare tungvrickare. Så jag tänker inte orda så mycket om vad som gör filmen dålig. Med en liknelse med blaxploitation kan man säga att Nude Nuns innehåller 100% exploitation och 0% black. Det får bli min recension.

Som en sorts kundtjänst erbjuder jag här vad som nära nog är filmens slutscen: hämnden. Så. Nu behöver du inte se den.

Istället bör du se Coffy. Eller till nöds Maniac Nurses Find Ecstasy. Den senare är fortfarande en dålig film, men de vansinniga sjuksköterskorna delar ut död och smärta till andra. De har någon sorts agens, som det heter med ett avancerat ord för att vara en besjälad varelse som kan påverka sin omgivning.

Nu kanske det känns som att rollspelsanknytningen har varit svag i den här posten – men som tur är är den inte slut än! På vårhimlen tornar nämligen ett helt annat oväder upp sig, signerat gubben som gjorde 300 och Watchmen, och nu senast Legenden om Ugglornas Rike (som ingen jag känner har sett). Filmen jag talar om heter Sucker Punch och har mer potential än hela Handels. Vi har drakar, robotar, ninjor, mentalsjukhus, nazi-zeppelinare och rollerderby-namn. Och bäst av allt: filmens premiss är att hjältinnan måste fantisera ihop spektakulära äventyr i olika låtsasvärldar för att fly från den trista verklighetens fängelse. Jag tar det igen: filmen utgår inte explicit från att man måste spela ett datorspel eller köpa en t-tröja (även om man säkert gärna får göra det också) utan uppmanar sin huvudperson att fantisera.

http://www.youtube.com/watch?v=KrIiYSdEe4E

Om jag vore ett rollspelsföretag skulle jag köpa reklamplats i samband med premiären. Dela ut flyers utanför. Försöka omförhandla med BR. Skicka in recensionsex av mina spel till olika dagstidningar. Försöka få dem att göra ett reportage om rollspel. Kolla vilka fjortisbloggar som skriver “shit assååå vilken fet film”, och försöka sälja där. Såna saker.

Just sayin’