Category: film

Veckans pepp: Världens tuffaste sport?

Om du har tillgång till DN, bör du genast slå upp Söndagsbilagan (dagens, naturligtvis – tyvärr har jag inte hittat artikeln på internet). Om du inte har DN kan du istället följa länkarna för att läsa allt du behöver veta om tidernas sport: Rollerderby!

Varför är det bra? OK – här kommer receptet på hur en sport går från nutids-trist till framtids-tuff.

1. Ta en gammal sport. Gärna med rötter i det tidiga nittiotalet: på den tiden fanns det lite andra ideal.

2. Byt ut de lama folkhemsoverallerna mot Mad Max-kläder: axelskydd, krigsmålningar och nätstrumpor.

3. Byt ditt eget lama folkhemsnamn mot något som låter Ka-PANG mellan tänderna.

Skillnaderna blir tydligast om man jämför den nutida sporten Roller Derby mot den usla filmen Rollerball (eller den sämre re-maken). I filmen har de missat punkt två och alla ser råtöntiga ut. Att huvudpersonen är en skit, även det på ett o-häftigt vis, gör ju inte saken bättre.

Så stäng av tv:n och köp biljetter till ditt lokala Roller Derby-lag, för en smak av framtiden redan nu. Om du bor i stockholmsområdet är ditt lokala lag Stockholm Rollerderby, och du hittar deras hemsida på http://rollerderby.se/

Veckans pepp: Blinky Productions

År 1981 kom Flykten från New York och satte en ny standard för framtids-awesomness. Sedan dess har alla fantasier om framtiden behövt förhålla sig till att Manhattan är ett högsäkerhetsfängelse och att ögonlappar är het accessoar.

År 1996 förändrades saker igen, med flykten från Los Angeles. Den här gången var dock resultatet mer tveksamt. Någon sorts miljötänk gjorde att storyn från första filmen till stor del återavanns och återanvändes. Samma saker hände igen, men lite större explosioner. Den största chocken var att den allmänt orörlige och buttre Snake plötsligt kände sig lite cowabunga och valde att fånga vågorna tillsammans med ett fånigt surfgäng. Egentligen är filmen inte så dålig, om det inte var för den där scenen som fortsätter att leta sig in i ens mardrömmar. När David Fincher tre år senare snodde slutscenen och placerade den i en film utan surfing, applåderade en hel värld. IMDB:s statistik talar sitt tydliga språk – dystopiska filmer om våldsamma män där huvudpersonen surfar är 67% mindre uppskattade.

Spola fram ytterligare nästan femton år, till 2010, och nu förändras ingenting. Som jämförelse kan nämnas att Cantona uppmanar att förflytta sagda scen ut från vita duken och in i verkligheten. Återigen satte kopplingen till sporten käppar i hjulet, och inget hände. I en annan del av världen händer det dock mer. Snake Plissken är nämligen tillbaka, för att styra upp allt det där som han glömde bort att styra upp förra gången. Den här gången är det läge att fly från New Jersey. Hatten av. I kvarter där Snooky och The Situation bråkar om solarietider säger det sig självt att Snake inte kan stanna.

Hjälten bakom Escape from New Jersey heter Chris .R. Notarile, och hans filmstudio heter Blinky Productions. På hans hemsida kan du titta på alla hans alster, köpa dvd:er och donera pengar. Under några galet produktiva år har studion spottat ur sig rader av toppenfilmer på kända teman, som är inspelade utan pengar men med en känsla som gör att (nästan alla) de officiella filmerna framstår som än mer taffliga. Om du tvivlar kan du slänga ett getöga på den här kortfilmen om tv-spelet Street Fighter, och jämföra med den “riktiga” spelfilmen som kom 1994 (och som IMDB rankar som 60% sämre än en film där en framtidsbrottsling surfar), eller spana in den helt lysande “I’m Superman, Idiot!!!”

Book of BORING

Har du någonsin undrat över vad som skulle hända om Påven och Åsa Waldau skulle spela Apocalypse World? Då behöver du inte undra längre. Denzel Washington har nämligen haft godheten att transkribera deras öden och äventyr och låta dem komma till liv på vita duken. Resultatet: The Book of Eli.

Filmen handlar i korthet om en man som, driven av inre övertygelse, måste gå västerut med en bibel. Alltså som The Road, om man byter ut kärleken till ett barn mot kärleken till Den Uppenbarade Sanningen, så som den blev översatt till engelska år 1611.

Tre döskallar.

Om du är intresserad av bakgrundsmusik till ditt framtidsrollspel rekommenderas däremot att du lyssnar på Atticus Ross’ soundtrack.

Om du är intresserad av att se fundamentalistisk action, rekommenderas istället Jesus Christ Vampire Hunter.

Vampyrsocialrealism

I podcasten Movielicious, en podcast som ganska uppenbart handlar om att recensera film, recenserades filmen Låt den rätta komma in. Podcasten jämförde filmen med den amerikanska versionen som nyligen kommit upp på bio i USA. Naturligtvis var det svenska originalet bättre på alla sätt och vis. Det enda argumentet för att se den mer tuggummivänliga Let Me In är om man inte orkar / kan läsa undertexter. Inget problem i just detta fallet då jag antar att de flesta av er kan svenska.

Det är noterbart att filmen fått stor uppmärksamhet utomlands och att det är en väldigt tilltalande historia. Nu kommer vi till ett personligt erkännande, jag har varken läst boken eller sett filmen. Boken har stått hemma i bokhyllan under flera år, jag har tänkt ta upp och läsa den men det har aldrig blivit av. Jag beundrar verkligen Johan Ajvide Lindqvist sätt att skapa en egen svensk skräckgenre, därför är det märkligt att jag inte kommit mig för att ta del av den. Är jag rädd att mina uppfattningar ska förändras? Oavsett tror jag att det är dags att läsa boken nu eller att jag iallafall börjar med att se filmen.

Nu kan jag inte riktigt uttala mig i saken ännu men jag tänker mig Johan Ajvide Lindqvists romaner som en mycket bra rollspelsmiljö. Där det övernaturliga blir kryddan eller twisten i scenarion som annars skulle framstå som socialrealism i sin värsta form. Jag får också en känsla att liknande konventsscenarion redan har skrivits? Om inte är det högtid att det görs.

Svartur Dödir!

Helt i skymundan av sommarens skörd av superkassa filmer kom Black Death, en film som trots den lama titeln är riktigt bra.

Träsk: 2000-talets lera

Handlingen utspelar sig, föga förvånande, under böldpestens första härjningar. Någonstans i England sitter en töntig munk i sitt kloster; ser omgivningen dö av och känner sig meningslös. Så, en dag, kommer Boromir och hans gäng med råbarkade typer förbi. Det har kommit till deras kännedom att det finns en by i trakten som inte är drabbad av pesten. Sådant beteende kan förstås inte accepteras, eftersom en allsmäktig och rättvis Guds hämnd naturligtvis måste drabba alla med lika stor kraft. Något är friskt bland det sjuka, biskopen är rasande och Boromir skall ställa saker tillrätta. Som utsocknes måste det religiösa rövarbandet dock hitta en vägvisare, så att de inte ger sig på fel by. Den triste munken påtar sig uppdraget, och tillsammans ger de sig av för att sprida död och misär i Jesu namn.

Black Death är verkligen inte världens bästa film. Men den är stämningsfull, smutsig och förhållandevis tuff – lutar sig lika mycket på klassiska drama/mysteriefilmer som The Wicker Man (nej, inte den med Nicholas Cage) som medeltidsskildringar och barbarfilmer. Och framförallt: tillsammans med filmer som Solomon Kane och Valhalla Rising visar den en möjlig väg tillbaka till äventyrsfilmernas gyllene tid på sätt som The Expendables bara kan drömma om.

Evangelion 2,22 You Can (Not) Advance – Det är jätterobbotarna som är hemgiften

Evangelion 2,22 You Can (Not) Advance är så pass bra att jag funderar på om den gamla hedliga tv serien inte egentligen var ganska dålig. Många avsnitt känns tråkiga och animationen lämnar mer att önska,l särkillt i de två sista avsnitten när gainax pengar verkar ha helt tagit slut. Eller så är det att braheten till stor del kommer av att jag såg den gamla serien precis när jag gjorde det, en sommar i mitten av gymnasiet, precis som att Marvel Ulitmates stora brahet kommer av att man har läst de gamla serierna som knodd.

Den första remake filmen med det spexiga namnet Evangelion 1,01 You Are (Not) Alone var förvisso ganska snygg och helt okej bra, men den är en näst intill repetition av de första avsnitten. 2,22 visar redan från första scenen att det handlar om helt andra saker.
Det är fler karaktärer, fler kvasireligiösa paralleller, fler glada utflykter, en mer rakt på story (bara en sån sak som att Rei säger “Det är en hemlighet… jag ska berätta den när jag kan prata bättre” lite random). Man snackar alltså inte om Longinus spjut, utan om ett Longinus spjut.


Framför allt så bjuds det på robotaction så att det räcker och blir över, Den redan från början menlösa och småpajiga slutstriden i Iron Man 2 framstår som Punch-and-Judy dockor i jämförelse mot Ängel 9 vs EVA 01

Exakt så här fett kan det se ut om man gör en gif av fajten: Unit 01 har alltså gott berserk och fått ena armen avsliten när…
Tjoff!

Solomon Kane – en barbar för 2000-talet

Året var 1601. Av den vetenskapliga revolutionen märks litet. Vanligt folk samlar fortfarande lera på sina ofruktsamma åkrar, tyranniserade av vädrets makter. Pesten är på återgång, men häxbränningarna växer i omfattning. England står utan centralstyre. Nekromantiker styr landsbygden med järnhand. Satan är den viktigaste politiska aktören. Av forna ståtliga kyrkor finns bara ruiner kvar, några fattiga väggar och kelterkors. Det är slutet av den Gyllene Eran (jfr gärna).

Så långt inget nytt – miljöerna i Solomon Kane är direkt hämtade ur våra historieböcker. Ändå är filmen inte den tråkiga UR-upplevelse som man kunde befara. Filmen lyckas istället med konststycket att vara en tidigmodern barbarfilm. Vår hjälte är ful och (ganska) osympatisk. Han slåss smutsigt och flyr gärna. Kronan på verket är Max von Sydow i en klassisk barbar-roll: den åldrade konungen som sörjer sitt och sina barns öden.

Solomon Kane är helt enkelt en film som inte skulle skämts på åttiotalet. Och i en tid av trista agentfilmer sänder Howard en strimma hopp i biomörkret. Kanske är allt ändå inte är förlorat inför den beryktade nya installationen av Conan.

Möte med Rama – att uppfinna en genre

Detta inlägg vill jag kalla för Möte med Rama eller jordens chans och resa mot det okända. En av Sci-Fi genrens giganter var Arthur C Clarke. En författare med en brokig historia. En var en pionjär inom astronomin och uppfinnare bakom kommunikationssatelliten. Men från min synvinkel har han tillsammans med författare som Stanislav Lem’s Solaris skapat den Sci-Fi som kanske är den mest dramatiska. Jag vet inte riktigt om det finns någon faktiskt term men låt oss tills vidare kalla den för jordens chans och resan mot det okända.

Mitt första möte med Arthur C Clarke var genom romanen Rendezvous with Rama. Den möte mig med en värld / ett scenario som jag har kommit att älska.  Rama en gigantisk farkost av okänt ursprung är på väg rätt mot Jorden. Ett rymdskepp är på väg mot Rama på uppdraget att rädda jorden och kanske också förstå det okända det möts av ute i rymden. Det finns något otroligt dramatiskt över detta. Skönlitterära böcker läser jag sällan nuförtiden men det tema som Rendezvous with Rama spelar an på precis som Arthur C Clarkes storsäljare 2001, har blivit en filmfavorit. Nu har några studenter gjort en tre minuters film på Rendezvous with Rama vilket på ett fantastiskt sätt fångar hela den genren.

Rendezvous with Rama – Vancouver Film School (VFS) from Vancouver Film School on Vimeo.

2001 passerade kanske sitt bäst före datum omkring tiden när den ska utspelas. Men dess komponenter har återanvänts och temat är lika iskallt och dramatiskt idag som när filmen gjordes. Resan mot det okända, den ensamma människan mot maskinen och rymden. Filmens starkaste scen är när HAL stänger ute Dave från rymdskeppet och hur han tar sig in igen på ett sätt som blivit standard idag.

Den bästa skildringen i modern tid är Sci-Fi filmen Sunshine med manus av Alex Garland. Filmen har en hommage till genren och gjort en film som håller hög dramatisk standard. Lägger vi på en helt fantastisk ljudbild och musik. Har vi en av vår tids mest underskattade filmer.

Förra året testade jag också för första gången att iscensätta detta tema i ett rollspelsscenario som sträckte sig över ett par kvällar. Jag valde att introducera det då nyutkomna rollspelet Coriolis från Järnringen genom detta tema. Spelarna vaknade upp på den oändligt stora generationskryssare Zenit. Fem personer ensam i en farkost ensam flytande genom rymden mot ett okänt mål. Dess last miljoner, drömmande människor. Farkosten har under resan genom Vintergatan helt plötsligt ändrat kurs under den tid då skeppets hela besättning varit nedsövda. Rollpersonerna blir väckta för att lösa problemet. Vad har orsakat problemet och hur ska de kunna rädda de sista spillrorna av mänskligheten?

Det blev ett förvånansvärt bra resultat och ett scenario som väl stämde överens med genrens förutsättningar och stämning. Det blev ett räddningsuppdrag ut på Zenits utsida, det blev en kamp på liv och död mot klockan, det blev hetsiga diskussioner om vem som egentligen hade ansvaret ombord och sist men inte minst en galen jakt mellan kryobäddarna i Zenits inre mot någonting otroligt och onämnbart. Alla scener hämtade ur just Rendezvous with Rama, 2001 och Sunshine.

Detta var min egen hommage till en Sci-Fi genre jag ännu inte kan namnet på. Vad skulle ni kalla den?

Kick Ass!

Såg precis Kick-ass. Vilket jävla ös!

Den enda invändningen är de fegade ur för misären, så att filmen slutade som en ganska vanlig superhjältefilm – komplett med framgång, gadgets och “övernaturliga” förmågor. Men, denna invändning är ändå bara en liten smolk i glädjebägaren, på det hela taget.

Det är inte varje dag som man önskar att man var en elvaårig flicka, men idag är en sådan.