Dungeons & Dragons – Page 2

En stor stark bortom döden

Idag diskuteras hit points hos utvecklarna av nästa generations Dungeons & Dragons. De diskuterar specifikt negativa hit points. Det är en märklig lösning, att när ens liv har gått ner på noll är man fortfarande inte död. Det sker istället inte förrän någonstans längre ner på skalan, närmare fryspunkten för en stor stark. Hur många rollspel finns inte med den här lösningen?

Idén med minus kroppspoäng har sin grund i att spelaren blir medvetslösa eller tagen ur strid när kroppspoängen når noll. En slags säkerhetsventil för att det inte alltför lätt ska gå att döda rollpersonen. Mycket riktigt konstaterar utvecklarna att i den ursprungliga versionen var man död vid noll, systemet med negativa poäng utvecklades för att erbjuda möjligheten för rollpersonen att vara döende och medvetslös ett par rundor så att deras kamrater var tvungen att åtgärda problemet med hjälp av första hjälpen och en prästs helande böner. Nu ska reglerna byggas om något sätt, du kan därför gå in och rösta.

“Should a character at negative hit points who receives healing add those points numerically to her total until she reaches consciousness, or should healing always grant positive hit points?”

Det kan du göra om du vill men det intressanta är väl varför man i huvudtaget har en livsmätare som går ner på minus? Det är väl ett tecken på onödig komplexitet. Det borde väl ändå finnas en bättre lösning? Det är en idé som fortfarande är högst aktuell och levande. Exempelvis i Warhammer 3ed, där man inte dör förrän karaktären både hamnat på 0 hit points och lika många kritiska skador som man har i tålighet (Toughness). I praktiken innebär det att det är ruskigt svårt att dö, resultatet det blir att spänningsmomentet går förlorat. Samtidigt ska ju strid och konflikt innehålla ett spänninsmoment, att det kan gå och fanders. Hur balanserar vi det här egentligen?

En bisak är väl att jag generellt är emot att döda karaktärer om det inte är passande för berättelsen. Hur löser man det här berättartekniskt och spelmekaniskt?

Dunder & snus

Mikael Börjesson är en av rollspels-Sveriges hemligaste figurer. Utan att göra något större väsen av sig har han sett till att Dungeons & Dragons 4E nu finns på svenska. Innan dess fixade han, också lite i skymundan, så att D&D 3 (eller cirka 3) finns på svenska. Och när Robert E Howards verk i januari 2007 blev tillräckligt gamla för att upphovsrätten skulle bli satt ur spel, och medan övriga världen fortsatte titta på Paradox, tog Börjesson saken i egna händer och fixade ett svenskt Conan-spel.

Men historien varken börjar eller slutar där. I mitten av det så kallat glada åttiotalet släppte Börjesson, då i form av Titan Games, Dungeons & Dragons på svenska. Redan då var det lite i skymundan. På grund av obefintliga distributionskanaler och Äventyrsspels monopol uteblev succén, och endast ett fåtal spel nådde ut på marknaden. Så kom det sig att världens största spel förblev en marginell företeelse i Sverige, och att alla svenska spel använder mekaniken “slå en tärning under ditt värde” istället för “slå en tärning och lägg till ditt värde”. Kanske var det i och med detta som den svenska särarten började odlas, eller kanske var det här som Sverige hamnade hopplöst efter när det gäller speldesign. Sånt kan man ha olika åsikter om. Sant är dock att den historiska bristen på alternativ fortfarande märks, i att alla populära svenska spel använder samma grundmekanik.

Men där, lite under radarn, lite i skymundan, är Börjesson igång igen. För bara någon dag sedan sjösattes ett fund raising-projekt för att finansiera en ny utgåva av Dungeons & Dragons, på svenska. Det är dags för tionde, eller kanske tolfte ronden. Och om du hellre slår t20+värde är det här din chans att bidra. Innan femman kommer.

Den som vill veta mer om Titan Games, kan läsa en historik i Runan #38.

Det här med agens…

Jag har gått och grunnat på det här med agens hela hösten, och när nu The Alexandrian publicerade en utmärkt artikel om Save throws i D&D (tack Piruett-magnus för länken) rann så att säga grunnandet över. Det var dags att skriva något om ämnet. Varför? Jo, för att jag tycker att det talas för lite om denna aspekt av spelmekaniken. Det kanske är jag som inte letat ordentligt, eller så finns det en flärdfull amerikansk term som jag är omedveten om – sant eller inte upplever jag att området är underteoretiserat. Det ska jag försöka råda bot på.

Men först: vad menar jag med agens? Jo, helt enkelt vem som anses vara den aktiva parten när en handling eller konflikt ska avgöras i ett rollspel. Eller mer konkret: vem får rulla tärningar, vem får titta på?

För att exemplifiera kan vi utgå från stridssystemet, eftersom det är där som flest regler styr våra tärningsslag. I så gott som alla svenska spel fungerar systemet såhär: Spelare A slår tärningar för att anfalla ett monster varpå spelledaren slår tärningar för att monstret ska undvika. Båda parter kan alltså vara aktiva samtidigt, en samtidig agens. Systemet känns intuitivt realistiskt eftersom båda parter faktiskt gör något – den ena svingar sitt svärd, den andra kastar sig åt sidan.

I många amerikanska spel (t. ex. D&D och dess många varianter) fungerar systemet på ett i grunden annorlunda vis. Här turas de olika parterna om att vara aktiva: Spelare A slår tärningar för att anfalla ett monster. När det är monstrets tur slår spelledaren tärningar för att anfalla tillbaka. Systemet liknar det vanliga sällskapsspelet, med tydlig turtagning: en alternerande agens.

Gemensamt för både den samtidiga och den alternerande agensen är att alla runt borden kan vara aktiva. Det finns dock ett tredje sätt att strukturera spelet, nämligen att ge all agens till en part. Denna metod, en ensidig eller assymetrisk agens, används kanske främst i moderna “indie”-spel och sätter allt ljus på den som har förmånen att vara aktiv. Som exempel kan nämnas Apocalypse World och Polaris. I båda spelen är det spelarans exklusiva privilegium att slå tärningar, vilket gör att rollpersonens handlingar hamnar i centrum.

Agensen är långt ifrån rolig twist på systemet, snarare en grundbult. Något förenklat kan man säga att de hör ihop med varsitt spelsätt: den svenska samtidigheten med realism, det amerikanska alternerandet med “spelighet” och indiespels-assymetrin med rollpersonsfokus. Men med de olika lösningarna kommer inte bara olika känsla, utan också skilda problem och möjligheter. Det ska nästa del handla om.

Dungeons & Dragons 5

Det går inte att undvika årets första stora rollspelsnyhet! Dungeons & Dragons kommer inom en snar framtid att släppas i en ny utgåva . Det blir den femte i ordningen och det är dags att börja spekulera i vilka förändringar som kommer ske.

Pathfinder har de senaste åren kommit att bli en ordentlig konkurrent till Dungeons & Dragons. Detta genom att helt enkelt behålla upplagan 3.5s regler och utöka dem. Detta visade med tydlighet att rollspelarna hade svårt med nymodigheter i form av figurspel. Fjärde utgåvans nyhet var ju att man i större utsträckning en tidigare använde förflyttningar, rummet och positioner för att slåss. Samtidigt har den andra konkurrenten Warhammer släppts i en ny upplaga som kritiserades för deras användning av handlingskort och pluppar.

På det hela taget tycks rollspelare ha svårt för nymodigheter i utseende och form. Rollspelen ska inte bli något annat. Det finns en stor grad av konservatism i hobbyn, där man sällan vill förändra på vilket sätt som rollspelen spelas.

Nu tar alltså Wizards of the Coast sina första steg mot att ta upp kampen med sina tidigare spelversioner, i formen av Pathfinder, genom att göra som Paizo. Det kommer att ha en beta. Ingenting nytt under solen, om vi ser på dataspelsbranschen är det numera en förväntad standard. Den stora frågan är kanske hur Dungeons & Dragons ska möta konkurrensen mot dataspelen. Jag tror nämligen att konservatismen är ett tecken på en åldrande kundkrets.

I dagsläget vet vi inget om den nya upplagan, det har redan börjat spekuleras i allt från digitala lösningar via läsplattor till en upplaga som är bakåtkompatibel med alla tidigare utgåvor. Det enda egentliga infon som finns är följande mening. Sug på den plattityden om ni kan.

We want a game that rises above differences of play styles, campaign settings, and editions, one that takes the fundamental essence of D&D and brings it to the forefront of the game.

Oavsett kanske det är hög tid för oss alla att bidra om vi vill få en upplaga till nästa generations rollspelare. Följ länken, läs mer och skriv på för betan.

http://www.wizards.com/dnd/Article.aspx?x=dnd/4ll/20120109

Rollspel som rollspel?

Jag har alltid misstänkt att Lil Wayne är en nörd. Det är något med framtoningen, eller tja – vad vet jag. Därför spetsade jag öronen lite extra när jag hörde honom grymta(?) “Dungeon Dragon”. Att låten i övrigt handlar om icke Sverok-sanktionerade typer av rollspel är en annan sak.

http://www.youtube.com/watch?v=K9h_I90M8-M&feature=related

På Dragon’s Lair pratade vi en hel del rollspel med David, deras föreningsansvarige. En sak som diskuterades var just namnet “rollspel” och de konnotationer som det för med sig: FN-dagar såväl som gummi. Och för dem som faktiskt associerar till spel, hamnar mångas tankar hos WoW.

Till skillnad från lajv har s.k. “bordsrollspel” inget kort och slagkraftigt namn som särskiljer just dem. Improvisationsteater? Nej det är något annat. Samberättarspel? Låter som gruppterapi. Roll-lekar? För återigen in piskor i bilden. Bordsrollspel? Sätter ett onödigt stort fokus på en möbel.

Vad fan ska det heta?

Lincon 2011

Redaktionen vill göra alla uppmärksamma på att Lincon 2011 äger rum 2-6 juni på Linköpings universitet. Själv har vi inte varit där sedan det kaotiska första året efter flytten från Ljungstedska gymnasiet. Rykten säger att det mest har blivit bättre sedan dess, dock har rollspelen försvunnit från arrangemangsschemat. Men i år har man från arrangörernas sida arbetat aktivt för att få in rollspelen igen. Det är fantastiskt bra och du kan fortfarande anmäla dig fram till 15 maj.

Vad kan du spela om du besöker Lincon 2011? Årets tema är efterkatastrofen, vilket knappt syns bland konventets scenarion. Istället erbjuder Lincon möjlighet att spela både internationellt trendiga spel såsom Mouse Guard och Apocalypse World eller svenska nyheter som Magneter och Mirakel och Lost Roads of Lociam. Fokus ligger dock på klassiska rollspel såsom Eon, World of Darkness, Dungeons & Dragons 4ed, Mutant: Undergångens arvtagare och Warhammer 40k.

Fria Ligan som numera tagit över Coriolis kommer fortsätta scenarioföljetongen i Gränsrymden. Där kanske du också kan passa på att fråga dem om framtiden för rollspelet och hur det går med utvecklingen Svavelvinter rollspelet? Ett annat tips är att spela scenariot “Alla älskar Evi” till Neotech X, de numera insomnade nyutgåvan av Neotech. Boningen spelade scenariot på Gothcon 2009 och hade en trevlig upplevelse. Jag vill också uppmärksamma föreningen S.A.R.Z. satsning på rollspel, mycket bra!

Om du är i närheten av Linköping under början av juni finns ingen anledning att tveka! Anmäl dig till ett pass eller två. Anmäl dig här!

Gängbildning och rätten att spela rollspel

Säger dig namnet Kevin T. Singer någonting? Nej men snart kommer du förstå att han är en förkämpe för rätten att spela rollspel i amerikanska fängelser. Under våren har nämligen tre domare beslutat att Dungeons & Dragons utgör ett hot mot säkerheten på Wisconsin’s Waupun Correctional Institution. Det hela började med att vakterna konfiskerade Kevin T. Singers stora samling med Dungeons & Dragons böcker. Efter flera försöka att återfå de 24 regelböckerna tillsammans med sin författade kampanjvärld, genom fängelset kanaler drog han det alla sanna amerikaner bör göra gå till domstol. För att fortsätta i samma spår:

“He alleged that Waupun’s confiscation of his D&D materials and imposition of a ban on D&D play violated his First Amendment right to free speech and his Fourteenth Amendment rights to due process and equal protection.”

Kevin T. Singer är alltså ett stort Dungeons & Dragons fan, och varit sedan barnsben. Han har löpande under vistelsen i fängelset beställt nya rollspelsböcker. Han har också ägnat sin fritid åt att skriva en egen kampanjvärld (96 handskriven text). Men allting förändrades 14 novemeber 2004, då ett anonymt tips kom in att Singer och tre andra fängelsekunder bildat ett Dungeons & Dragons gäng.

“The letter expressed concern that Singer and three other inmates were forming a D&D gang and were trying to recruit others to join by passing around their D&D publications and touting the “rush” they got from playing the game.”

I domstolen har Singer försökt att förklara att det inte finns någon koppling mellan rollspelande och gängaktivitet och det bör alltså återigen bli tillåtet i fängelset. Han argumenterar att rollspel snarare rehabiliterar fångarna och hindrar dem från gängaktivitet.Gängexperten Captain Muraski argumenterar däremot bland annat att:

“Muraski elaborated that during D&D games, one player is denoted the “Dungeon Master.” The Dungeon Master is tasked with giving directions to other players, which Muraski testified mimics the organization of a gang.”

Paul Cardwell från The Committee for the Advancement of Role-Playing Games (CAR-PGa), hävdar också att rollspel kan just ha en rehabeliterande effekt. Trots detta är det nu alltså förbjudet att spela rollspel i amerikanska fängelser. Dock är det fortfarande tillåtet att spela brädspel, som finns tillgängligt i fängelset rekreationsutrymmen.

Jag kan tyvärr konstatera att beslutet verkar ligga helt linje med min bild av det amerikanska fängelsesystemet. Straff inte rehabelitering. Men jag kan ändå förstå relationen mellan rollspel och gängbildning. Det verkar vara spelledaren som är problemet. Ser vi inte samma resonemang i den numera klassiska De övergivnas armé? Ibland kan jag också tycka att rollspelandet får just sådana tendenser. Ett inåtskådande verksamhet där aktörer gärna tyr sig till varandra. Oavsett är Singer en hjälte eller kanske ett offer i mina ögon, först blir han fråntagen sin egenskrivna kampanjvärld sedan måste han försvara sin rätten att spela rollspel. Vi får hoppas att tjänar ett kort fängelsestraff och snart får spela Dungeons & Dragons igen. Singer kanske också ska testa något spelledarlöst spel, det är möjligt något som fängelsetsregler accepterar? Vad tycker ni är rollspel lika med gängbildning?

Följ länken för att läsa domstolsbeslutet.

I Hit It With My Axe – RPG with the Pornstars

En helt fantastisk videoföljetong visas just nu på eminenta The Escapist, I Hit It With My Axe. Ett gäng tjejer träffas för att spela Dungeons & Dragons en gång i veckan för att träffas och umgås. De arbetar som strippor och porrskådisar vilket bidrar till en annorlunda twist. Underhållande och roligt. Följ deras möte med The Spider Queen.

Spelnivån är väl relativt låg men vad gör det? De umgås och har uppenbarligen roligt. I Hit It With My Axe visar just upp rollspelens styrka. Det är hög tid att visa att rollspel är ett fantastiskt sätt för alla att umgås med sina vänner. Oavsett vem man är eller vad man gör så är alla likadana vid spelbordet. Det är kanske det bästa med rollspel att man sätter sig i en kreativ miljö där alla får möjlighet att utveckla sig på ett leksamt sätt. Här börjar vi alla på noll. Min erfarenhet när man spelar med personer som aldrig spelat förut är att det skräms men också ser det fantastiska i att du kan göra vad du vill. Det finns en kommentar från episod tre som tydligt visar just detta.

“What can I do?” “Everything you can do in the real world and cast spells.”

Detta är rollspelens styrka som gör den bättre än andra typer av eskapism. Valmöjligheterna är störst här! Rollspel är den ultimata eskapismen därför ser jag med glädje att The Escapist tar sitt ansvar.

Jag kommer fortsätta följa I Hit It With My Axe. Se första avsnittet nedan.